Teknisk Tidskrift / 1931. Elektroteknik / 90 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5. Maj 1931 - S. Nordström: Fjärrmätning och fjärrkontroll med hjälp av kommersiella svagströmsförbindelser

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Blankledningar.

Materialet är här i Sverige oftast 3 mm koppar,
upplagda i fyrskruvar, vanligen på dubbla
fyrpinnsreglar.

På de äldsta stolplinjerna har man vanligen en eller
ett par enkeltrådiga telegrafledningar upplagda på
krok i toppen av stolpen ovanför reglarna med
fyrskruvar, se fig. 2.

Så gott som varenda längre fyrskruv i vårt land är
numera duplicerad.



Fig. 2. Oftast förekommande stolpprofil i Sverige.

Å duplexarna hava dessutom lagts
telegraftransformeringar. Sedan 1920 ha inga nya
telegrafledningar upplagts, utan all utökning av
telegrafförbindelserna har skett med tillhjälp av transformeringar
av olika slag, om man bortser från vissa nybyggda
sändarledningar till radiotelegrafstationer.

Då som nämnts 4 à 5 reglar, dvs. 8 à 10
fyrskruvar, är maximum för en enkelstolplinje ur
hållfasthetssynpunkt, blir det 8 à 10 telegrafledningar, som
med denna metod kunna utvinnas på en dylik
stolplinje. Det visar sig nu för svenska förhållanden, att
dessa förbindelser behövas för telegrafbehov. Om
uthyrning av sådana ledningar skulle kunna tänkas för
impulsöverf öring, måste de därför betinga helt andra
priser än dem, som kunna beviljas å lokal- eller
landsledningar, vilket också är berättigat på grund
av att ifrågavarande längre ledningar äro långt
dyrbarare såväl i anläggning som i underhåll.

Vidare bli kraven på ringa störningsverkan så
stora, att särskilda överdrag säkerligen måste
inrättas, där långledningen börjar och slutar, för att
långdistansnätets övervakare skola vara säkra på
vilka strömmar, som gå ut på ledningen.

Kan då ej bärvågstekniken
hjälpa oss till billiga långdistansförbindelser
för impulsändamål? Om icke alldeles särskilda
anstalter vidtagits för att upprensa ledningarna,
överföras ändock minst 10 000 à 12 000 per/sek, utan
större svårigheter på de svenska luftledningarna,
trots förekomsten av t. e. ett par inlänkade kablar
på 2-3 km längd. Detta förhållande har utnyttjats
för högfrekvenstelefonering, och alla viktigare
blankledningsstråk, exempelvis Gävle-Sundsvall-Umeå-
Luleå, äro nu utrustade med dylika anläggningar.
Frekvensfördelningen på ledningarna blir då den som
framgår av fig. 3.

För närvarande finnes således knappast något
outnyttjat område på långdistanshuvudrouterna, då de
för separationen av de olika förbindelserna
nödvändiga filterna upptaga en större bandbredd än den
nyttiga, som framgår av fig. 3. Det skulle möjligen
kunna vara tänkbart att lägga in en tontelegraf- eller
tonimpulskanal någonstädes, men dels bli
terminalerna för dylika anläggningar ej så billiga, dels
uppstå svårigheter vid telefonöverdragen, som för
driftsäkerhetens skull måste förses med filter med en
gränsfrekvens på omkring 3 000 per/sek.

I U. S. A. utnyttjas bandet ovanför lågfrekventa
samtalet ofta för högfrekvenstelegrafering. Cirka 20
enkelriktade kanaler gå in mellan 4 000 och 10 000
per/sek., men för ekonomiens skull måste åtminstone
hälften av dessa kanaler finna användning, innan man
hos oss kan gå in härför. I Europa finnas veterligt
numera inga sådana anläggningar, sedan motsvarande
tyska förbindelser nedlagts i samband med
kablifieringen.

Återstår då endast det lägsta bandet 0 - 250
per/sek., som vanligen utnyttjas för signalering på
telefonförbindelserna. I U. S. A., där telefonbolagen
uthyra massor av telegrafledningar till privata
abonnenter, sådana som tidningar, banker, mäklare och
stora affärsföretag, har man i vissa fall gått in för
att flytta bort signaleringen från detta
frekvensområde även på luftledningarna och i stället använda
tonsignalering med 1 000 per/sek, på
telefonförbindelserna. Därvid utrustas ledningarna med
separationsfilter, som avskilja telegraftecknen för sig och
telefonsignalerna för sig. Det blir tämligen dyrbara
anordningar, varför metoden ej vunnit insteg i
Europa å blanknäten, särskilt som behovet av
telegrafledningar här är mindre och till största delen
redan tillfredsställts genom andra åtgärder. För
lång-distanskablarna är förhållandet dock ett annat.

Kabelförbindelser.

Uppbyggnaden av långdistanskablarna är vanligen
sådan, att dupliceringar och telegraftransformeringar
ske som i långdistansblanknäten.



Fig. 3. Utnyttning av frekvensområdet för blankledningar.

Antalet fyrskruvar i en modern långdistanskabel av
i Sverige brukad typ är 60-125. Då någon jordad
åteiiedning icke kan tillåtas i dessa dyrbara
pupin-kablar, blir antalet möjliga telegraf förbindelser
genom transformering 30-60. I telegrafverket
användes ett kabeltelegrafsystem, som - förutom med
dubbelledning - arbetar med från jord isolerade
telegrafbatterier för att skydda kabeln, framför allt
pupinspolarna, samt minska störningsverkan, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>