- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1931. Kemi /
54

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEKNIS KTID SKRIFT

11 JULI 1931

Ingenjör R. Schlyter: Beträffande metoden att
bestämma de organiska föroreningarna i sand, så hava
vi vid statens provningsanstalt också funnit, att denna
metod icke är, såsom många betongtekniker föreställt
sig, allena saliggörande för att bestämma de organiska
föroreningarna i sand. Man får icke draga för hastiga
slutsatser med avseende på sandens lämplighet. Vi hava
just konstaterat, att det finnes sandsorter, som ha
ringa mängd föroreningar, men dock äro olämpliga till
betongberedning. Det vore verkligen mycket önskvärt,
att den väg, som dr Forsén här har visat, kunde ge
ökad klarhet i dessa frågor. För belysande av till vilka
olika resultat man kan komma vid provning av sand
kan anföras följande.

Betongen i flera grunder till bostadsbyggnader hade
efter 6 veckor icke nämnvärt bundet. Prov på sand ur
samma grusgrop, från vilken materialet tagits till
grunderna, hade för betongsand lämplig kornstorlek, men
voro i mycket hög grad förorenade. Provning av
sanden i inlämningstillstånd med avseende på
tryckhållfasthet i jämförelse med normalsand visade, att
provkuber med denna sand i vått (inlämnings-) tillstånd
angav normal hållfasthet, men att kuber med denna
sand i torrt tillstånd gav utomordentligt låg hållfasthet
på grund av organiska föroreningar i sanden.
Förorenad sand ur ovannämnda grusgrop provades
sedermera på nytt igen, sedan den först fått lufttorka, och
gav även då med användande av normalt
portlandcement den förvånande låga hållfastheten av endast
4 kg/cms efter 7 dygns förvaring, en hållfasthet, som
endast utgjorde 3 % av den, som erhölls, om sanden
icke lufttorkades fore tillverkningen av brukstuberna.
Detta resultat erhölls åter vid förnyade provningar och
bör beaktas vid sidan av i Norge vunna erfarenheter,
att de organiska föroreningarna hava mest skadlig
inverkan, om sanden provas i inlämningstillstånd.
Exemplet visar, att stora betänkligheter kunna hysas
mot att använda humusförorenad sand vid
betongberedning även för husbyggnadsgrunder, och att sådan sand
bör provas i både vått och torrt tillstånd med avseende
på tryckhållfasthet.

Frågan om kalkens nytta i samband med de
organiska föroreningarna bör särskilt utredas. Redan för ca
12 å 14 år sedan gjorde kalkfabrikanterna i Tyskland
en livlig propaganda för att man skulle använda kalk
vid betongtillverknmg. Detta har icke kommit i fråga
i Sverige, men kalk har använts i Tyskland även vid
vattenkraftstationer och vattenbyggnader i allmänhet för
att få en tät betong. Genom liten kalktillsats erhålles
en smidigare betong, som anses bli tätare och bättre än
utan kalk. Kommer nu därtill att en ringa kalktillsats
till sanden kan neutralisera vissa farliga organiska
föroreningar, är det verkligen en sak att tänka på att vid

betongberedning gå in för en tillsats av kalk. Kanske
bör man, som dr Forsén här säger, först blanda kalken
med sanden.

Ingenjör F. Winquist: Vi ha här i kväll hört om den
betydelse, som kalken skulle ha vid humussand. Jag
kommer här med några beräkningsgrunder, grundande
sig på en del föredrag, hållna i Tyskland, om de
proportioner, som ingå, och de överskott av kalk, som vid
cementets hydratisering tänkas uppstå. Icke helt
ein-wandfrei är kanske den rent kemiska diskussionen, hur
de bindas, utan på rent fabrikationsmässig
beräkningsgrund, hur man kan beräkna de olika ingående
komponenterna, har man kommit till följande:

3 CaO . Si02, 2 CaO . Si02, 3 CaO . A1203, 2 CaO . Fe203.

Vi skulle vid ett maximalt förhållande kunna taga
det så. Vi skulle kunna tänka oss högsta
mättnings-graden trikalciumsilikat 2,8 X kiselsyra. Aluminat skulle
förekomma ungefär 1,65 X A12O3, och järnet skulle
förekomma i 0,7 X järnet. Detta förhållandetal skulle kunna
ge ett uttryck för den mättningsgrad, som de ingående
sura komponenternas förmåga att upptaga kalk står till
den ingående mängden kalk och bör icke under några
omständigheter bli större än 1. Få vi förhållande talet
större än l, skulle vi få en viss procentsats av fri kalk.

CaO

Nu kan man ju tänka sig - dr Forsén och andra ha
understrukit kalkens betydelse för att övervinna vissa
slag av humussands dåliga inverkan på betong - att
vi ha ett cement med hög mättningsfaktor, dvs. stor
mängd av trikalciumsilikat, som vid eventuell
hydratisering skulle sönderfalla under frisättande av CaO, som
snart övergår till ett kalciumhydrat. Vi ha sett, att en
del sådana cement, som komma högt upp, vad
alkalini-teten beträffar, ha betydligt lättare att övervinna vissa
humusämnens skadliga inverkan på betong. Det kan
tänkas återföras på, att här få vi en
kalciumhydratbild-ning in statu nascendi, i själva tillblivelseögonblicket.
Vid mättningsgraden t. e. 0, 9 o, som är den vanligast
förekommande, skulle vi endast ha en ca 55 %
trikalciumsilikat och 25 % dikalciumsilikat. Resten är
aluminium och järnföreningar. Däremot vid t. e.
mättningsgraden närmare l blir 3 CaOSiO2 ca 70 % och
2 CaOSiO2 8 %. Genom användning av vissa medel
- vilka medel är jag icke beredd att svara på i dag -
skulle kanske något kunna uppnås. I varje fall är jag
tacksam för en upplysning om vad olika betongtekniker
ha funnit i detta sammanhang, om denna bildning av
Ca(OH)2 in statu nascendi har någon viss betydelse
eller är likgiltig.

STENKOLS "DRIVNING" VID SIN FÖRKOKSNING.1

Skilda stenkolssorter förhålla sig ganska olika vid
förkoksning, beroende på den höga temperaturens
inverkan på de sönderdelbara beståndsdelarna i stenkolen.
Till förkoksning lämpliga stenkol mjukna vid
temperaturer mellan 350 och 500 °C. I koksugnarna bildas först
invid ugnsväggarna plastiska zoner, vilka under
förkoks-ningens fortskridande vandra mot mitten i kammaren,
varvid kammarinnehållet successivt genomgår alla
stadier från fast till plastiskt kol, till halvkoks och till
högtemperaturkoks. I det halvmjuka tillståndet inträder
sönderdelning med samtidig gasbildning, varvid mäng-

Referat ur Koppers Mitteilungen, haft. l år 1930.

den alstrade gaser och den plastiska massans seghet och
konsistens spela en viktig roll. Gaserna bilda gasblåsor
och utöva ett tryck på dessas väggar, vilket till sin
storlek är beroende av gasbildningshastigheten och
blåsväggarnas seghet.

Under förkoksningen kan man urskilja tre perioder
av gasbildning, nämligen en förperiod med gasbildning
ur fast kol, förgasning av plastiskt kol och
efterförgas-ning ur fast koks.

Vid förkoksning av gasrika kol är kolmassan under
mjukningsperioden föga seg och erbjuder litet motstånd
mot de alstrade gaserna. Huvuddelen av gasen avgår
dessutom under efterperioden, varför koksmassan svin-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:12:09 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1931k/0056.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free