Teknisk Tidskrift / 1931. Elektroteknik / 29 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2. Feb. 1931 - E. T. Glas: Television. En översikt av grundläggande fakta, apparatur och resultat

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vid upphettning avgår från glödtråden i ett vanligt
elektronrör. En särskilt stark elektronemission vid
belysning uppstår emellertid, om ledaren utgöres av en
hydrid av de lätta metallerna. Fotocellen utgöres
sålunda i det stora hela av en liten evakuerad
glasbehållare, på vars ena vägg ett belägg av dylika
hydrider anbragts, från vilket vid belysning
elektroner strömma över till en nätformig anod, som bibragts
lämplig positiv spänning i förhållande till den
emitterande katoden. För ifrågavarande fotoceller införes
vanligen argon eller liknande gas av väl avpassat
tryck, sedan cellen iordningställts. Gasen
stötjoniseras av elektronerna, varigenom emissionen starkt
ökas. Om anodspänningen ej är för hög, bibehålles
ändå proportionalitet mellan belysningsintensitet och
emissionsström. Den ström, som fotocellen kan avge,
är emellertid försvinnande liten; först uppfinningen
av det treelektrodiga elektronröret möjliggjorde
strömvariationernas förstärkning till ett värde, som
gör fotocellen praktiskt användbar. Exempelvis
arbetade man vid Bell Telephone’s stora
televisionsdemonstration i Förenta staterna i april 1927 med en
effektförstärkning av 10¹³ för att möjliggöra överföring
på ledningar.

Ett fortsatt uppbyggande av televisionsapparaten
eller televisorn i analogi med ögat leder till följande
konstruktion: över en i förhållande till det givna
föremålet tillräckligt stor yta anbringas symmetriskt ett
stort antal ljuskänsliga celler. Föremålet belyses
kraftigt, och det av detsamma reflekterade ljuset
påverkar olika starkt de enskilda fotocellerna, beroende
på dessas lägen. Envar cell sättes genom en elektrisk
ledning, "nervtråd", i förbindelse med en slutare, som
kastar ljus på en framför slutareanordningen
uppställd skärm, på vilken föremålet sålunda i grova
drag reproduceras. I själva verket gjordes för länge
sedan dylika försök utan alla anspråk, då 64
selenceller kommo till användning. Stora bokstavsbilder
o. d. kunde på så sätt reproduceras på igenkänneligt
sätt. Emellertid förbjuder redan det stora antalet
erforderliga ledningar fortsatt utveckling enligt denna
linje, om nämligen någorlunda god reproduktion
åsyftas.

Den tanken tränger sig då på: kan man konstruera
en anordning, varmed en enda fotocell utsättes för



Fig. 1. Fotoceller. Den övre cellen i bilden är Bell Telephones typ
från demonstrationen 1927, den undre en senare framställd, åtskilligt
känsligare typ, som använts för television utomhus, då endast det
reflekterade dagsljuset påverkar cellen.



Fig. 2. Fotocellens verkningssätt.

belysning av det reflekterande ljuset successivt från
bildens olika element? I det enklaste fallet kan man
tänka sig, att ett enda smalt ljusknippe analyserar
föremålet i punkter liggande i strimlor uppifrån och
nedåt, så att det reflekterade ljuset successivt
återkastas av exempelvis punkter inom ovanför varandra
liggande horisontella strimlor, varvid fotocellen
påverkas undan för undan i förhållande till
reflektions-förmågan hos föremålets element. Men för
televisionsändamål är detta förfarande ej tillräckligt, huru smala
strimlorna än väljas, utan ett tillräckligt antal hela
reflektionsserier eller, om man så vill, bilder, måste
också alstras per sekund, för att ögat på grund av
vad vi förut kallat "synens minne", ej skall kunna
åtskilja de varandra följande, vid föremål i rörelse,
något olika bilderna från varandra. Dessa snabbt på
varandra följande bilder ge som bekant
kinematografens "levande bilder". Antalet passerande bilder per
sekund, som vi benämna bildfrekvensen, får ej
understiga 16-17, om ögat ej alltför mycket skall
besväras av flimmer. Detta "synens minne" är tydligen en
väsentlig egenskap; utan den skulle vi
överhuvudtaget icke kunna erhålla en kontinuerlig bild av ett
föremål i rörelse. Bell Telephone använde en
bildfrekvens av 17,7, men vid en del enklare försök har
man på bildkvalitetens bekostnad gått ned ända till
12,5. Hittillsvarande televisionsförsök ha kanske
mest sysslat med överföring av ansiktet och dess
rörelser. Man har funnit, att 50 strimlor tillsammans
giva acceptabelt resultat i detta enkla fall. Ansiktet
måste då analyseras i 50 X 50 = 2 500 element,
dvs. per sekund måste sändas 17,7 X 2 500 = 44 000
element i Bell Telephone’s system. Denna siffra ger
en god uppfattning om den oerhörda impulshastighet,
som kräves redan för sändning av en detalj i rörelse.

Många olika konstruktörer av analysatorer för
bildens uppdelning i element, européer såväl som
amerikaner, ha gjort betydande insatser. Tidigt använde
man två roterande, mot varandra vinkelräta polygon-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>