Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 9. Sept. 1931 - K. Küpfmüller: Utjämningsförlopp inom telegraf- och telefontekniken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
TEKNISK TIDSKRIFT
5 SEPT. 1931
0,5
ln_[
-+*l
rwv..
-*1
11=0.2 C* Pl l2
-*>f 7 ’ 7 7
T t-0,1 c7 fy/2
Q» 02 0.3 Q4 0,5 0.6 0.7 0.8
Fig. 2. Thomsonkurva.
Fig. 3. Tidsanalys av ett telegraftecken. Fig. 4. Distorsion hos ett telegraftecken.
ändringen i strömmen med tiden, då en plötslig
ändring i spänningen uppträder i ledningens början;
detta motsvarar alltså en telegrafanläggning med ett
batteri med försvinnande litet inre motstånd. Det
visar sig, att strömmens värde kan uttryckas med
formeln
där <p (ff) = 1-2 e"9** +2 e-***
Den grafiska framställningen av denna funktion är
den bekanta Thomsonkurvan, se fig. 2. Utmärkande
för denna kurva är, att den blott är beroende på
storheten av ff. Den s. k. CÄ-lagen härledes härur. Den
säger, att den möjliga telegraf eringshastighe ten är
omvänt proportionell mot kabelns tidskonstant
CjÄjZ2. Thomson har redan 1854 angivit detta och
CE-lagen var under långa tider grundläggande och
tillfyllest för praktiska ändamål på telegrafiens
område.
Studiet av ett enstaka spänningssprång har stor
betydelse för telegrafien på den grund, att
telegraftecknen sammansättas av dylika språng. Å bild 3
visas morsetecknet "a". Spänningsförloppet vid
sändningen av telegraftecknen återgivas av ett
antal över varandra lagrade positiva och negativa
spänningssprång. Telegrafiens klassiska teori
sysselsätter sig därför med verkan av dylika plötsliga
spänningsändringar.
I fig. 4 åskådliggöres det bekanta sakförhållandet,
att de olika telegraftecknen på grund av
Thomson-kurvans säregna form falla in i varandra vid höjd
telegraferingshastighet. Man erhåller den
sammansatta kurvan, om de från spänningsändringarna i
ledningens början härrörande Thomsonkurvorna
sammansättas på riktigt sätt förskjutna i tiden. t± är
punkttelegraftecknens varaktighet, dvs. avståndet i
tiden mellan de plötsliga spänningsändringarna vid
sändningen av ett punkt-tecken. Ju hastigare
telegraferingen sker eller ju mindre TI är, desto
otydligare blir det ankommande tecknet.
Medel att höja telegraferingshastigheten.
Thomsons teori byggde på antagandet, att
ledningen var kortsluten på mottagaresidan. Frånsett
det faktum, att mottagareapparaterna alltid hålla ett
visst motstånd, har erfarenheten visat, att
kortslutning icke utgör den ideella mottagareanordningen.
Redan 1859 inkopplade Werner Siemens i sitt
sökande efter medel att höja
telegraferingshastigheten i långa kabelledningar en blockkondensator på
sändarsidan; några år senare förbättrade CROMWELL
och VARLEY denna anordning genom att inkoppla
sådana kondensatorer även mellan ledningen och
mottagareapparaten. Den experimentella
bekräftelsen på inverkan av dessa åtgärder kunde efter år
1867 erhållas med tillhjälp av undulatorn.
Teoriernas vidare utveckling är av ganska sen
datum. HEAVISIDES första arbeten voro dock mycket
fore sin tid. Med tillhjälp av den av honom själv
utvecklade operatorkalkylen angav Heaviside 1885
formlerna för strömförloppet vid mottagarsidan för
olika ledningsavslutning; dessa formler hade till en
början ingen inverkan på rådande praxis. Bland de
första försöken att giva en teoretisk översiktlig
framställning av ledningsavslutningens inverkan på
strömkurvan kan nämnas en undersökning av BREISIG
år 1900. Denna undersökning är av särskilt intresse
därför, att den vilar på en tankegång, som även
ligger till grund för de moderna teorierna. Breisig
undersökte det strömförlopp, som uppkommer på
grund av en serie positiva och negativa
spänningsimpulser, som följa på varandra med samma
tidsmellanrum. Sådana spänningsvariationer kunna
uttryckas med tillhjälp av en Fouriers serie, dvs.
de kunna representeras av stående svängningar,
på vilka den enkla växelströmsteorien kan tillämpas.
Gör man spänningsväxlingens period tillräckligt
stor, så erhåller man tillnärmelsevis det till ett enda
spänningssprång hörande värdet. Gränsvärdet kan
på matematisk väg noga bestämmas på detta sätt.
O Q5 1,0
Fig. 5. Inverkan av ledningsavslutning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
