- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1931. Elektroteknik /
161

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 9. Sept. 1931 - Siffer Lemoine: Förstatligandet av vissa privata rundradiostationer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som på sin tid voro betingade för denna del av
rundradiorörelsen, ävensom en återblick över det korta
men med hänsyn till utvecklingen icke dess mindre
synnerligen betydelsefulla skede, som nu nått sin
avslutning, torde i detta sammanhang erbjuda intresse.

1. Historik.
Först må erinras om, att när diskussionen om
införande av rundradio på allvar upptogs, framstod
det som ett allmänt önskemål att staten skulle taga
sig an rörelsen, varigenom lyssnare i skilda delar av
vårt vidsträckta land skulle utan hänsyn till
lokal-betonade intressen komma till största möjliga
likställighet i fråga om åtnjutandet av rundradions
förmåner. Denna tanke låg delvis också till grund för den
av telegrafstyrelsen 1924 ingivna och av kungl, maj:t
beviljade hemställan om bemyndigande att uppföra
stationer för rundradio på vissa centrala punkter,
nämligen i Stockholm, Göteborg, Malmö, Sundsvall
och Boden.

Det var givetvis icke telegrafstyrelsens
uppfattning, att ifrågavarande stationer skulle vara
tillräckliga att fylla behovet för framtiden, särskilt med
hänsyn till dåvarande standardsändares relativt små
effektbelopp. Tvärtom, frågan om fortsatt utbyggnad
av radionätet togs under utredning, långt innan de
nämnda anläggningarna ens hunnit färdigställas. Å
andra sidan ansåg sig icke telegrafstyrelsen rimligen
kunna framlägga nytt förslag om utbyggnad utan att
först avvakta det första driftsårets (1925) resultat
för att tillgodogöra sig därvid vunna erfarenheter.
Vissa delar av landsbygden liksom många av våra
medelstora städer kommo under tiden följaktligen i
ett mindre gynnsamt läge i fråga om möjligheten att
medelst enkla och billiga apparater avlyssna svensk
rundradioutsändning.

Emellertid ställde man sig på sina håll föga sinnad
att avvakta utvecklingen. Starkt bidragande orsak
härtill var utan tvivel det förhållandet - vilket, som
envar numera vet, icke beror på sändarestationen
som sådan, utan på sättet för radiovågornas strålning
och utbredning - nämligen att vissa utländska, med
de våra dåvarande för övrigt identiska stationer efter
mörkrets inbrott på kvällarna kunde avhöras med
relativt gott resultat, samtidigt som närmare
belägna svenska stationer endast voro sporadiskt
hörbara och med mer eller mindre tillfredsställande
ljudkvalitet.[1]

Den våg av rundradiointresse, som under åren 1924
och 1925 svepte fram över landet, väckte på
åtskilliga platser sålunda tanken att skapa lokal
utsändning, ett intresse som telegrafstyrelsen i de flesta fall
fann sig ha all anledning lämna stöd och uppmuntran.
Initiativ togs av privatpersoner, av radioklubbar och
liknande sammanslutningar, och inom kort sågs ett
antal s. k. privata relästationer växa upp runt om i
landet.

Pioniärer på området voro stationerna i Falun och
Norrköping, vilka redan i slutet av år 1924 började
en om ock efter nutida måttstock synnerligen
blygsam rundradioverksamhet. Påföljande år utbredde
sig radiointresset nära nog epidemiskt, och
framställningar om tillstånd att upprätta egna stationer
ingingo från en mångfald orter. Då tillkommo också
de flesta av våra nuvarande relästationer, sålunda
Karlstad i januari, Gävle, Jönköping och Trollhättan
i mars, Eskilstuna och Linköping i juni, Varberg och
Örebro i september, Kristinehamn, Säffle och Umeå
i november samt Kalmar och Karlskrona i december.
1926 inregistrerades vidare tillkomsten av ytterligare
ett antal stationer, nämligen Borås, Halmstad,
Hudiksvall, Hälsingborg, Kiruna, Uddevalla och Uppsala
samt slutligen 1927 Malmberget och Örnsköldsvik.

Det må icke blott utan förbehåll medges utan
snarare rent av framhållas, att ju mer antalet
relästationer ökade, desto tveksammare måste
telegrafstyrelsen ställa sig med hänsyn till den under årens lopp
städse brännande våglängdsfrågan. Riktlinjerna för
den internationella fördelningen av våglängderna
hade vid denna tidpunkt utkristalliserat, och det
faktum stod ingenting att åtgöra, att Sverige vid en
blivande fördelning i bästa fall icke skulle kunna
påräkna mer än högst 6 exklusiva våglängder, dvs.
sådana med ensam nyttjanderätt.

När samtidigt stationernas antal växte över
trettiotalet, är det klart, att farhågorna för en tryggad
framtida existens för dem voro synnerligen berättigade.
Det är nämligen en villfarelse - som allt emellanåt
fortfarande begås - att tro, att anläggningar även
av det ringa effektbelopp, som våra nuvarande
privata stationer äga, icke kunna verka
interferensstörande på långdistans. Att så är fallet bevisas såväl
av lyssnarebreven till de skilda stationerna som
kanske i än högre grad av den mångfald officiella
klagomål, telegrafstyrelsen under årens lopp fått mottaga
från den internationella organisation, som handhar
ifrågavarande ärenden. Omvänt kan i vissa fall
interferensstörningar vållas av utländska stationer till och
med inom den allra trängsta lyssnarrayonen.

Under tiden hade telegrafstyrelsens egna planer på
radionätets utvidgning och tillbyggnad tagit fastare
form. Arbetena med Motalastationen igångsattes
redan våren 1926, samtidigt som planer förelågo på
en genomgående effektökning av samtliga statliga
anläggningar. Med Motala täcktes de relativt tätt
befolkade områdena i södra Mellan-Sverige omkring
Vänern och Vättern, och om förhållandena icke varit
sådana, att vissa relästationer redan varit
tillfinnandes inom denna rayon, är det föga troligt, att de
heller någonsin kommit till stånd. Av befintliga
stationer blev det nu endast Linköping, som fick sträcka
vapen för Motalas högre fältstyrka och bättre
kvalitet, under det att de övriga som förut fortsatte sin
verksamhet. - Som ett kuriosum må i
sammanhanget nämnas, att från Linköpingsrayonen mottogs
efter stationens nedläggning på sin tid summa ett
enda klagomål rörande sämre hörbarhet - ett fall,
som givetvis icke beredde svårighet att omedelbart
ställa till rätta.

Att förutvarande ordning blivit bestående även
efter Motalas och övriga statliga stationers utbyggnad
har sin grund fastmer i hänsynen till det relativt stora
antal lokala kristallyssnare, relästationerna samlat,
än i faktorer av teknisk eller ekonomisk art. Sett ur
den förra av dessa synpunkter, dvs. i betraktande av
fältstyrkans storlek och Motalastationens hörbarhet,
må framhållas, att icke mindre än 10 av våra
nuvarande relästationer (jämför kartan i fig, 1) äro be-


[1] Utförlig redogörelse för hithörande förhållanden har av
förf. lämnats i en broschyr "Från mikrofonen till högtalaren,
I. Radiovågornas utbredning och räckvidd", 1929.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:12:43 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1931e/0165.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free