Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 9. Sept. 1931 - Siffer Lemoine: Förstatligandet av vissa privata rundradiostationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Våglängdsfrågan har under gångna år utgjort det
städse brännande spörsmålet och utgör så fortfarande,
varför densamma här ägnats utförligare behandling.
Emellertid stå stationer av 1925 och 1926 års
årgångar även i andra hänseenden flera trappsteg under
den nuvarande utvecklingsnivån. För att ingen orätt
må begås må tillfogas, att samma omdöme kan
utsträckas att utan åtskillnad gälla alla vid denna
tidpunkt utförda stationer, även de på sin tid som mest
förstklassiga ansedda firmatillverkningar.
Främst åsyftas härvid tvenne detaljförbättringar,
vilka för en sändarestation äro nog så viktiga
egenskaper, nämligen frekvensgenomsläpplighet och
mo-duleringsförmåga. Beträffande den förra är i
praktiken likhetstecken att sätta med utsändningskvalitet,
vilket spörsmål tangerats i det föregående. Här må
blott ytterligare understrykas, att skillnaden mellan
en gammalmodig - från år 1925 - och en modern
sändare härutinnan är ofantligt stor. Att lyssnare
finnas, som på grund av sina mottagareapparaters
större eller mindre avsaknad av förmåga att återge
en förbättrad kvalitet låta sig utan invändning nöja
vid det gamla, faller sig ju naturligt, men å andra
sidan vore det illa ställt, om ingenting bleve åtgjort,
ehuru möjligt, förrän krav därpå framställdes från
iyssnarehåll. Ostridigt bör gången omvänt vara
den, att fortgående kvalitetsförbättringar i
sändningen skola vara förutsättningen för och ge
impulsen till bättre mottagareapparaters anskaffande.
I fråga slutligen om moduleringsförmågan kan
detta spörsmål vid första påseendet synas för
lyssnarnas vidkommande relativt oväsentligt, förutsatt
att hörbarheten är tillfyllest. Emellertid utgör även
denna i och för sig sändningstekniska fråga
samtidigt en faktor, som vid återgivningen spelar viss
roll, nämligen i anseende till volym och omfång. Ju
mindre den tillåtliga moduleringsgraden är, dess
snävare äro också de gränser, inom vilka
exempelvis ett forte och ett pianissimo måste hållas, dvs. dess
mindre blir nyanseringsförmågan. Helt frånsett
sådana felgrepp, som de s. k. radioregissörerna, ofta
främmande inför rundradions tekniska betingelser
och uttrycksmedel, alltför lätt begå och vilka
lyssnaren lätt föranledes att lägga sändarestationen till
last, må i sammanhanget blott konstateras, att bättre
moduleringsgrad betyder ett motsvarande utvidgat
nyanseringsutrymme vid i övrigt oförändrat
verkningssätt och oförändrad verkningsgrad.
Förutom nämnda finnas yttermera både
konstruktiva och praktiska synpunkter, beträffande vilka
sändaren av i dag är sin äldre namne i effektbelopp
långt överlägsen. Det anförda må vara nog. Det är
för övrigt mer än nog för att motivera det steg, som
av telegrafstyrelsen nu tagits för att vid ett
förstatligande av vissa relästationer kunna verkställa den
modernisering i den tekniska utrustningen och den
rationalisering av driften, som är nödvändig icke blott för
att så småningom bringa ur världen det hittills
permanent rådande osäkerhetsmomentet för stationernas
verksamhet utan jämväl för standardens höjande till
nivå med utvecklingen.
3. Några synpunkter beträffande de nya reläsändarnas
konstruktion.
I förenämnda kungaskrivelse har angivits
telegrafstyrelsens avsikt ej blott att övertaga de nuvarande
stationerna utan att samtidigt installera nya
sändareanläggningar. En ombyggnad ställer sig
naturligtvis som sådan ej otänkbar men skulle - frånsett
nackdelen för lyssnarna av ett visst ofrånkomligt
driftuppehåll - med hänsyn till de ändrade tekniska
betingelserna för sändarnas utförande i själva verket
komma att innebära en renovering, som bleve
kostsammare än helt nya anläggningar.
Det har förut nämnts, att de planerade sändarna
skulle utföras för synkrondrift på en och samma
gemensamma våglängd. För detta ändamål har den
lägsta av de till Sveriges förfogande stående
exklusiva våglängderna valts, nämligen 231 meter, vilken
för närvarande disponeras av Malmö och som just
reserverats för att framdeles bliva våra relästationers
nationella våglängd.
Redan hösten 1925 föranstaltades på författarens
initiativ och med telegrafstyrelsens medgivande
ingående undersökningar rörande möjligheten av
samkörning av flera stationer på samma våglängd.
Förhållandena voro redan då sådana, att det med hänsyn
till det stora antalet befintliga och planerade statliga
och privata stationer kunde förutses, att ett dylikt
arrangemang i framtiden skulle bliva problemets
lösning. Försöken, som sedan dess oavbrutet fortgått
längs skilda riktlinjer, hava givit resultat till följd,
enligt vilka det mänskligt att döma numer bör vara
möjligt våga försöket att omsätta idéerna i
praktiken. Liknande undersökningar, som blivit gjorda
utomlands, ha i stort sett utmynnat i samma
erfarenheter.
De samkörningssystem, som hos oss blivit närmare
utprovade, omfatta dels drift med användning av över
linje överförd medelhög styrfrekvens, dels dylik med
lokalt alstrad högfrekvens på resp. stationer. I
senare fallet ha vidare prov blivit gjorda med såväl
stämgaffel som kvartskristall såsom primär
frekvenskälla. Med hänsyn till att tillgång i förstnämnda fall
erfordras till luftledning eller vid kablar till särskild
ledning utom programledningen för frekvensens
överförande, ställer sig det senare systemet, ehuru med det
förra tekniskt likvärdigt, dock att föredraga ur
kostnadssynpunkt.
I fråga om val av stämgaffel eller kvartskristall som
frekvenskälla har vardera metoden både sina fördelar
och nackdelar. Anordningen med kvartskristall är
enklare, alldenstund endast en, högst två
frekvensfördubblingar erfordras, jämfört med stämgaffelns låga
initialfrekvens och dess många förstärkaresteg, innan
slutfrekvensen erhålles, kristallen är betydligt
billigare i anskaffning, vidare kan stationen, i händelse
kristallen strejkar, utan vidare köras med första
förstärkaresteget som oscillator, samt behövs vid
eventuell ändring av våglängden endast kristallutbyte,
vilket är föga kostsamt i förhållande till anskaffandet
av stämgaffelutrustningar. Å andra sidan är
kvartskristallen ömtåligare än stämgaffeln; det kan inträffa,
att densamma i det långa loppet av en eller annan,
mestadels hittills outredd anledning "tröttnar",
kalibrering av exakt lika kristaller är svårare att
verkställa än av stämgafflar, för att nämna några av de
viktigaste jämförelsepunkterna.
De trenne sändareutrustningar, som nu blivit
beställda hos Marconibolaget, komma i och för vinnande
av ytterligare erfarenheter under drift att vara
försedda tvenne med kristall- samt den tredje med stäm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
