- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1931. Kemi /
83

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

14 NOV. 1931

KEMI

83

de avfiltrerade ämnena. Med beläggningens
tillväxt stiger emellertid filt er mo t ståndet, varför
rengöring ganska ofta måste ske. Filtren äro därför
försedda med anordningar för återspolning. Det är
givet helt beroende på det filtrerade vattnets natur,
hur ofta spolning måste ske, men då filtren användas
i samband med kemisk rening är sådan spolning ofta
dagligen eller till oeh med två gånger per dygn
nödvändig. Det är av stor vikt, att filtren konstrueras
rätt, och att sandens kornstorlek avpassas efter det
ändamål, vartill filtren skola användas. För fin
sand, särskilt i samband med kemisk rening, kan
leda till krustbildning i sanden, varigenom dennas
motstånd allt för mycket ökas och rengöringen
försvåras, så att filtret efter en kort tid blir odugligt.
För grov sand minskar reningseffekten, så att ett
grumligt vatten erhålles. Vid filter, som arbeta i
samband med kemisk rening kan ganska grov sand
användas. Härigenom behöva filtren ej så ofta
rengöras, enär avsättningen tränger djupt ned i sanden,
och filterhuden blir ej begränsad huvudsakligen till
filtersandens yta.1

Aktivt kol. Detta relativt nya material har inom
vattenreningstekniken endast använts några få årr
men utvecklingen har gått hastigt och för
närvarande arbeta ett ganska stort antal verk med
detsamma, särskilt i U. S. A. och Tyskland. Det aktiva
kolets adsorptionsförmåga för vissa ämnen är ju som
känt mycket stor, och med detsamma kan man ur
vattenledningsvatten avlägsna nästan alla smakande
och luktande beståndsdelar. Det vanliga har varit
och är fortfarande att använda kolet i
hårdgranule-rad form i filterbäddar. Enär kolets pris i denna
form är högt, är det åtminstone för närvarande ej
ekonomiskt att utnyttja det för grovrening, utan
endast för avlägsnande av de sista resterna luktande
och smakande beståndsdelar i redan förbehandlat,
helst kemiskt renat och filtrerat vatten. Kolet kan
visserligen ganska enkelt regenereras genom
tvättning och därpå ångning vid 100-400° C, men det
förlorar mer eller mindre i aktivitet vid varje
regenerering. Det är givet, att detta avtagande i
aktivitet blir mycket beroende på de ämnens natur, som
ansamlats i kolet. Flyktiga organiska eller
oorganiska ämnen bortgå restlöst vid regenereringen, men
icke flyktiga ämnen stanna kvar i kolet,
sönderdelas delvis och tilltäppa porerna, varigenom
aktiviteten givet sjunker. Största användningen har det
aktiva kolet i granulerad form erhållit för
adsorp-tion av överskott på klor och vid kloreringen
bildade smakande och luktande beståndsdelar, varom
mera under klorering.

En hel del försök ha även utförts med intermittent
tillförsel till vattnet av finpulveriserat aktivt kol
medelst ejektorer, för att erhålla intim blandning. I
detta fall blir kontaktytan naturligtvis ändå större,
och adsorptionen av organiska och luktande
beståndsdelar bör ytterligare underlättas, enär vattnet
kan tillåtas vara i kontakt med kolet under en
relativt lång period. Kolet samlas sedan på filtret och
bildar här en filterhinna, som också verkar
adsorbe-rande. Denna utföringsform synes väl passa i
kombination med klorering och snabbfiltrering för an-

i Jfr J. W. Armstrong-, J. Am. Water Works Assoc.
1931, sid. 1292.

läggningar, som ha ett relativt gott råvatten, t. e.
endast svagt förorenat sjövatten. Ett villkor är
emellertid, att kolet kan erhållas till ett sådant pris,
att reningen blir ekonomisk, enär regenerering av
kolet väl knappast kan komma ifråga. Av denna
metod har man dock tills vidare endast ganska ringa
erfarenhet.

Klorering. Klorbehandling av
vattenledningsvatten har blivit allt allmännare, och det finnes
numera relativt få verk, som ej äro utrustade för
denna reningsmetod. Enär civilingenjör Claes
Fischerström nyligen i Teknisk tidskrift1 publicerat
ett par uppsatser, som ingående behandla klorering
av vattenledningsvatten, skall jag endast omnämna
det väsentligaste.

Klor är ju ett av våra allra kraftigast verkande
desinfektionsmedel, och det är också på grund av
donna egenskap, den framför allt kommit till
användning inom vattenreningstekniken. Från början
användes klor i form av hyp oklor it, numera nästan
uteslutande i komprimerad form. Den klordos, som
erfordras för fullständig sterilisering av ett vatten,
är i avsevärd grad beroende på dettas renhetsgrad.
Ju mer organiska ämnen eller andra
klorabsorbe-rande ämnen, som ingå i vattnet, desto större blir
den erforderliga klordosen. Den först tillförda
kloren absorberas hastigt av de organiska ämnena,
och för att tillförlitlig sterilisering skall ernås, är
det nödvändigt, att tillföra så mycket klor, att ett
visst, icke förbrukat överskott finnes kvar i vattnet.
Ett kloröverskott på ett eller annat tiondels mg pr
liter är i regel tillräckligt, men vid starkt förorenande
vatten har man mer och mer gått in för
överklore-ring. För att i detta fall borttaga överskottet klor,
innan vattnet går ut i ledningsnätet, har man
använt diverse kemikalier, t. e. svavelsyrlighet,
sul-fiter, tiosulfat, ammoniak, etc., men under de sista
åren mer och mer aktivt kol. Detta material är
särskilt lämpligt för mindre verk, enär kolet verkar
fullkomligt automatiskt och Onödiggör en besvärlig
analytisk kontroll. Användes det aktiva kolet i
granulerad form, är det dock, enligt vad förut sagts,
nödvändigt att vattnet är väl förrenat. Genom
över-klorering erhålles en absolut effektiv sterilisering,
men särskilt i amerikanska verk med bakteriologiskt
starkt förorenade vatten, är det vanligt med
upprepad klortillförsel för erhållande av dubbel eller
flerfaldig säkerhet.

Särskilt vid normal klorering stötte man till att
börja med på vissa svårigheter, i det att vattnet
erhöll en obehaglig klorsmak. Det har senare
fastslagits, att detta beror på förekomst av vissa
organiska föroreningar i vattnet. Så ger fenol i
vattnet redan i en koncentration av 0,001 mg pr liter
(utspädning l : l milliard) efter klorering en tydlig
bismak. Fenoler äro i industriländerna mycket
vanliga föroreningar i ytvattnen. Även vissa
avsönd-ringsprodukter från alger och i kommunalt
avfalls-vatten ingående föroreningar ge liknande bismak.
Flera metoder ha emellertid utarbetats för
undvikande, avlägsnande eller förstörande av dessa
smakgivande ämnen.

För att undvika bildning av dessa föreningar har

i Väg1- och vattenbyg-gnadskonst, sid. 157, 1930, samt sid.
33, 1931.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:12:09 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1931k/0085.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free