Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEKNISK TIDSKRIFT
14 NOV. 1931
I ett avseende äro emellertid ytvattnen
underlägsna grundvattnen, nämligen vad beträffar vattnets
temperatur. Denna varierar för ytvattnen med
årstiden, men är för grundvattnen mera konstant.
Ytvattnen kunna sommartid ha en temperatur av
betydligt över 20°C. Då vattnet passerar genom
ledningarna, kan man dock räkna med åtminstone några
graders avkylning. Då en mycket liten del av
vattenledningsvattnet numera användes som dryck, är
temperaturfrågan ej av så avgörande betydelse och måste
stå tillbaka för de andra, mera betydande faktorerna.
I de naturliga råvattnen har man att räkna med
följande allmänna föroreningar, som vid vattnets
rening helt eller delvis behöva avlägsnas, nämligen:
uppslammade ämnen av organisk och oorganisk
natur, bakterier, luktande och smakande beståndsdelar,
verkligt eller kolloidalt lösta, mer eller mindre starkt
färgade organiska ämnen, lösta mineralbeståndsdelar,
såsom föreningar av järn, mangan, kalk, magnesia
och kiselsyra samt aggressiv kolsyra. Härvid
använder man sig i huvudsak av följande hjälpmedel
och metoder:
1. Sedimentering för avlägsnande av grövre,
uppslammade ämnen, antingen före den egentliga
reningsprocessen eller i samband med denna.
2. Sandfiltrering för avlägsnande av partiklar av
mindre kornstorlek, flockar av slemmig karaktär
samt svävande beståndsdelar. Genom en viss
adsor-berande verkan hos filtersanden avlägsnas i filtren
även en mindre mängd kolloidalt lösta ämnen,
bakterier, finfördelat lerslam, etc., medan verkligt lösta
beståndsdelar ej nämnvärt reduceras.
3. Filtrering genom aktivt kol för avlägsnande
av smakande och luktande beståndsdelar samt
ad-sorption av i överskott tillsatt klor.
4. Klorering, i huvudsak för sterilisering, men
också för underlättande av kemisk fällning,
borttagande av smakande och luktande beståndsdelar,
in. m.
5. Luftning för utfällning av järn och utdrivning
av lösta gaser, såsom svavelväte, kolsyra, etc.
6. Avhårdningsmetoder, innefattande fällning med
kemikalier, event. i samband med avjärning och
klarning, samt zeolithfiltrering.
7. Koaguleringsmetoder, för avlägsnande av
organiska ämnen, färg, bakterier, finfördelat slam,
smakande och luktande beståndsdelar, järn, mangan,
kiselsyra, etc., event. i samband med avhårdning och
avmanganing. innefattande fällning med
aluminium-och järnsalter med och utan tillsats av kalk eller
andra alkalier, vid lågt eller högt pH-värde.
8. Korrigering av vattnets sammansättning för
minskande av dess aggressivitet, särskilt mot järn,
genom tillsats av alkalier, etc,
Sedimentering är vid framställning av
vattenledningsvatten endast att anse som en hjälpmetod. Man
använder sig av densamma såväl fore den egentliga
reningen som också i stor utsträckning i samband
med kemiska reningsprocesser. Försedimentering
användes endast vid starkt slamhaltiga vatten, såsom
flodvatten, vilket såväl permanent som mera
tillfälligt efter t. e. stark nederbörd kan vara i
avsevärd grad förorenat av uppslammade ämnen av
såväl oorganiskt som organiskt ursprung.
Sedimente-ringsbassängerna utbyggas i regel för en
uppehållstid för vattnet av från några timmar till högst ett
dygn. I vissa fall har man dock funnit det
fördelaktigt att bygga större förrådsbassänger, rymmande
så mycket vatten, att behovet från dem kan tagas
under kortare perioder av stark slamföring i
vattentäkten. Försedimentering underlättar i hög grad den
senare reningen, enär de grövre slampartiklarna
avlägsnas, varigenom själva reningsverket blir mindre
belastat och vattnet erhåller en mera jämn
sammansättning, innan det går in i detsamma.
Ett slag av försedimenteringsbassänger av större
mått äro i naturen utförda uppdämningar, i vilka
ytvatten från smärre tillflöden samlas. I dessa
uppträda ofta en mycket riklig algvegetation, varigenom
vattnets kvalitet i smak- och luktavseende försämras
och reningsanläggningen belastas. Det bästa
förebyggande medlet har i detta fall visat sig vara
kopparsulfat tillsatt i en mängd av 0,1-0,15 mg pr
liter. Kopparsulfatet tillföres ej kontinuerligt utan
endast eftersom alger begynna visa sig i vattnet.
Utspridningen måste ske så att koncentrationen ej
fläckvis blir hög, enär då även det lägre,
bakterie-förbrukande djurlivet dödas. En del av den
tillförda kopparn adsorberas i algerna, en del avsätter
sig på järnet i ledningsnätet och en ringa del
återfinnes i renvattnet, vilket är betänkligt. Metoden
har bl. a. länge använts vid ett av New Yorks större
verk.
I samband med kemisk fällning och koagulering
användes nästan alltid sedimenterlng, så att filtren
endast behöva uppta en ringa del av de utfällda
ämnena. Sedimenteringsbassängerna vid större
anläggningar förses vanligen med kontinuerlig
siarnav-skiljning genom "Dorf’-skrapor eller liknande
anordningar.
Sandfiltrering användes första gången för rening
av vattenledningsvatten i London år 1829. De
använda filtren voro sandfilter av långsamtyp. Dessa
filter, givet förbättrade i en hel del avseenden, ha
sedan dess använts ända in i våra dagar, men
numera utföras endast få anläggningar av denna typ.
Filtrens kapacitet pr ytenhet är låg och
reningseffekten ganska ringa. De äro ej lämpliga i
kombination med kemisk fällning och koagulering.
Man har därför allmänt övergått till s. k.
snabbfilter. Sanden i dessa är grövre, och då man
dessutom arbetar med ett visst övertryck, blir
filterhastigheten inemot 50-100 gånger större än i
långsamfiltren. Filtrens kapacitet pr ytenhet blir
därför stor och de behöva jämförelsevis ringa plats.
Ett filters verkan är från början huvudsakligen av
mekanisk natur, i det att större partiklar rent
mekaniskt kvarhållas av sanden. Emellertid undergår
sanden i filtren ganska hastigt en viss aktivering,
genom att på kornens yta uppstå mer eller mindre
gelatinösa beläggningar, vilka förmedla
kolloid-kemiska adsorptionsreaktioner, varigenom i viss
utsträckning även mindre partiklar, såsom bakterier,
etc. avlägsnas. Även befrämjas härigenom i vattnet
kvarvarande kolloida partiklars koagulering, genom
att partiklarna komma i närmare kontakt med
varandra. En sådan aktivering är särskilt påtaglig i
filter, som arbeta i samband med kemisk fällning
med aluminium- eller järnsalter, och man märker
alltid en viss förbättring av filtereffekten, sedan filtret
varit i bruk en tid. Till filtrets effekt bidrager också
i hög grad, att på dess yta utbildas en beläggning av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
