Teknisk Tidskrift / 1931. Elektroteknik / 82 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5. Maj 1931 - Edy Velander: Överesikt av fjärrkontrollens tekniska hjälpmedel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 1. De lyra grundtyperna av
fjärrkontroll schematiskt framställda.



Fig. 2. Kaskadreläer. En impulsserie
enligt skissen ger kontakt från x till x.



Fig. 3. Steg-för-stegkopplare enligt principen
lör Siemens’ visartelegraf.

steg för steg utföra de olika manövrerna, t. e. vid
en fjärran vattenkraftstations startning, och å andra
sidan en enkel manöver anordning i samband med en
automatisk apparatur i den fjärran stationen, som
efter blott och bart en startsignal på egen hand
öppnar luckorna, startar upp aggregatet, reglerar upp
spänningen och fasar in på nätet.

Kanalfrågan.

Ännu så länge utföres fjärrindikering och
fjärrmanövrering i allmänhet över trådledningar. Så
snart avståndet överstiger några hundra meter eller
åtminstone ett par kilometer blir det av
väsentlig betydelse att utnyttja de förefintliga trådarna för
ett flertal indikerings- och manövreringsuppgifter.
Man måste medelst en automatisk fördelare i tur och
ordning koppla varje ändapparat i ena stationen till
motsvarande ändapparat i den andra. Bland dylika
fördelare må nämnas följande huvudtyper:

1) Kaskadreläer.
2) Steg-för-steg-väljare.
3) Synkronfördelare, nämligen:
a) Start-stopp-apparater,
b) Kontinuerligt roterande fördelare.
Kaskadreläerna ha direkt övertagits av
fjärrkontrolltekniken från den s. k. järnvägstelefonen.
Sedan gammalt har det karakteristiska vid
kommunikationen mellan stationerna på en järnväg varit, att
man söker reda sig med en tråd, som löper utefter
banan och föres in till samtliga stationer. Reläsystem
ha utbildats, som göra det möjligt att anropa en viss
station, så att när en bestämd serie av impulser
utsändes över slingan från vilken station som helst
endast anropsmottagaren i den station, med vilken
man önskar komma i förbindelse, sättes i funktion.
Anropsmottagaren består av en kombination av
polariserade reläer och fördröjningsreläer, kopplade i
kaskad ungefär såsom fig. 2 visar. För n relästeg
fordras n impulser i serien och erhålles 2ⁿ
kopplingsalternativ.

Det är särskilt Westinghouse, som genom sin
tågtelefon kommit in på detta system och utnyttjat det
för fjärrkontroll inom kraftindustrien. Även dr
SCHLEICHER hos Siemens har utbildat liknande
apparater, och inom den automatiska telefonien
förekomma kaskadreläerna ofta, särskilt vid mindre
växlar.

Man skulle tro, att dessa mängder av reläer måste
förorsaka trassel och störningar, men erfarenheten
visar att de kunna göras särdeles driftsäkra. Härpå
tyder också, att Westinghouse helt nyss utarbetat
ett fjärrkontrollsystem med kaskadreläer, avsett att
arbeta över högfrekventa kanaler på kraftledningar
och omfattande icke blott indikering utan även
manövrering. Systemet arbetar med flera
impulsserier. Med den första väljer man den understation,
med vilken man vill komma i förbindelse, med den
andra väljer man den apparat, som skall påverkas
och med den tredje impulsserien utföres manövern.
För att förebygga manövreringsfel äro apparaterna
så anordnade, att varje väljningsmoment i den
fjärran stationen automatiskt rapporteras tillbaka till
kontrollstationen, innan nästa operation utföres, så
att hela proceduren i detalj kan övervakas.

Steg-för-stegväljarens urtyp är, kan man säga, den
Siemenska visartelegrafen, väl känd från
sekelskiftets järnvägsstationer: genom en elektromagnetisk
anordning, som verkar ungefär som oron i ett ur,
tvingas en visare i mottagningsstationen att steg för
steg följa avsändarens inställningsarm, som vid
kringvridningen automatiskt utsänder de
erforderliga arbetsimpulserna på ledningen. Principen
illustreras av fig. 3. En annan tidig utvecklingsform
av denna princip är STROWGER’S väljare för
automatiska telefonväxlar, en nyare L. M. Ericssons.

Inom fjärrkontrollen tillämpas liknande system
bland annat av Asea och Brown Boveri, såsom
närmare skildras i ett par följande uppsatser.

Synkronfördelaren består principiellt av ett par
kontaktarmar, en i avsändnings- och en i
mottagningsstationen, vilka med synkron rörelse svepa
fram över en rad kontakter, så att varje
avsändningsapparat under ett kort ögonblick för varje varv
sättes i förbindelse med motsvarande
mottagningsapparat. Denna teknik har övertagits från den
automatiska telegrafien, där dylika synkronfördelare
användas både för att öka utnyttjningen av kanalerna,
ungefär på samma sätt som vid fjärrkontrollen, och
för att driva fjärrskrivmaskiner.

Det grundläggande problemet är att åstadkomma
synkronism mellan kontaktarmarna. Enligt
start-stopp-metoden hållas armarna stilla till dess de genom
en elektrisk impuls samtidigt släppas loss i båda
stationerna för att sedan åter arreteras efter ett helt
varv eller en viss del därav. Fördelen med denna
anordning är att de båda drivmotorerna ej behöva
gå med så exakt samma hastighet, att
rotationsvinkelns tidsintegral alltid förblir lika för båda. Man
kan därför nöja sig med urverk eller elektriska
motorer med centrifugalregulator, ty även en avvikelse
i hastigheten av åtskilliga procent kan under en
arbetsperiod vid rimligt antal kontakter icke
åstadkomma så stor fasskillnad mellan kontaktarmarna,
att det blir felaktig kontaktgivning. En tidigare ut-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>