- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1931. Bergsvetenskap /
23

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4. 11 april 1931 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HÄFTE 4

APRIL 1931

TEKNISK TIDSKRIFT

*



BERGSVETENSKAP

REDAKTÖR–&G.MARKMAN.

U^glVt^^^^SVENSJj^^^KNO^GF^^^^jM

INNEHÅLL: Metalliska nitrider, karbider, borider och hydrider, av docent Gunnar Hägg. - Utvecklingen och
användandet av Hawkesworth’s löstagbara borrskär, av bergsingenjör Lennart Nordenfelt. - Notiser.

METALLISKA NITRIDER, KARBIDER, BORIDER OCH

HYDRIDER.1

Av docent GUNNAR HÄGG.

Redan ett mycket hastigt studium av egenskaperna
hos metallernas nitrider, karbider, borider och
hydrider visar att dessa ämnesgrupper omfatta
substanser av de mest skilda slag. I varje av de nämnda av
de fyra ämnesgrupperna finnas såväl föreningar med
utpräglat metalliska egenskaper som föreningar, vilka
fullständigt sakna metallkaraktär. Exempel på det
förra slaget utgöra Fe4N, Mo2C, Ni2B, TiH på det
senare Mg3N2, CaC2, LiH. Metallhydriderna kunna
som bekant även ofta vara gasformiga, såsom till
exempel tenn-, bly-, vismut- och antimonhydrider.

En närmare granskning av egenskaperna hos de
nämnda metallföreningarna ger vid handen att de
metalliska egenskaperna endast återfinnas hos
nitrider, karbider, borider och hydrider av vissa metaller,
som även vad åtskilliga andra egenskaper beträffar,
ganska tydligt skilja sig från de övriga. Dessa
metaller, för vilka benämningen övergångselement
numera börjat komma i bruk, kännetecknas även av
vissa karakteristiska drag i atombyggnaden.

När man går från ett element till ett annat med
närmast högre ordningstal anlagras ju i normala fall
den nytillkommande elektronen antingen till ett ännu
ofullständigt utbildat yttersta elektronskal eller
placerar den sig, om detta yttersta skal redan är
fullständigt utbildat, utanför detta och bildar därmed början
till ett nytt elektronskal. I båda fallen anlagras
alltså elektronen till elektronhöljets yttersta partier.
Vid övergångselementen anlagras de nytillkommande
elektronerna däremot inne i djupare liggande nivåer
och fullborda därigenom inre elektronskal, som
tydligen ännu ej varit att betrakta som fullständigt
utbyggda. Man brukar därför säga att
övergångsele-nienten, hos vilka denna strävan att fullborda dylika
inre nivåer framträder, uppvisa elektrondefekter i
inre nivåer.

Övergångselementen äro alla typiska metaller och
bilda i periodiska systemet fyra serier, vardera
bestående av ett antal metaller med konsekutiva
ord-riingstal. Den första serien omfattar Se, Ti, V, Cr, Mn,
Fe, Co, Ni; den andra Y, Zr, Nb, Mo, Ma, Hu, Rh, Pd;
den tredje de sällsynta jordartsmetallerna samt Hf,
Ta, W, Re, Os, Ir, Pt; den fjärde Ac, Th, Pä, U. Inom

i Föredrag hållet vid Svenska teknologföreningens
avdelning för Kemi och bergsvetenskap sammanträde den 14 nov.
1930.

varje serie är elektrondefekten störst för det första
elementet och utfylles genom de nytillkommande
elektronerna mer och mer ju längre fram i serien
elementet står. Vad beträffar de tre första serierna
är elektrondefekten helt utfylld när man når det
element, som följer på det sista elementet i varje serie,
alltså respektive Gu, Äg och Au. Den fjärde serien
är ofullständig, då ju hittills inga element efter uran
äro kända.

Det är nu som sagt just dessa övergångsmetaller,
som bilda nitrider, karbider, borider och hydrider
med metalliska egenskaper. Undersöker man det i
litteraturen tillgängliga iakttagelsematerialet, visar
det sig, att för övergångsmetallerna, alla föreningar
tillhörande dessa substansgrupper ha metallisk
karaktär, under det att för övriga metaller inga dylika
föreningar äro metalliska. Orsaken till denna
regelbundenhet är naturligtvis svår att finna, men den
tycks dock stå i ett visst sammanhang med de ringa
dimensionerna hos metalloidatomerna i dessa
föreningar, alltså N, C, B och H. Hos föreningar mellan
metaller och andra metalloider än N, C, B och H tycks
nämligen icke en elektrondefekt i inre nivåer hos
metallen vara nödvändig för utbildandet av metalliska
egenskaper. Med dylika andra metalloider kunna
alltså även icke övergångsmetaller bilda föreningar
med metallkaraktär.

I själva verket ha elementen N, C, B, H tillika med
O de minsta atomradierna av alla element. Då
syreatomens radie ligger mellan väte- och kväveatomens
skulle man vänta att även oxiderna vore analoga
med nitriderna, karbiderna etc. Så är emellertid ej
fallet och man får anse detta stå i samband med
syrets stora benägenhet för negativ ionisering,
varigenom syret även i övergångselementens oxider
troligen alltid är ioniserat. De övriga småatomiga
metalloiderna, N, O, B och H, ingå däremot med
största sannolikhet i sina föreningar med
övergångsmetallerna såsom neutrala atomer.

Metallkaraktären hos övergångsmetallernas
föreningar med dessa småatomiga metalloider är
åtminstone en av betingelserna för den stora betydelse
åtskilliga av dessa föreningar hava fått inom
metallurgien, och främst då järnets och stålets metallurgi.
Karbiderna och nitriderna hava ju därvid varit de
ojämförligt viktigaste, under det att boriderna och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:05:50 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1931b/0025.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free