Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 8. 8 aug. 1931
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄFTE 8
AUG. 1931
l TEKNISK TIDSKRIFT
*
BERGSVETENSKAP
*: B.G.MARKMAN.
INNEHÅLL: Motståndsmaterial till elektriska ugnar för höga temperaturer, av bergsingenjör Gunnar Nordström.
- Rörande de naturliga förutsättningarna för elektrisk malmletning i olika delar av Sverige, av bergsingenjör
Fredrik Mogensen. - Notiser.
MOTSTÅNDSMATERIAL TILL ELEKTRISKA UGNAR FÖR
HÖGA TEMPERATURER.1
Av bergsingenjör GUNNAR NORDSTRÖM.
Omsättning av elektrisk energi i värme förutsätter
ett den elektriska strömmen ledande medium.
Vare sig detta utgöres av fast material, vätska eller
gas - de två senare alternativen kunna även komma
ifråga - ställer man därå det kravet, att det i största
möjliga grad skall förbliva oförändrat under de ofta
skiftande förhållanden för vilka det utsättes. Utgöres
denna strömledare av en fast kropp, från vilken
värme skall avgivas till omgivningen, erfordras
sålunda, att den har en hög förgasningstemperatur eller
smältpunkt och icke kemiskt reagerar med
omgivningen, m. a. o. om denna utgöres av luft, att
mot-ståndsmaterialet icke oxideras och förbrinner.
Därjämte är det värdefullt, om ytterligare några
önskemål infrias: ett högt elektriskt ledningsmotstånd
underlättar värme- och effektkoncentration till en
liten volym, varjämte elementen kunna dimensioneras
kraftigare; möjligast största hållfasthet vid höga
temperaturer är givetvis önskvärd, ehuru
motståndsmaterialet i de flesta fall kan monteras på ett sådant
sätt, att det icke utsättes för några nämnvärda
mekaniska påkänningar.
I denna framställning lämnas en översikt över de
eiotståndsmaterial, som kommit till användning i
elektriska värmebehandlingsugnar. Den avser att
att vara en orientering i ämnet och gör icke anspråk
på att vara uttömmande. Ämnet är därtill alltför
omfattande.
Såväl amorft kol som grafit har spelat en ganska
stor roll i den elektriska glödgugnsteknikens historia.
Redan i början av 1890-talet byggdes smärre ugnar
för laboratoriebruk. Borchers använde kolstavar som
motståndselement, Hutton och Patterson rör av
samma material. För att i görligaste mån skydda
elementen mot oxidation måste de givetvis väl isoleras
och luftväxling förhindras. En nackdel låg i kolets
jämförelsevis låga elektriska ledningsmotstånd, som
hade till följd att, enär elementen ur
hållfasthetssynpunkt måste dimensioneras ganska rikligt, en för
dåtida förhållanden långt driven transformering av
strömmen blev nödvändig. För att nå 1900° å
2 000° fordrades flera l 000 ampere vid 10 volts
spänning. Dylika ehuru smärre ugnar av rör-element-typ
lära på sin tid hava använts vid Berlins porslins-
i Föredrag vid Svenska teknologföreningens avdelnings för
kemi och bergsvetenskap sammanträde den 8 maj 1931.
fabriker i fabriksdrift vid l 700°C. Vidare erinras
om den av professor Kalling konstruerade ugnen för
smältning i deglar, i vilken motståndet utgöres av en
efter generatriser uppskuren grafitcylinder. Vid
arbeten med en dylik ugn i Hallstahammar har
exempelvis förekommit tappningstemperaturer på l 800°C.
En strävan att använda element av krossad
kolmassa i ugnar i storindustriell drift föranledde på sin
tid många sinnrika och egenartade konstruktioner.
Allmänt känd är Baily’s ugn, som daterar sig från
1911. Motståndselementet utgjordes av en krossad
kolmassa i en rännformig fördjupning av eldfast
material, vars botten och väggar fodrats med ett lager
av inrammad karborundumsand. För att erhålla en
lämplig temperaturfördelning och motverka en
benägenhet till temperaturstegring i rännans botten,
orsakad av bl. a. karborundums jämförelsevis dåliga
värmeledningsförmåga, fylldes rännan med krossat
kol av olika storlek i skilda lager, varmed avsågs
att tvinga värmet mot massans övre yta. Strömmen
tillfördes genom grafitelektroder i kontakt med
kolmassan. Denna måste vid kontinuerlig drift för
metallsmältning vid 1100°C förnyas var 14:e dag. Vid
igångsättningen var kolmassans motstånd störst,
beroende på närvaro av odecomponerade kolföreningar
och occluderade gaser, men sjönk småningom,
framförallt dock tillfölje den successiva graf öbildningen.
Vid diskussionsmötet i Jernkontoret 1920 lämnade
ingenjör Frithiof Holmgren en redogörelse för denna
ugns konstruktion och ekonomi. Vid sagda tidpunkt
med då rådande höga stenkolspriser var frågan om
elektrifiering av järnbrukens vällugnar aktuell och
Baily-ugnen var en av dem, som väckte särskilt
intresse. Den .användes tidigare i U. S. A. för samma
ändamål ävensom metallsmältning. För tvenne
svenska vällugnskonstruktioner, ingenjör Assar Grönwalls
och ingenjör Ivar Rennerfelts, båda med
motståndsmassa av grafit eller kol, redogjordes vid samma
tillfälle i inledningsanförande och diskussion.
För närvarande äro The Morgan Crucible Co:s
värmeelement bland de få, där kol i en eller annan
form fortfarande användes som motståndsmaterial i
elektriska ugnar i stordrift. Dessa tillverkas bl. a. i
plattor upp till T längd, 2’ bredd och l" tjocklek
och bestå av en kärna av grafit med en keramisk
beläggning å alla sidor. Strömmen tillföres genom i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:12:01 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1931b/0057.html
