- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1931. Väg- och vattenbyggnadskonst /
86

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

86

TEKNISK TIDSKRIFT

25 JULI 1931

byggnadsmurverket, och sedan behövs det endast, att
stormen tilltager i styrka eller ,att den blott varar
tillräckligt länge, eller ock att en ny svår storm
inträffar, för att överbyggnadsmurverket slutligen skall
brytas sönder bit för bit.

Då nu en mängd nya fiskehamnar skulle byggas
och bekostas av staten, och de i allmänhet skulle få
utsatta lägen på öppen kust utan skydd av skärgård,
måste vid deras utförande användas ett verkligt
motståndskraftigt och solitt byggnadssätt, så att man
finge största möjliga trygghet för deras framtida
bestånd. Dessutom var det en nödvändig fordran, att
de färdiga hamnbyggnadernas framtida underhåll
skulle bliva så ringa som möjligt och att detta
därtill komme, så vitt möjligt, ,att bestå uti endast
sådana mindre och enkla underhållsarbeten, som
kunde utföras av icke fackkunnigt folk. Staten skulle
nämligen även underhålla fiskehamnarna men måste
ordna tillsyn och skötsel vid de många
fiskehamnarna på enklaste och minst dyrbara sätt genom att
låta detta arbete påvila en enkel hamnmästare,
utvald bland fiskarena på platsen, vilken finge
ombesörja och utföra det normala underhållet.

Av dessa grunder var det då angeläget att på de
olika platserna använda ett sådant byggnadssätt, att
hamnarna erhölle en så betryggande styrka, att det
funnes grundade utsikter till att de skulle kunna
undgå förstörelse under svårare stormar och sålunda icke
behöva ombyggas eller gång efter annan ånyo
iståndsättas.

Förstörelseverkningarna på byggnader i havet hava
«in orsak icke i ett exceptionellt, alltför stort
st,a-tiskt tryck, utan i det ständiga rytmiska
upprepandet, under eri viss tid och vid förnyade stormar, av
dynamiska kraf t verkningar, vilkas styrka, liksom
själva stormens våldsamhet, icke kan på förhand
beräknas eller förutses, lika litet som det kan beräknas
eller förutses huru länge stormen skall v.ara och
kraftverkningarna skola upprepas, eller huru ofta
stormarna skola inträffa. Den kraftverkan, som
utövas av vågorna, har en periodisk karaktär och
består uti rytmiska stötar, vilkas återupprepande ökar
den förstörande verkningen. En ökning av den
snabbhet, varmed de upprepade stötarna under stormen
följa på varandra och träffa byggnadsdelen, kan
dessutom vara likvärdig med och verka som en ökning
av själva kraftverkningarna, när de vibrationer, uti
vilka materialierna försatts genom en föregående
stöt icke hunnit avstanna, innan de träffas av den
följande stöten. Förstörelseverkningar, som icke
uppstå med ens eller till en början, kunna uppkomma
så småningom, om blott stormen fortsätter och håller
i, eller tillräckligt många hårda stormar hunnit
påfresta konstruktionen. Åldern hos den byggnad, som
är utsatt för de upprepade vågslagen, de hårda
stormarnas frekvens, den tidslängd, under vilken en
stark storm får tillfälle att framkalla farliga
kraftverkningar, sättet, varpå dessa kraftverkningar
ideligen upprepas - allt detta spelar en roll för den
förstörelse, som uppstår.

Den omständigheten att förstörelsen beror på att
Vågbrytaren vid storm träffas av upprepade rytmiska
stötar, vid vilka vattenmassornas inneboende levande
kraft, eller rörelsekvantitet, förintas genom
försättande av de träffade byggnadsdelarna i kraftiga
vibrationer, gör att man måste anse, att byggnads-

delarnas massa är ett väsentligt moment i der,as
motståndsförmåga. Teorien vis.ar nämligen, att en
kropp emotstår en stöts inverkan huvudsakligen
genom sin massa. Det är också därför som
metallkonstruktioner, relativt lätta och med ringa massa,
försättas i våldsamma vibrationer och stå dåligt emot
svår sjö.

Men för en byggnad i havet är icke blott
byggnadsdelarnas massa av väsentlig betydelse för dess
motståndskraft, utan jämväl förefintligheten av ett fast
sammanhang mellan ,alla delar i byggnaden. Då
nämligen förstörelseverkningar, som icke uppstå med
ens, likvisst uppkomma så småningom genom den
upprepade skakningen och bearbetningen, om blott
stormen fortsätter tillräckligt länge, och man icke
kan förutse vare sig stormarnas styrka eller
varaktighet, är det även av allra största betydelse, att
en vågbrytare eller hamnarm bildar en kompakt och
fast sammanhängande, i möjligaste mån ensartad
kropp med stor och väl hopbunden massa av stor
tyngd. Byggnadsdelarnas stora tyngd, tillräckliga
massa, fasta yttre och inre sammanhang och
likvärdiga homogenitet samt därjämte deras säkra skydd
mot underskärning och mot ojämna sättningar äro
egenskaper och förhållanden, som hava en avgörande
betydelse för vågbrytarnas förmåga att i längden
kunna uthärda de ständiga vibrationer och svåra
påkänningar, för vilka de äro utsatta, medan
vågslagen bearbeta dem utan uppehåll under hårda
stormar. På svårt utsatta platser böra vågbrytarnas
överbyggnad och underbyggnad därför helst utgöra
en i möjligaste mån sammanhängande helhet av om
möjligt likvärdig styrka.

Hade man sålunda, när man skulle sätta igång
med byggandet av statens blivande fiskehamnar, klart
för sig, att de största utsikterna att kunna trygga
hamnarnas bestånd vunnes genom att utföra
behövliga vågbrytare på sådant sätt, att de erhölle stor
tyngd, stor massa, fast helhetssammanhang .alltifrån
bottnen till krönet och ett säkert fotskydd mot
under-skärning, så gällde det därefter att bestämma sig
för de metoder, som i de särskilda fallen vore
tjänligast att tillgripa för vågbrytarnas utförande så, att
de komme att uppfylla dessa principiella fordringar,
på samma gång man måste undvika sådana
arbetsmetoder, som skulle medföra alltför stora kostnader
för erforderliga arbetsredskap och maskinerier för
arbetsmetodens användning i det särskilda fallet.

Vågbrytarnas utförande av stenfyllning mellan
väggar av träkonstruktioner kunde icke medföra en
tillfredsställande soliditet eller varaktighet.
Träkonstruktioner ovan vattenytan förstöras snart genom
röta, stark nötning av isskruvning och strömsättning
längs träväggarna.

Även om träkonstruktioner användes endast upp
till v. y. och därovan uppföres murverk, så blir
byggnadskroppen mycket olikartad till sammansättningen.
Och de genom vågslagen framkallade skakningarna i
den lätta, okompakta byggnadskroppen skulle
sannolikt inom en icke lång tid framkalla sprickor och
och rämnor i överbyggnadsmurverket och medföra
risker för dylika vågbrytares obestånd och förstörelse.

Skulle vågbrytare med underbyggnad av stenfyllda
timmerkistor kunna åter tillgripas, så måste kistorna
på vida kraftigare sätt än tidigare skett, skyddas på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:12:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1931v/0088.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free