Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEKNISK TIDSKRIFT
11 JULI 1931
silikatens momentana koagulering. Kiselsyrerika och
lerjordfattiga cement visa däremot ej omslag till
snabbbindning även vid mycket stor tillsats (5-10 %)
kal-ciumklorid.
Huru cement av olika kemisk sammansättning
förhålla sig olika, vill jag yttermera belysa med ett
exempel. Ett kiselsyrerikt cement (silikatmodul 3,5) visade
sig även utan gipstillsats vara långsamt bindande även
om det maldes till en finhet av 0,5 % siktrest på en sikt
med 10 000 maskor per cm2, medan ett lerjordrikt cement
(silikatmodul 2,o) malt till samma finhet ej kunde fås
långsamtbindande med något slag av gips. Den tekniska
betydelsen av silikatens långsamma och aluminatens
snabba upplösning och reaktionshastighet belyses av
detta exempel. Vid tekniska och kemiska
undersökningar av cement i olika hänseenden borde mer än
hittills brukligt det använda cementet definieras, i fråga
om kemisk sammansättning, halten av gips eller andra
eventuella tillsatser, finmalningsgrad, bränningsgrad,
halten av fri kalk etc. - Skenbart olika försöksresultat
kunde härigenom undvikas.
Dr Nils Sundius instämde i ingenjör Bonthrons
lyckönskningar till föredr:s vackra och värdefulla
undersökningar beträffande de komplexa
aluminatförening-arna och till det rikhaltiga material av fakta, som här
tagits fram. Beträffande den av föredr. vidrörda frågan
angående cementets konstitution ville tal. anföra de
erfarenheter, man erhållit vid mikroskopisk undersökning
av cementklinker. Det visar sig därvid, att trisilikat
(alit), disilikat (belit), trialuminat och 5 : 3-aluminat
äro regelbundet i klinkern närvarande beståndsdelar.
Disilikat hade tal. funnit närvara i alla av honom
undersökta prov. Den saknas alltså icke, såsom dr Forsén
syntes vara böjd antaga. Till dessa komponenter
kommer ytterligare ett järnförande mineral, som av
Törnebohm kallades celit. Dess sammansättning är ännu ej
med säkerhet bestämd, bl. a. av den orsaken att
systemet kalk-aluminium-trevärdigt järn ej är fullt
utforskat. Man har på senare tid antagit, att en förening
av sammansättningen 4 CaO . Al20s . Pe203 skulle
föreligga. Emellertid stämma ej de optiska egenskaperna hos
celiten väl överens härmed. Tal. ansåg sannolikare att
celiten utgöres av en isomorf blandning mellan denna
komponent och dikalkferrit (2 CaO-Pe203).
Däremot har cementet i de preparat, tal. haft tillfälle
undersöka, visat sig innehålla obetydligt med glas. I
de mycket få undantagsfall, då glas varit närvarande i
nämnvärdare mängd, torde man ha haft att göra med
mer än normalt upphettat cement. Vid normal
bränning torde man som slutprodukt alltid erhålla en fullt
kristallinisk klinker.
Dr Forsén hade tagit upp till diskussion den viktiga
frågan om bindetidsregleringen. Han hade beträffande
densamma framfört en i viss mån ny synpunkt, vilkens
innehåll var ungefär följande: Då cementet hydratiseras,
alstras en suspension innehållande fri kiselsyra och ett
vattenhaltigt aluminat. Dessa kolloider äro
"antagonister" och fälla ut varandra. Av denna orsak blir
rent cement hastigt bindande. ’Sätta vi däremot till
cementet gips, tar denna omedelbart hand om aluminatet
och bildar ett svårlösligt salt (sulfataluminat) som
utfälles. Därmed hindras den ’omedelbara koaguleringen
av kiselsyran. Utan att själv ha utfört några
undersökningar i frågan skulle tal. dock vilja framföra ett
par synpunkter till övervägande. Föredr:s liksom
tidigare undersökningar hade visat, att förlängningen av
bindetiden står i en viss relation till mängden tillsatt
gips på så sätt, att bindetiden ökar samtidigt med
gipskvantiteten, dock endast upp till en viss kvantitet av
den senare. Vid ytterligare ökning av gipskvantiteten
sker ett omslag, och bindetiden förkortas hastigt. Vi fä
alltså ett ’optimum av tillsatskvantiteten av gips. Detta
står ej, syntes det tal., väl i överensstämmelse med dr
Forsens teori.
Den nu framförda teorien är vidare baserad på
antagandet av, att det bildas fri kiselsyra i cementet under
hydratiseringsprocessen. Med riktigheten av detta
antagande står och faller föredr:s teori. Tal. ansåg det
emellertid osannolikt, att fri kiselsyra bildades. I det
hydratiserade cementet alstrad dylik skulle
mikroskopiskt kunna påvisas medelst en vattenlösning av
methy-lenblått. Såväl tal:s som tidigare undersökningar av
hydratiserat cement hade beträffande närvaron av
nämnda substans lämnat negativt resultat. I dess ställe
torde man få föreställa sig, att klinkerns silikater alstra
kontinuerligt allt kalkfattigare hydrosilikater, som
likväl även efter fullbordad bindning ännu ha huvudparten
av sin kalk kvar, bunden vid kiselsyran.
Själva det ovan antydda förloppet av
gips-bindetids-kurvan torde emellertid tala för, att man i
bindetidsregleringen har att göra med elektrolytverkan på en
suspension. Så vitt tal. hade sig bekant hade saken
tidigare ur denna synpunkt endast diskuterats av Phillips
’och Klein i deras arbete om hydratiseringen av
cementets komponenter.1 Dessa auktorer påpeka den likhet,
som ovan nämnda gips-bindetidskurva har med den
kurva man erhåller då man till en suspension tillsätter
olika mängder av ett lösligt salt. Även i detta fall får
man en omslagspunkt och ett optimum av tillsatt
kvantitet. Enligt Klein och Phillips teori har man alltså
att föreställa sig, att i det med vatten tillsatta cementet
bildas en suspension bl. a. innehållande amorfa
hydrosilikater samt hydroaluminat. Samtidigt går gips i
lösning. Det torde vara oundvikligt, att aluminatet
utfälles såsom sulfataluminat, å andra sidan finnes gips
i överskott och går hastigt i lösning. Det är denna
kvantitet av löst gips, som fördröjer utflo<ckningen av
kolloiderna. Teorien lämnar en tillfyllestgörande
förklaring på bindetidsregleringen och den har den styrkan,
att den icke är beroende av arten av de i suspensionen
befintliga substanserna, om fri kiselsyra är närvarande
eller icke.
I anslutning härtill anförde tal. en företeelse hos
betong, framställd med humushaltig sand, som han
iakttagit i slipprov. I dylik betong kommer
humus-järnoxidhalten till synes såsom en rostbrun hinna eller
beläggning kring sandkornen. Omkring sandkorn, försedda
med en dylik hinna finner man vidare bredare eller
smalare tomrum, som ej äro utfyllda av cementmassan,
och som orsakats av, att cementet ej häftat vid den
humushaltiga hinnan. Detta utgjorde, försåvitt tal.
förstod, den egentliga orsaken till, att dylik betong erhöll
så dålig hållfasthet speciellt i färskt tillstånd, enär det
enbart blev sammanhållningen i den sandkornen
’omgivande cementmassan, som betingade hållfastheten, ej,
såsom normalt, dessutom vidhäftningar vid sandkornen.
Även detta fenomen syntes tal. svårförklarligt ur
synpunkten av föredr:s teori.
Dr Forsén: Min framställning om klinkermineralens
sammansättning avser den kalkmättade klinkern.
Erfarenheten från vetenskapen och tekniken har entydigt påvisat,
att den högsta kalkgränsen för kiselsyran är 3 CaO : l SiO2
(Alit), för järnet 2 CaO . Fe2O3 i Celit, såsom dr
Sundius anförde sannolikt i isomorf kristallisation med
4 CaO . A12O3 . Fe2O3. Hos i fabriksmässig skala
framställd klinker kan aluminiumoxiden ej binda mera kalk
än 2 CaO på l A12O3. Detta kända sakförhållande, som
pointerats redan av Le Chatelier, senare av Newberry
och Kuhl, har gett orsak till talrika diskussioner och
olika "cementformler". Min framställning avser att
förklara denna högsta kalkgräns (2 CaO : l A12O3) för
Bureau of Standards, Techn. pap. Nr 43.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
