Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6. 13 juni 1931 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 JUNI 1931
BERGSVETENSKAP
41
den hastigt avkylda legeringen befinner sig i ett i
hög grad instabilt tillstånd, varför förhållandena
möjligen kunna ligga olika till mot vid system i
jämvikt. I varje fall vet man ej, huru högdispersa system
förhålla sig i detta avseende.
Ganska svårförklarlig är också följande iakttagelse,
som gjorts vid duralumin och andra legeringar.
Låter man nämligen en duraluminlegering efter den vid
härdningen använda hastiga avkylningen till en
början få hårdna en tid, t. e. vid rumstemperatur, och
sedan höjer temperaturen, så inträder först en
minskning i hårdheten, varefter den sedan stiger hastigare
och högre än förut. Även denna företeelse liksom
flera andra äro svåra att bringa i samklang med
teorien om den kritiska dispersionen. Utan att
vidare ingå på dessa bör dock påpekas, att denna teori
om den kritiska dispersionen varit till ovärderlig
nytta såväl vid studiet som vid den tekniska
behandlingen av härdningsproblemen.
I det efterföljande användes benämningen
"upplösning sb e handling" för den operation, varigenom
tillsatsmetallerna bringas i fast lösning, sålunda
glödgning vid relativt hög temperatur med hastig
avkylning, vidare användes i överensstämmelse med teorien
om den kritiska dispersionen beteckningen
"utfällning sb e handling" för den efterföljande proceduren,
som endera består i lagring vid rumstemperatur eller
i värmning under en viss tid vid en relativt låg
temperatur.
Grundvillkoret för att en legering skall vara
härd-ningsbar enligt den anförda teorien om den kritiska
dispersionen är sålunda, att det i
tillståndsdiagrammet föreligger en fast lösning, vars mättningsgränser
kunna överskridas under värmebehandlingen. För
att få största möjliga härdningseffekt bör
upplös-iiingsbehandlingen utföras vid en temperatur och
under en tidrymd, som medgiver fullständig
upplösning av hela tillsatsmängden. Upplösningshastigheten
ökas snabbt med stigande temperatur, varför på
grund härav en hög temperatur är önskvärd. Man
når dock snart en gräns, beroende på, att dels
förlöper rekristallisationen likaledes hastigare ju högre
temperaturen är, och alltför stora kristaller göra
legeringen spröd, och dels får givetvis smältpunkten hos
den eutektiska delen i legeringen ej överskridas. Till
följd av dessa omständigheter blir
temperaturinter-vallet för upplösningsbehandlmgen mycket trångt.
Till en viss grad beror därjämte temperaturen och
speciellt den tid, som bör användas, av
förbehandlingen (varmbearbetning, valsiimgsgrad etc.).
Vid utfällningsbehandlmgen är, som redan förut
framhållits, den använda temperaturen och tiden av
stor betydelse. Detta framgår även av fig. 4, vara
anges brinelltalet hos lautal, en aluminiumlegering
innehållande ca 4 % Cu och ca 2 % Si, efter
behandling vid en serie olika temperaturer. Sedan
denna legering helt överförts i fast lösning genom
hastig avkylning från ca 500°, erhålles, om den
efterföljande utfällningsbehandlingen utföres vid
exempelvis 175°, största hårdheten efter ungefär 12
timmar. Utsträckes tiden över 12 timmar, sjunker
hårdheten till följd av inträdande agglomerering.
Användes högre temperatur, t. e. 200°, så är kritiska
dispersionen och därmed maximihårdheten uppnådd
redan efter ca 5 timmar. Vid denna relativt höga
temperatur sker dock parallellt med utskiljandet en
Fig. 4. Brinelltalet hos "Lautal" efter
utfällningsbehand-ling vid 220, 200, 175, 160, 150, 140 och 125°.
viss agglomerering, varför hårdheten blir lägre än vid
175°. Ju högre den använda temperaturen är, desto
snabbare sker sålunda dispersionen och
agglomere-ringen. Användes en lägre temperatur, t. e. 150°,
erhålles största hårdhet först efter ungefär 3 dagar,
och vid 125° först efter 16 dagar. För varje
tempera-turtidskurva existerar sålunda ett visst optimum,
som motsvarar största hårdheten.
Härdningsbara legeringar.
I ett utomordentligt stort antal legeringssystem
finnas härdningsbara fall och detta speciellt, om
system med flera än två beståndsdelar medräknas.
Helt naturligt hava dock ej alla sådana
härdningsbara legeringar praktisk betydelse, beroende på, att
tekniken uppställer fordringar ej blott beträffande
materialets hårdhet eller hållfasthet, utan i regel
rnåste som bekant ett flertal andra egenskaper i
största möjliga utsträckning uppfyllas. Så erfordras
oftast en viss formbarhet, och redan ur denna
synpunkt bliva sådana härdningsbara legeringar tekniskt
värdelösa, som äro alltför spröda. Sådana fall
föreligga exempelvis vid flera kopparlegeringar, såsom
vid tenn- och aluminiumbronser, där en
härdnings-effekt har iakttagits eller kan förväntas genom det
eutektoida sönderfallandet av gammakristalleriia. Till
följd härav och av andra omständigheter blir blott en
ringa bråkdel av de legeringsfall, där härdbarhet
föreligger, tekniskt användbar. Härtill kommer, att
användandet av en härdningsbar legering ej enbart
bestämmes av densammas tekniska egenskaper, vilka
kunna vara goda, utan hänsyn måste i detta avseende
även tagas till andra legeringar, varvid de
ekonomiska synpunkterna givetvis äro av avgörande
betydelse.
Ett betydande och alltjämt växande antal
härdningsbara legeringar har emellertid blivit av stor
betydelse och får en alltmera vidsträckt praktisk
användning och forskandet efter dylika härdningsbara
legeringar torde nu för tiden erbjuda de
gynnsammaste utsikterna för tekniska framsteg i
legeringsväsendet.
Här kan givetvis ej genomgås alla härdningsbara
legeringar, som fått praktisk betydelse, utan i det
följande komma endast vissa viktigare
huvudgrupper att beröras, nämligen härdningsbara aluminium-,
koppar- och ädelmetallegeringar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
