Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1. 10 jan. 1931 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEKNISK TIDSKRIFT
\z>
10 JAN. 1931
Fig. 2. "Södra stråket" vid Rio Tinto.
I stråkets östra del har mäktigheten redan på något
över hundra meters djup avtagit mycket starkt,
under det att i västra delen malmbredden bibehålles
tämligen konstant även på ett betydande djup
(fig. 2).
Malmmineralet består till övervägande del av
kop-parhaltig svavelkis med i huvudsak följande
sammansättning:
Gu .......... 0,75- 1,25 %
S............ 47,1 - 50,0 "
Fe .......... 42,0 -43,0 "
Zn .......... 0,80- 1,80 "
Pb .......... 0,30- 1^30 "
As.......... 0,40- O’,70 "
Som allmän regel gäller att kopparhalten avtager
mot djupet, och exempelvis kan nämnas att
fyndigheten San Dionisio mellan 40 och 120 m höll 4 % Cu,
vid 200 m djup hade man endast 2 % och vid 350 m
hade kopparhalten ytterligare avtagit till 1,25 %.
Kopparmängdens konstanta avtagande mot djupet
låter sig ganska lätt förklaras. Genom vittring och
oxidation ha de övre delarna av kislagret urlakats,
varvid ett 10-50 m mäktigt lager av "eiserner Hut"
uppstått, bestående till huvudsakligaste del av
järnoxid med 52-54 % Fe, något svavel samt upp till
l % arsenik. Den kopparhalt som ursprungligen
förefanns har gått i lösning och på så sätt transporterats
ner till djupare liggande delar, där malmmineralet åter
utfallit på så sätt anrikande denna zon. Ju djupare
lösningarna trängde ner, desto svårare hade de att
taga sig fram, och slutligen stoppades deras
framträngande fullständigt, varför vi under denna nivå
åter har den primära malmen.
På en del ställen finnes en annan bildning, som
även sammanhänger med oxidationsprocessen i
eiserner Hut, och som i äldre tider säkert spelade en
dominerande roll vid den gruvbrytning, som då
bedrevs. På gränsen mellan eiserner Hut och den
oomvandlade kisen finnes nämligen här och var ett några
decimeter mäktigt guld- och silverförande lager av
mörk, jordig eller porös beskaffenhet (se fig. 3).
Skiktet har ett i huvudsak tämligen horisontellt
läge, men följer mycket noga alla oregelbundenheter
i kontakten mellan eiserner Hut och underliggande
kis. Guld- och silverhalten är mycket hög med i
genomsnitt 30-40 g Au och 700-800 upp till l 000 g
Äg per ton, varför mänskan förstå, att detta skikt
även i våra dagar brytes med stor omsorg.
Fig. 3. Schematisk tvärprofil genom
malmkropp vid Rio Tinto.
Genom de i ögonen fallande eiserner
Hut-bildningarna och Rio Tintoflodens rödbruna färg drogo
dessa fyndigheter redan i allra äldsta tider
uppmärksamheten till sig, varför man kan påstå, att
gruvdriftens historia är lika gammal som landet själv.
Genom vid gruvorna funna verktyg osv. tror man, att
fenicier, och kanske ännu tidigare kelter, redan 1100
år f. Kr. bearbetade dessa fyndigheter. Det var dock
först under den romerska tiden, som gruvdriften
utvecklade sig på ett sätt, som på oss nutida
människor verka förvånande, om man betänker med vilka
primitiva verktyg alla dessa betydande ortdrivningar
och schaktsänkningar äro utförda. Då dessa arbeten
äro tämligen enastående i sitt slag, kanske det kan
vara av intresse att nämna några ord om dem.
Som förut nämnts spelade det guld- och
silverförande skiktet på gränsen mellan den oxiderade
zonen och underliggande kis en betydande roll. När
detta lager låg på ringa djup, synes
brytningsmetoden bestått i sänkning av en mängd schakt
till den nivå där malmbrytningen skulle äga rum.
Från botten uttogs sedan all den malm, som man
utan alltför stora svårigheter kunde nå, och de nya
schakten placerades undan för undan med den
beräkning, att deras arbetsområden skulle tangera
äldre, utbrutna sådana. Då överliggande ofyndigt
berg hade en sådan mäktighet att schaktmetoden ej
längre lämpade sig, övergick man till att från
schaktens botten driva radiellt anlagda orter, och sedan
bröts från dessa den malm, som med lätthet kunde
erhållas. Genom denna metod, som synes ha varit
tämligen effektiv där ortsystemet var fullt
genomfört, reducerades antal schakt högst väsentligt
samtidigt med att arbetsområdena växte. Då man en-
Fig. 4. Måttskiss till romerska stoliar (mått i mm).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
