Teknisk Tidskrift / 1931. Elektroteknik / 117 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6. Juni 1931 - S. Lemoine, E. Magnusson: Stockholms nya rundradiostation

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hålla huvudsakligen rören med
kylmantlar och kylslangar och det tredje den för
push-pull-koppling anordnade
svängningskretsen med
neutrodynkondensatorer jämte kopplingsanordningar för
energiens överföring till antennen (se
fig. 12). De 2 rörstativen innehålla
vardera 8 st. vattenkylda sändarerör C.A.
T.6, varav ett normalt ej är inkopplat
utan står som reserv, men i likhet med
mellanförstärkaren anordnat för hastig
inkoppling vid behov. De 14 övriga
rören matas med 10 000 V anodspänning
och en sammanlagd tillförd anodeffekt
av ca 170 kW. Gallerförspänningen, ca
170 V, lämnas av en generator. Den av
de 14 rören förstärkta högfrekvensen
ger i det 3:dje stativets avstämda
svängningskrets upphov till en modulerad
högfrekvensström av ca 70 amp.,
motsvarande en omodulerad effekt av
omkring 60 kW. Genom induktiv
koppling överföres denna energi medels en
matareledning (feeder) av 50 m längd till det s. k.
antennhuset, där den kapacitivt överkopplas på en
annan svängkrets, som slutligen induktivt matar
antennen.

En sändare med så ansenlig bärvågseffekt som 60
kW skulle, om den icke vore utrustad med speciella
anordningar, radiera övertoner av ansenlig styrka.
Då såsom här är fallet den andra övertonen med en
våglängd av 218 m ligger inom rundradiobandet,
kan den, om den ej undertryckes, ge upphov till
besvärande interferensstörningar med andra stationer
på närliggande våglängder. För att förhindra detta
är i matareledningen till antennhuset och närmast
slutförstärkarens svängkrets inkopplat ett
högfrekvensfilter, som spärrar övertonerna.

Antennsystemet.

Den antenn, som för närvarande användes, består
av 3 st. vertikalt hängande 40 mm² kopparwirer av
135 m längd, monterade i ett plan med ett avstånd av
0,5 m mellan närliggande wirer. Wirerna äro
kortslutna i toppen men för övrigt isolerade från
varandra genom porslinsisolatorer, fastade på
horisontala stålrör. Genom denna anordning möjliggöres
användandet av 3-fasström för smältning av snö och
isbark på antennen. Något toppnät förefinnes
således för närvarande ej, men vid planerandet av
antennsystemet ha masterna förlagts så långt i sär, att
en antenn av halvvågstyp kan uppsättas. Antennen
uppbäres av 2 över trissor i masttopparna löpande
stålwirer, som manövreras från marken av de
tidigare omnämnda elektriskt drivna spelen. Antennens
upphängningspunkt är genom kraftiga isolatorer
skild från bärlinorna. För att reducera linornas
menliga inverkan på det från antennen utstrålande
högfrekvensfältet äro linorna medels s. k.
kedjeisolatorer uppdelade i ett antal från varandra skilda
längder. Antennen har en egensvängning av 615 m
och är genom en oljekondensator med ca 300 cm
kapacitet förkortad och avstämd till
bärvågsfrekvensen.

Såsom jordnät för antennanläggningen tjänstgör
90 st. radiellt från antennhuset utgående 3 mm kop-



Fig. 12. Mellan- och slutförstärkaren.

partrådar av vardera 100 m längd, som nedgrävts i
marken ca 15 cm. Dessa sammankopplas genom en
runt antennhuset gående grov kopparlina, till vilken
jordanslutning antennen kopplas i antennhuset.
Antennmotståndet för bärvågsfrekvensen är vid
förkortningskondensatorns jordsida uppmätt till 560
ohm, varav jordförlustmotståndet torde uppgå till
ca 10 ohm. Genom användning av
kapacitetsförkortad antenn kommer strömbuken att lyftas upp
över markytan, huru mycket beror på
förkortningsgraden. Härigenom erhålles en bättre strålning från
antennen, samtidigt som energiförlusterna på grund
av jordmotståndet minskas, enär strömstyrkan vid
antennens bas är tämligen liten (ca 10 amp.).

För att förhindra att antennen vintertid belägges
med snö eller isbark, varigenom dess elektriska
konstanter avsevärt ändras och dess hållfasthet
äventyras, kan den på elektrisk väg uppvärmas till sådan
temperatur, att beläggningen smältes bort. I
antennhuset är fördenskull inmonterad en
trefastransformator så dimensionerad, att den lämnar tillräcklig
ström i antennens 3 trådar för nedsmältning av
isbarken. Erfarenhetssiffror visa, att för den
ifrågavarande antennen erfordras en strömstyrka av ca
375 amp., vilket motsvarar en transformator på 30
kVA. Till- och frånslagning av transformatorn sker
från antennhusets instrumentering medels en
oljebrytare. I nämnda instrumentering ingå även
erforderliga apparater för mastspelens och mastfyrarnas
drift.

Hjälpapparater.

För alstrande av den likström av 10 000 V
spänning, som erfordras för matning av röranoderna hos
mellan- och slutförstärkarnas sändarerör, användes en
likriktare, bestående av 6 st. vattenkylda
likriktarerör C.A.R.5, vartdera avgivande under normal
drift c:a 30 kW vid 10 000 V likström. Likriktarna
matas med glödström från 3 st. enfastransformatorer
på 220/20 V, anslutna till 3-fasnätets 220 V sida.
Glödströmmen för varje rör är ca 100 amp.
Anodspänningen erhålles från 3 st. enfastransformatorer

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>