- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1931. Kemi /
91

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

12 DEC. 1931

KEMI

91

av högre molekylarvikt. Under senare år har man
också direkt använt sig av ferrisalt, som då på
vattenverket framställes genom klorering, dvs.
oxidation av ferrosulfat. Ferrisalterna äro
delikvi-scenta och därför olämpliga att frakta.

Det tekniska utförandet blir således i allmänhet
följande:

1. Tillsättning av kemikalier.

2. Blandning av vattnet med viss del redan
utfällt slam.

3. Kraftig omrörning, helst mekanisk.

4. Försedimentering i bassänger, försedda med
kontinuerligt verkande slamavskiljare.

5. Eftersedimentering.

6. Tillsättning av aluminiumsulfat eller aluminat
och kolsyrning samt kortare sedimentering.

7. Filtrering.

Event, kan tillsättning av aluminiumsulfat eller
aluminat ske mellan försedimentering och
eftersedi-mentering.

Natriumtrifosfat har sedan 10 å 15 år i stor
utsträckning använts i U. S. A. som beståndsdel i
tvättmedel och i hemmen som avhårdningsmedel.
Sedan några år tillverkas det även i Europa. Med
ringa överskott på natriumtrifosfat, event. i
kombination med natronhydrat, kan redan vid vanlig
temperatur nästan fullständig avhårdning erhållas,
enär uppkommande kalciumtrifosfat är mycket
svårlösligt. Även magnesium avlägsnas nästan
fullständigt. På grund av det rätt höga priset passar
tri-fosfatet bäst för mindre anläggningar, där relativt
enkla anordningar äro önskvärda, och för ej allt
för hårt vatten. Det har med stor fördel använts
for rening av matarvatten, i vilket fall det ej blott
verkar avhårdande utan också skyddar pannan för
ö- k. alkalitetsskörhet i långt högre grad än som är
fallet med natriumsulfat.

Zeolith. Detta material har använts sedan ganska
länge för avhårdning av vatten, men under senare
år kommit mer och mer till användning, isynnerhet
som kompl. metod till kalksodaförfarandet och för
medelhårda vatten. Zeolithen användes i stor
utsträckning för avhårdning av vatten till
tvättinrättningar, ångpannor, hembruk, etc. Det är emellertid
att observera, att en mot hårdheten ek v. mängd
natriumsalter gå i lösning. Enär natriums ekv. vikt
är högre än kalciums och magnesiums, stiger
indunst-ningsåterstoden hos vattnet. Zeolithen användes i
granulerad form på filterbäddar och regenereras
medelst koksaltlösning.

Zeolith är natriumaluminiumsilikat, som enligt
undersökningar av Gahns innehålla aluminatrester,
således gruppen – Al(ONa)OH eller = AlONa.
Därest natrium är bundet på detta sätt, är det
utbytbart mot kalcium och magnesium, men ej om det
är bundet till kiselsyra, således i gruppen = Si-.
ONa. Även en del andra teorier ha framförts, enligt
vilka utbytet enbart eller i huvudsak tillskrives
kol-loidkemiska adsorptionsreaktioner. En del
zeo-lither kunna även i viss grad binda järn och
mangan. Såväl naturliga som syntetiska zeolither
finnas. Materialet har under senare år högst avsevärt
förbättrats vad beträffar hållfasthet, kapacitet och
erforderlig kontakttid. Zeolith är i viss grad
känsligt för vattnets pH-var de. Lågt pH, dvs. vatten
med aggressiv kolsyra, verka i längden frätande eller

dekomponerande, varför zeolithens hållbarhet
nedsattes. Är vattnets pH åter så högt, att
kalcium-karbonatets löslighet överskridits, utfaller karbonat
på zeolithen, varigenom givet dess effektivitet
sjunker och filtret växer igen.

Koaguleringsmetöder. Ytvatten erfordra i regel
speciella reningsmetoder, enär i dem ingår större
eller mindre mängd organiska ämnen. Dessa
reningsmetoder äro av särskilt intresse för vårt land, som
har riklig tillgång på mjukt, humushaltigt vatten,
som efter kemisk rening lämnar utmärkt gott
förbrukningsvatten, såväl för kommunalt som tekniskt
ändamål.

För att ur denna typ av vatten utfälla de
organiska ämnena, använder man sig av de lätt
hyd-rolyserbara aluminium- och ferrisalterna. Av
kostnadsskäl kan endast sulfatema och kloriderna
komma ifråga. Det tidigast använda saltet var
aluminiumsulfat, men under senare år ha även
järn-salter kommit till rätt stor användning, särskilt i
form av klorer-at ferrosulfat.

Vid aluminium- resp. ferrisaltens hydrolys bildas
aluminiumoxidhydrat resp. ferrihydrat.
Aluminium-oxidhydratet är amfotert, dvs. kan ge upphov till
såväl positiva Al"’ joner event. A1(OH)2* eller

Al(OH)" som negativa aluminat joner A1(OH)20’.
Vi få således följande jäinviktsekvation:

H+ -f A1(OH)20~±_^-A1(OH)8±-^-A1(OH)2+ + OH’.

Bortföra vi H*-joner ur lösningen, dvs. höja
pH-värdet, går aluminiumoxidhydrat i lösning som
aluminat, bortföra vi OH’-joner, dvs. sänka
pH-värdet, går aluminiumhydratet i lösning som
aluminiumsalt. Vid en viss väteionkoncentration
har aluminiumhydratet således sin lägsta löslighet.
Denna väteionkoncentration motsvarar vid rent
aluminiumhydrat ett pH-värde av ca 5,5-6,0.
Alu-miniumhydratets löslighet är inom detta
pH-inter-vall mycket ringa, men även inom ett betydligt
större intervall är lösligheten av så låg
storhetsgrad, att man vid vattenreningar ej behöver arbeta
inom nämnda snäva intervall.

Försätta vi rent destillerat vatten med
aluminiumsulfat, erhålles ingen fällning och pH-värdet sjunker
till omkring 4. Tillsättes alkali i form av kalk,
natron eller soda, till dess pH-värdet stiger till
omkring 5,5 å 6,0, erhålles fullständig utfällning av
aluminium som hydrat. Vid låga pH-värden
innehåller hydratet något basiska sulfater, vid högre är
det nästan fritt från sådana.

Huruvida ett naturligt vatten reagerar med
aluminiumsulfat under bildning av hydrat, blir därför
beroende på, om dess alkalihalt (karbonathalt) är
tillräckligt hög, för att med erforderlig mängd
aluminiumsulfat (i regel 30-60 mg pr liter) ge ett
tillräckligt högt pH-värde. Är detta ej fallet, måste
alkali tillsättas i form av kalk, natron eller soda.
Håller å andra sidan vattnet avsevärd mängd
kar-bonater, och pH-värdet samtidigt är högt, sjunker ej
pH-värdet för en ekonomisk aluminiumsulfattillsats
tillräckligt lågt, för att det bästa fällningsintervallet
skall nås. I sådant fall kan det bli nödvändigt att
tillföra syra eller övergå till rening vid högt
pH-värde med järnsalter.

Då aluminiumhydrat utfaller, adsorberar det vissa
av de i vattnet ingående organiska ämnena och en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:12:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1931k/0093.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free