Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Luftförvärmningen åtföljdes emellertid samtidigt av samma olägenheter som vid höjning av värmebelastningen och detta ofta i betänklig grad. Genom den stegrade lufttemperaturen påfrestas sålunda eldstadsvalv och murinfattning hårdare och rosten slaggar lättare igen. Frågan om slaggens smältpunkt och därmed om lämpligt val av kolslag får ökad betydelse.
Man sökte mildra dessa svårigheter genom att vidtaga åtgärder för att reducera stegringen i gastemperatur och rosttemperatur så mycket som möjligt. Första steget var att konstruera förbränningsrummet så öppet och vidvinkligt mot eldytan som möjligt, ett nästa steg var att använda kylvattenlådor och kylrör invid rosten. Även ökades förbränningsrummets volym, varigenom risken för sticklågor undveks och avstrålningen från flammor och gaser ökades. Man anbringade slutligen luftkanaler i murverket för samtidig uppvärmning av luften och kylning av murväggarna. I trots av alla dessa försiktighetsmått
visade det sig i allmänhet ej gärna tillrådligt att använda högre lufttemperatur än 200°-250°C vid högvärdigt bränsle. Vid fuktigt träbränsle kunde
man helt naturligt gå högre.
Så småningom fick man upp ögonen för betydelsen av att förlägga ökad eldyta i förbränningsrummet för att därigenom samtidigt nå en hög avdunstning och en tillräckligt låg temperatur å gaserna. Man nöjde sig således ej med ett vidvinkligt förbränningsrum och kyllådor utan lade in ett antal, vanligen vertikala, vattentuber innanför eller inuti murverket och inkopplade dessa tuber i ångpannans cirkulationssystem.
Sådana vattentuber anordnades på olika sätt.
Baileys anordning kännetecknas av att tuberna ej utsättas direkt för strålningsvärmet, utan skyddas antingen av tegelplattor eller av järnblock. Den förra anordningen har närmast till syfte att samtidigt kyla eldstadsväggarna och avlasta murväggen från det
vertikala trycket av ovanförliggande murmassa. Anordningen tillåter naturligen en något högre värmebelastning än den vanliga murinklädda eldstaden. Tegelplattorna kunna nämligen närma sig uppmjukningsgränsen mera och även tåla en längre gående avbränning än den vanliga murinfattningen. Det är dessutom lätt att byta ut skadade tegelplattor. Tubernas värmeupptagning är emellertid ganska ineffektiv i jämförelse med den nakna tubens. Ett
tegel av endast 10 mm tjocklek reducerar sålunda värmeupptagningen i vattentuben med bortåt 50 %.
Användes järnblock såsom skydd för tuberna blir resultatet annorlunda. Då erhålles en plan metallyta såsom vägg i förbränningsrummet, och motståndet mot värmeövergången till vattnet i tuberna blir nu långt mindre. Det är ju klart att denna senare anordning ökar den effektiva eldytan i förbränningsrummet högst väsentligt och man kan då avsevärt höja förbränningsrummets värmebelastning utan att nå för hög temperatur å rost och gaser.
Det har mycket diskuterats huruvida förbränningsverkningsgraden lider av att förbränningsrummet är inklätt med järn i stället för med tegel. Det har
sålunda publicerats data angivande avsevärt högre
procent oförbränt bränsle vid järninklädd eldstad än vid
murinklädd eldstad.
Man bör emellertid enligt min uppfattning ej uppfatta dessa resultat såsom utslagsgivande. Det är
visserligen sant att man måste vidtaga vissa
försiktighetsmått för att nå nära fullständig förbränning
i ett förbränningsrum utan murväggar eller andra
sekundära strålningsytor. Man bör emellertid erinra
sig att, om det t. e. är fråga om kolpulver,
kolkornens tändning i ett förbränningsrum utan murverk
sker från flammorna och till och med av själva
förbränningsluften om dennas temperatur är tillräckligt
hög. Utbränningens fullständighet beror sedan på
att turbulensen är så fulländad att varje kolkorn
snabbt kommer i kontakt med tillräcklig mängd
syre, liksom även att ej konglomerat av kolkorn
kastas ut mot de kalla väggarna och där bilda
sot. Data från litteraturen bekräfta denna
möjlighet att nå hög förbränningsverkningsgrad utan
sekundära strålningsytor, och försöken vid tekniska
högskolan med kolpulvers förbränning i ett
cylindriskt förbränningsrum, helt inklätt med vattenyta,
giva likaledes belägg för saken. Härmed är ej sagt
att svårigheten att uppnå en hög förbränningsgrad
är obetydlig och alltid kan övervinnas. Den stiger i
samma mån belastningen minskas och turbulensen
samtidigt försvagas. Den är även större vid
kolpulvereldning än vid rosteldning på grund av
kolpartiklarnas i flammorna mycket större
medeldimensioner i förra fallet jämfört med det senare.
Vanligare än att skydda vattentuberna innanför
block av järn eller tegel är att förlägga tuberna
oskyddade utmed förbränningsrummets väggar.
Tubernas centrumavstånd väljes härvid i regel
ungefär = två tubdiametrar och man kan på detta sätt
bekläda en, två, tre eller samtliga fyra väggarna
med dylika vattentuber. Med denna konstruktion
kan således intill hälften av förbränningsrummets
vertikala ytor täckas med eldyta.
Man kan emellertid även i detta fall fullständigt
inkläda förbränningsrummet med eldyta om man
använder den först av Thomas Murray införda
tubkonstruktionen med å tubernas sidor fastsvetsade
längsgående flänsar (fintubes). Dessa flänsars bredd äro
i allmänhet något mindre än tubradien, och två
närliggande tubers flänsar kunna stöta intill varandra
eller till och med något övertäcka varandra. I så
fall bortelimineras allt murverk. Det värme som
avstrålas till flänsytorna transporteras med ringa
motstånd till vattnet i tuberna.
Av denna korta redogörelse framgår hurusom
utvecklingen i viss mån kommit tillbaka till
förbränningsrum med väggar av eldyta. Denna
utvecklingslinje torde med stor visshet komma att visa sig
livsduglig och förbränningsrum med oskyddade
vattentuber - med eller utan sidoflänsar - blir alltmera
en normal anordning, såväl vid rosteldning som vid
kolpulvereldning.
Man möter en hel serie viktiga problem i samband
med dessa nya riktlinjer. Man frågar sig bland
annat: hur bör förbränningsrummet utformas och huru
stor bör dess volym väljas? Bör det helt inklädas
med eldyta eller ej? Vilket förhållande är
gynnsammast mellan bestrålad eldyta och
konvektionseldyta? Vilken temperatur på förbränningsluften bör
användas? Allt detta ur ekonomisk synpunkt.
Jag vill först diskutera förhållandet mellan
bestrålad eldyta och konvektionseldyta. Denna fråga
är densamma som följande: hur långt uppåt kan man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
