- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1931. Kemi /
84

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

84

TEKNISK TIDSKRIFT

14 NOV. 1931

tillsats av ammoniak före kloreringen visat sig vara
mest effektivt. Klorfenolsmak har vid denna metod
kunnat undvikas vid fenolhalter av ända till l mg
pr liter. Även vid andra föroreningar har metoden
visat sig användbar. Ammoniak-klorsteriliseringens
verkan beror på bildning av kloramin (NH2C1). Vid
högt pH-värde över 8,5 bildas enbart kloramin, men
vid lägre pH-värden även andra föreningar, bl. a.
kvävetriklorid. Kloramin verkar långt mindre
oxiderande och substituerande än klor och inverkar
därför ej nämnvärt på i vattnet ingående organiska
föreningar. Den är däremot kraftigare
bakteriedödande, tydligen genom ren giftverkan, fastän
erforderlig kontakttid är längre. Denna bör helst vara
ö å 7 timmar. Efterverkan är lång och
eftervegeta-tion i rörledningar, etc. motverkas därför effektivt.

För undvikande av smak har också ett
perman-ganat-klorförfarande utarbetats, som i vissa fall givit
gott resultat. Metoden synes dock ej vara generellt
användbar. Det torde i vissa fall också kunna
uppstå svårigheter att åter effektivt avskilja tillfört
mangan.

Överklorering och senare avklorering på ena eller
andra sättet har Visat sig effektivt kunna förstöra
smakgivande ämnen. Överklorering har också visat
sig effektivt främja kemisk koagulering, varför den
också användes i ökad utsträckning i samband
härmed. Klorering användes också inom flera
industrier till förhindrande av algvegetation i kylare,
m. m.

Luftning hör till de äldre reningsmetoderna och
har allmänt kommit till användning vid rening av
grundvatten. Vanligen får vattnet strila över koks
eller ett galler av träribbor. Mera sällan användes
mekaniska anordningar eller bläster luft. De ämnen
man på detta sätt önskar bortskaffa äro löst
kolsyra, luktande gaser, särskilt svavelväte samt järn.
Kolsyran är svår att fullständigt avlägsna på detta
sätt, men en avsevärd reduktion kan erhållas, även
om ej intensivluftning eller evakuering tillgripes.
Svavelvätet är däremot mera lätt att bortskaffa,
enär det samtidigt också oxideras och halten
vanligen är låg. Järn ingår i grundvatten vanligen som
ferrosalt, enär grundvatten ofta äro praktiskt taget
fria från löst syrgas. Genom luftning överföres det
i ferriform och utfaller som svårlösligt ferrihydrat
(järnoxidhydrat, rost). Är vattnet rikt på
humusämnen, bildas järnhuminsalter, som hålla sig i kol-

loidal lösning och endast till ringa mängd utflockas,
varför metoden i detta fall är oduglig. Vid lågt
pH-värde går oxidationen långsammare och ej fullt
kvantitativt. Lämpligast för denna behandling äro
därför neutrala (pH =7) eller svagt alkaliska vatten,
som innehålla möjligast ringa mängd organiska
ämnen. Det utfällda järnet avlägsnas genom
filtrering. Mangan utfaller endast ofullständigt
tillsamman med järn. Resultatet är bättre vid höga än vid
låga pH-värden, i vilket senare fall reduktionen i
manganhalt blir praktiskt taget ingen.

Järn och mangan förorsaka stora olägenheter,
därest de ingå i vattenledningsvatten. Man önskar
därför nedbringa halten möjligast långt, vid järn till
mindre än 0,15 å 0,1 mg pr liter och vid mangan
till några få hundradels mg. Högre halter förorsaka
nämligen i regel rostlika avsättningar i
ledningsnätet, förorsakade av järn- och manganavskiljande
bakterier. Dessa bakterie-rostanhopningar kunna
hastigt tillväxa, varigenom rörarean minskas och
rörkapaciteten sjunker. Rostklumpar lossna även
då och då och medfölja vattnet, varigenom dettas
utseende och användbarhet nedsattes. Mangan är
betydligt farligare än järn, genom att det avskilda
inangandioxidhydratet är mera mörkfärgat. Även
synes en lägre halt kunna ge upphov till dessa
bildningar. Man har därför redan tidigt arbetat på att
finna andra metoder för avlägsnande av järn och
särskilt mangan än luftning. Så ha vid vatten som
innehållit mangan, men relativt litet järn, gott
resultat ernåtts med kisfilter, aktiverade med
manganbakterier. Man har således i detta fall, redan innan
vattnet gått ut i ledningen, utnyttjat
manganbakteriernas avskiljande verkan. För alla vatten äro
emellertid ej samma bakterier användbara och vid
högre manganhalter måste filtren ofta rengöras, enär
de hastigt växa igen. Metoden är oc£sa användbar
för svagt järnhaltigt vatten. I samband med
klo-rering får kloren först tillsättas efter filtret. Bäst
och säkrast torde vara att utfälla mangan rent
kemiskt med hjälp av kalk och järnsalter vid högt
pH-värde (lägst 9,5) och helst under samtidig
oxidation med klor. I de fall då järn ej kan avlägsnas
genom luftning, kan det utfällas på kemisk väg,
antingen vid lågt pH-värde med aluminiumsulfat eller
ferrisalt, event. efter klorering, eller vid högt
pH-värde med kalk, i detta fall helst under tillsats av
ytterligare järnsalt och event. klorering. (Forts.)

OM BENSIN, DESS FRAMSTÄLLNING, EGENSKAPER OCH
ANALYTISKA KARAKTERISERING.

Av civilingenjör RAGNAR WINBLADH.

(Forts. fr. sid. 75.)

De nu antydda förstklassiga
tekniskt-vetenskapliga metoder, med vilka den moderna
petroleumindustrien arbetar, föra densamma allt närmare det
stora målet, att ur en given råolja kunna framställa
produkter i proportioner, som motsvara deras
efterfrågan, och som ha alla de egenskaper, som äro
önskvärda och ändamålsenliga.

De allra lättaste petroleumkolvätena, vilka börja
koka redan vid 0°, medtagas i regel ej i bensinen,
utan användas såsom köldalstrare och för
framställning av gasolingas m. m. Andra speciella sätt, på
vilka bensinen användes, äro såsom
extraktions-medel, lösningsmedel för kautschuk etc., i vilket fall
dess kokintervall bör ligga omkring 100°. Den
användes även som terpentinsurrogat, då man önskar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:12:09 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1931k/0086.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free