Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19 SEPT. 1931
MEKANIK
121
förutom med trinatriumfosfat, med 3 kg kaustiksoda.
Kaustiksodan skulle då påverka karbonathårdheten
och trinatriumfosfatet fälla den permanenta hårdheten
och bidraga med det erforderliga alkaliöverskottet i
pannorna. Fosfattillsatsen avvägdes så, att
alkali-teten, trots den ringa kaustiksodan, hölls mellan 8 -
12 cm3, vartill erfordrades mellan 30 - 40 kg per dag.
Vid den inspektion som pannorna underkastades
under midsommarhelgen konstaterades en påtaglig
minskning av pannsten, vars sammanlagda vikt nu
utgjorde endast ca 40 kg.
Vi trodde oss nu ha funnit en framkomlig väg, men
ansågo att vi borde söka nedbringa åtgången av
trinatriumfosfat. Genom att minska avtappningen
kunde trinatriumfosfattillsatsen reduceras till
omkring 20 kg per dag, varvid emellertid salthalten
steg något. Då vi emellertid helst även sågo att
al-kaliteten med hänsyn till överkokningar var så låg
som möjligt, ökade vi ånyo siarna vtappningen, så att
salthalten åter nedgick till 0,l°Bé. Härvid bibehölls
en tillsats av 20 kg fosfat och 3 kg kaustik
soda.-Alkaliteten i pannorna motsvarade då 6 - 8 cm3.
Driften fortgick på detta sätt till årets slut.
Pannan nr I hade då varit i drift l 639 timmar utan
rengöring och pannan nr II l 825 timmar. Vid den
då företagna undersökningen befunnos båda
pannornas inre vara lika, i trots av att pannan nr I gått
med en bottenbelastning av endast omkring hälften
av pannans nr II. Något lossprängt
pannstensmate-rial förefanns ej, med undantag för ett enda ställe,
nämligen i främre delen av sidkylningslådorna, (Se
fig. 5 b). Vattenhastigheten är ju här - O, vilket är
förklaringen till att den till 1,5 kg uppgående
ansamlingen ej kunnat upplösas. Pannornas inre ytor voro
i övrigt fria från sten. Endast ett ytterligt tunt
ler-skikt, möjligen bildat vid pannornas tömning,
vidhäftade väggarna. Den med stålborste hopsamlade
lermängden uppgick till ca 20 kg per panna.
Analysen härav visade:
CaOi= 2,3 %.
P205 -31,1 %.
Organisk substans = 2,0 %.
CaS04- 0,13 %.
På grund av de uppnådda resultaten hava vi
tillsvidare låtit det anstå med genomförandet av de
föreslagna anordningarna till cirkulationens förbättrande.
Beträffande de ekonomiska förhållandena kan jag
omnämna, att trinatriumfosfat kostar 28,5 öre/kg
fritt ångcentralen. De totala kemikaliekostnaderna
utgöra för närvarande ca 4,25 öre/m3 råvatten. Någon
vanlig bottenblåsning, utöver den kontinuerliga
av-tappningen, förekommer ej mera.
Frätning.
Frätningarna gjorde sig alldeles särskilt gällande
under den tid vi använde soda som fällningsmedel
och speciellt under den period då sodan tillsattes
samtidigt som trinatriumfosfatet. Som jag tidigare
omnämnt spjälkas sodan, varvid kolsyra (C02) bildas,
vilken medföljer ångan, åter löses i kondensatet och
åstadkommer en hel del förstörelse i
kondensatled-ningarna. Vid tillsats av enbart natriumkarbonat
räkna vi med en livslängd av ca l1/-» år hos de mest
utsatta kondensatrören. Vid samtidig dosering av
natriumkarbonat och trinatriumfosfat hava vi exem-
pel på, att nyinlagda kondensatrör genomfrätts på 3
veckor. Emellertid försvann denna typ av frätning
fullständigt, när vi övergingo från karbonat till det
mer beständiga fosfatet.
Den i vattnet lösta syrgasen var betydligt svårare
att bemästra. Den före Neckar-apparaten befintliga
förvärmaren förstördes mycket snart genom de för
syrgasen karakteristiska frätsåren. Man anskaffade
således en ny förvärmare av galvaniserad plåt och
med kopparslingor. Å denna hava vi hittills ej
kunnat konstatera något angrepp.
För att i möjligaste mån söka finna bästa sättet för
att undgå frätningar i matarvattentankar,
rörledningar och pannor utfördes flera olika frätningsförsök
med matar vattnet. Detta uttogs då på olika punkter
i matarvattenledningssystemet och fick under
konstant temperatur och under konstant hastighet rinna
genom undersökningsapparaten, där såväl
gjutjärns-söm smidesjärnsbitar av samma form voro
upphängda. Dessa provbitar, invändigt och utvändigt
polerade rörbitar, upptogos och vägdes under
synnerligen betryggande kontroll. Ehuru försöken ej kunna
anses fullt utslagsgivande, så framgick dock, att en
högre temperatur i matarvattentankarna minskar
frätningarna. Råvattnets halt av luftsyre torde
normalt vara omkring 5 cm3 per liter vid vanlig
temperatur i vattenledningen, vid 70°C motsvarar
jämviktsläget 3,84 cm3/liter och vid 80° 3,69.
Vi köra för närvarande med en temperatur i
matarvattentankarna av 110-140°C. Den bortgående
ång-och luftblandningen nedledes någon meter undei
vattenytan i v,attenreningscisternen. Temperaturen
kring det nedgående röret blir härvid så hög, att
den medföljande luften bortgår, medan praktiskt
taget all värme upptages av vattenmassan i renaren.
Erhållna prov visa, att vi i matarvattentankarna hava
0,10-0,14 mg luftsyre vid en temperatur av 120°C.
Även om dessa värden ligga i överkant
överensstämma de med vad som brukas enligt amerikansk
och tysk praxis. Enligt vad det senaste årets drift
visat, tycks frätningarna numera hava praktiskt taget
upphört. Inuti pannorna hava vi aldrig observerat
några frätningsfenomen.
Destillations- eller kemisk rening.
Jag har tidigare omnämnt att vid den tidpunkt, då
vi hade att bestämma oss för det ena eller andra
systemet för rening, saknade man tillräckliga
erfarenheter beträffande matarvattens egenskaper vid högre
ångtryck. Ehuru man under de sedan dess gångna
åren energiskt arbetat med detta problem, så kan
man ännu idag icke säga, att en fullt
tillfredsställande lösning uppnåtts.
Syftet med mitt anförande har varit att visa huru
vi så småningom lyckats att kämpa oss igenom en hel
del svårigheter beträffande matarvattenreningen. Som
vi emellertid ännu sakna möjligheter att i detalj
bedöma vår nuvarande reningsmetod, och framför allt
att på ett effektivt sätt kontrollera reningsresultatet,
så hava vi anledning att fortfarande vaket följa
utvecklingen på matarvattenreningens område.
Samtidigt som jag velat påpeka den kemiska
reningens svagheter kan jag emellertid icke
underlåta att framhålla, att det i vårt fall skulle ställa sig
synnerligen svårt att besluta oss för en
destillations-anläggning, detta närmast ur kostnadssynpunkt. En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
