Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 DEC. 1931
KEMI
93
1) Vattnets totala salt halt är i det närmaste direkt
proportionell mot dess elektriska ledningsförmåga.
Korrosionen kan till stor del förklaras genom
lokal-elementverkan och ökar följaktligen med
strömstyrkan i lokalelementen. Då denna är proportionell
mot elektrolyten ledningsförmåga, kommer all
korrosion, som kan hänföras till olika slag av
lokalelement, att starkt främjas genom hög salthalt hos
vattnet. I redan mer eller mindre belagda rör blir det
speciellt de starka syrornas ioner, som bli farliga,
enär de, genom sekundära reaktioner invid järnets
yta, endast i relativt ringa grad utfällas som
svårlösliga föreningar. Av det anförda följer också, att
ett rörmaterial av ojämn och inhomogen
beskaffenhet, som ger upphov till kraftiga lokalelement,
hastigare anfrätes än ett mera homogent material.
2) Vattnets pH är, vid i övrigt lika
sammansättning med avseende på salthalt, avgörande för
korrosionsintensiteten, dvs. den hastighet varmed
ferro-joner gå i lösning vid en viss tidpunkt. Ju lägre
pH är, desto hastigare går denna upplösning. När järn
går i lösning som ferrojärn, stiger emellertid pH,
varför korrosionsintensiteten kontinuerligt avtager.
3) Då kolsyra är den enda svaga syra, som
vanligen förekommer i större mängd i naturligt vatten,
kommer den att bestämma vattnets buffertverkan. I
ett vatten med hög kolsyrehalt (karbonathalt) stiger
pH endast obetydligt, om en viss mängd järn går i
lösning som ferrojärn, medan i ett vatten med ringa
mängd kolsyra pH hastigt ändras, varför här
korrosionsintensiteten snabbt avtager.
I fig. 2 äro buffertkurvor (titreringskurvor) för
vatten med olika halt total C02 uppritade. Vattnet
antages ha pH m 6 och vara fritt från syre och järn.
Buffertkurvorna äro uträknade för kolsyrehalterna
O, 10, 20, 50, 100 och 200 mg C02 pr liter.
Ordi-natan anger lösningens pH och abscissan mängd
ferrojärn, som gått i lösning vid jämvikt. De tvärt
pH n
Fig. 2.
över buffertkurvorna dragna kurvorna representera
ferrohydratets löslighetskurva samt ferro- och
kal-ciumkarbonatens vid en konstant total kolsyrehalt
av 50 mg pr liter och m - O (jfr sid. 89). Enär vid
kurvornas beräkning använda konstanter för
löslighetsprodukter m. m. ej äro absolut säkert bestämda,
blir kurvornas sträckning något osäker. De äro dock
användbara för att klarlägga de förhållanden, som
kunna inträda vid korrosion i vatten av olika
sammansättning. Följande exempel belysa detta:
a) Vattnets sammansättning är: total C02 ~ 50,
OaOi=10, syre=z’0 och Fe" = O mg pr liter samt
pH ~ 6,0, Av CaC03:s jämn viktskurvor framgår, att
CaCOg först kan utfalla vid pH - 8,4, medan FeCO,:s
mättning nås vid pH = 8,2, dvs. då 50-kurvan skär
FeC03:s löslighetskurva. FeC03 faller således fore
CaCOs. Ca 24 mg Fe"-ioner pr liter vatten finnas
i lösning.
b) Vattnets sammansättning är: total C02 - 50,
OaO -21. syre = 6, Fe" - O mg pr liter samt
pH - 7,8. Buffertkurvan (C02 = 50) tankes
förskjuten i en riktning parallell med abskissan och så långt,
att nuvarande punkten pH = 7,8 kommer att ligga
på pH-axeln (nya koordinaterna bli pH - 7,8;
Fe = 0). Järn går i lösning som Fe*’, men utfälles
praktiskt taget fullständigt av syret som ferrihydrat,
varför pH ej nämnvärt ändras. När syret förbrukats,
har 6 X 7 = 42 mg järn utlösts och utfällts som
ferrihydrat pr liter vatten. Järn går nu i lösning som
ferrojärn till pH - 8,1, då CaC03 börjar falla (l mg
Fe" finnes då i lösning förutom de 42 mg som utfällts
i form av ferrihydrat).
Är ett vatten just mättat med avseende på
kalcium-karbonat, kommer även den minsta höjning av pH
att medföra en utfällning av CaC03. Sker detta
genom att järn går i lösning, förskjutes jämvikten
först invid järnet, och CaC03 utfaller på detta. Är
vattnet övermättat m. a. p. CaC03, kommer detta att
direkt utfalla på järnet, och beläggningen tillväxer i
tjocklek, så länge vattnet hålles övermättat.
Tillföres omättat vatten, upplöses beläggningen åter.
Är vattnet från början omättat, kunna, enligt det
föregående, beläggningar av såväl CaC03, FeC03 som
också Fe(OH)3 uppstå.
4) Vattnets syrgashalt. Under förutsättning av att
vattnet är syrefritt ha vi sett, att beläggningar på
järnet av CaC03, FeC03 och till och med Fe(OH)2
kunna uppstå. Håller vattnet syrgas, bli förhållandena
mera komplicerade. Nedan skall några fall anföras.
a) Är vattnet övermättat med avseende på syre,
verkar detta, såsom genom försök funnits,
passive-rände på järnet, vilket väl sannolikt beror på, att
järnet kommer att fungera som syrgaselektrod och
därför blir positivt laddat. Denna hypotes stödes av
utförda potentialmätningar. Enär vattnet i ett
vattenledningsrör nästan aldrig är övermättat med avseende
på syre, är detta förhållande här av mindre intresse.
b) Genom ojämn fördelning av syret kunna
elektriska lokalelement uppstå.
c) Av i vattnet löst syre oxideras primärt utlöst
ferrojärn till ferrijärn. Enär ferrihydratets löslighet
vid för "vatten" normala pH-värden är mycket låg,
utfaller detta, efter som järnet går i lösning, ända till
dess allt syre förbrukats. Härunder förändras
vattnets pH endast obetydligt. Först när syret
förbrukats, begynner korrosionen ske under stigande pH
och fällningar av ferrokarbonat, kalciumkarbonat,
etc. kunna uppstå.
Korrosionen av ett vattenledningsrör i
syrehal-tigt vatten kominer att förlöpa på ungefär följande
sätt. Då röret är nytt (det antages oskyddat; är det
asfalterat erbjuder det redan från början ett visst
skydd, men korrosionen kan sätta in i sprickor,
otätheter, etc.) korroderas det ganska hastigt och av
vattnet utlöst ferrojärn oxideras av syret till
ferrijärn, som utfaller som ferrihydrat, vilket delvis av-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
