Teknisk Tidskrift / 1931. Elektroteknik / 110 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6. Juni 1931 - F. Kesselring: Expansionsströmbrytaren - en ny högeffektbrytare utan olja

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 1. Samband mellan brytväg och spänning vid äldre
brytare av Siemens-Schuckerts typer.

hos oljebrytare finner man en tämligen noggrann
överensstämmelse. I fig. l representera X-punkterna
värden på den totala brytvägen vid äldre oljebrytare
av Siemens-Schuckerts tillverkning, under det den
heldragna kurvan följer ekvation (1).

Ur detta samband torde man vara berättigad draga
sluts.atsen, att ljusbågens släckning vid måttliga
strömstyrkor är beroende på närvaron av väte. Den
vid brytning i en oljebrytare bildade gasen består
som bekant ända till 70 % av väte, som bildas genom
sönderdelning av tunga kolväten i oljan.

De ljusbågslängder, som experimentellt bestämts
vid brytning av strömstyrkor över 100 A i
vätskebrytare, ha visat sig betydligt mindre än de ur ekv. (1)
beräknade och indikera således närvaron av en
ytterligare deioniseringseffekt. I det sfäriska hålrum som
omger ljusbågen har man också kunnat påvisa icke
blott gaser utan även ånga i betydande mängd.[1]
Verkställda teoretiska och experimentella
undersökningar över temperaturfallet i ljusbågens omedelbara
närhet ha visat, att redan på 2 mm avstånd från den
hetaste zonen, där temperaturen är minst 3 000°C abs.,
temperaturer på några hundra Celsiusgrader äro
möjliga. Ljusbågen brinner sålunda icke i en gasatmosfär
utan i ett densamma tätt omslutande ånghölje.

Vid en serie undersökningar av
växelströmsljusbågar i vätska var författaren i tillfälle iakttaga,
hurusom ljusbågen slocknade vid en mycket liten
längd, om på grund av någon yttre orsak trycket hos
den ljusbågen omgivande ångatmosfären plötsligt
minskades. GERDIEN har först påvis.at, att
tryck-minskningen har till följd en deionisation på grund
av den av THOMSEN och WILSON funna dimbildningen.
Som bekant kan man göra elektroner och ioner
synliga genom att införa dem i en mättad vattenånga
som bringas att adiabatiskt expandera. De
elektriska laddningarna bilda härvid
kondensationscentra för vattenångan. För att klargöra
Wilson-effektens roll vid deionisationsförloppet blir det
nödvändigt att något närmare ingå på droppbil dningens
mekanik. Av flera forskare, i första rummet
VÉRON-NET[2] har visats, att det mellan en elektron och en neutral atom uppträder en attraherande kraft, vars
medelvärde för alla inbördes lägen av de båda
kontrahenterna avtager med 4:e potensen på
avståndet. Denna attraktionskraft blir således en faktor
att räkna med endast i den mån avståndet mellan
atom och elektron blir relativt mycket litet.

Vid en gas, som följer den allmänna gaslagen

p.v = R.T ..............................(2)

äro avstånden mellan atomerna resp. molekylerna
förhållandevis mycket stora.

Ekvationen (2) är som bekant ett exaktare uttryck
för gastillståndet i den mån gasens tryck är lägre
och dess temperatur högre, då härvid de mellan
molekylerna uppträdande krafterna få ett allt mer
försumbart inflytande.

Om emellertid gasen komprimeras och avkyles till
ånga, kunna dess tillståndsförändringar icke längre
återges av ekvation (2), utan i dess ställe träder

VAN DER WiAAL’s lag:

(p + a/v²)(v - b) = R T .. (3)

Konstanten a är därvid en funktion av de mellan
molekylerna verkande, attraherande krafterna, vilkas
storlek åter kan beräknas ur ov.anstående uttryck och
verifieras genom experimentella undersökningar.
Slutsatsen blir, att ångmolekylerna ligga så tätt, att de på
varandra utöva ett attraherande inflytande. Då
vidare hastigheten hos molekylernas oordnade rörelser
är låg på grund av den låga temperaturen, komma
dessa attraktionskrafter att spela en viktig roll i det
fysikaliska förloppet inom en ånga. En elektriskt
laddad partikel, som intränger i en ångatmosfär me l
ovan skildrade egenskaper, kommer således alltid att
befinna sig på ett mycket litet avstånd från en
molekyl och följaktligen attraheras av denna. Härvid
bildas en ion, som i sin tur attraherar andra
molekyler. Slutprodukten blir den från Wilson-experimentet
bekanta vätskedroppen.

I en gas däremot, där molekylavstånd och
hastighet båda äro stora, är sannolikheten mindre för att
en inkommande elektron råkar inom en molekyls
attraktionsområde och därigenom giver upphov till
en ionbildning. Den fundamentala skillnaden i detta
hänseende mellan en ånga och en gas torde därmed
vara belyst.

Det återstår att undersöka genom vilka enkla,
tekniska hjälpmedel man i en brinnande
växelströmsbåges omedelbara närhet kan åstadkommo en mättad



Fig. 2. Adiabatisk ångexpansion.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>