Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
TEKNISK TIDSKRIFT
25 JULI 1931
suner eller med användande av systemet med väldiga
betongblock enligt de vid Zeebrygge, Scheweningen
och Talcahuano tillämpade byggnadssätten. -
Vid utsättningen i vågbrytareläget av
murkropparna är det möjligt att medelst skruvarna göra
vilken ändring som helst i murkroppens läge, som
kan behövas. Murkroppen kan inriktas och sänkas
så tätt intill den föregående eller den förut utförda
delen av Vågbrytaren, att endast en vanlig stötfog
av ca 2 cm vidd uppstår mellan monoliterna. Om i
följd av dyningar eller annan orsak murkroppen
kommit att i sista ögonblicket intaga ett icke fullt
tillfredsställande läge, kan man, sedan dyningen
upphört, genom skruvning i motsatt led lyfta den från
bottnen tillräckligt för att kunna justera läget genom
ny inriktning och nedskruvning. Lyftningen kan
även ske på det sätt, som omnämnts i det
föregående, genom pontonernas länspumpning.
Systemet fungerade vid alla användningstillfällena
mycket tillfredsställande och var ur alla synpunkter
ekonomiskt.
De monoliter, som enligt detta system blivit sänkta
i vågbrytare vid statens fiskehamnsbyggnader hava
i allmänhet gjorts 10,0 m långa med en bottenbredd
av högst 5 till 6 m och sänkts i Vågbrytaren på intill
5,0 m vattendjup. Monoliternas totala vikt vid deras
utflyttning i Vågbrytaren har då varit högst ca 340
ton och vikten, sedan de blivit utfyllda med betong,
har uppgått till högst ca 665 å 670 ton.
När monoliterna, såsom vid Herrevik, skulle
försänkas på 5,0 m vattendjup i Vågbrytaren och
längden av dem var 10,0 m och bottenbredden 6,0 m,
kunde härför användas två pontoner, som vardera
hade en lyftförmåga av ca 85 ton och voro försedda
med bottenventiler för insläppning av vatten, 10 st.
järnbalkar Diff. nr 34 av 14 m längd, 20 st. 10-tons
lyftskruvar av 2,0 m effektiv längd, med
upphäng-ningsmuttrar och spärranordningar jämte tillhörande
lyftstag och krokar, 4 st. U-balkar N. P. 20 samt
l st. motordriven 5"-centrifugalpump för länsning av
pontonerna. Vikten av en murkropp vid flyttning
från bryggan I till bryggan II var ca 150 ton. Vikten
av den påmurning, som skedde på bryggan II var ca
100 ton. Enär monolitens deplacement efter
ned-sänkningen på bryggan II var ca 100 m3, erhöllo
pontonerna även vid flyttning från bryggan II till
bryggan III en belastning av ca 150 ton. Vikten av den
på bryggan III gjorda påimirningeri var ca 90 ton.
Monolitens totala vikt vid utflyttningen i Vågbrytaren
var alltså ca 340 ton. Deras eget deplacement var
då ca 190 ton, varför pontonerna också vid
utflyttningen i Vågbrytaren fingo upptaga ca 150 tons
belastning.
Den för monoliternas försänkning använda
rnate-rielen kunde även med fördel användas för
utläggning av de stora betongblock, som behövdes såsom
fotskydd längs Vågbrytaren.
Om det varit behövligt att vid fiskehamnarna bygga
vågbrytare på större djup än det vid Herre vik
behövliga djupet 5,0 m, så hade det kunnat ske utan
större olägenheter. De för större vattendjup
avsedda monoliterna hade då måst erhålla större
bredder och bottnarnas armering göras kraftigare samt
lyftanordningarna och pråmmaterielen bliva
dyrbarare i anskaffning och mera svårhanterliga samt
transport- och utsättningsarbetet kostsammare än
vad fallet varit med den materiel, som var tillräcklig
på djupen vid de utförda hamnarna, men för
användning av monoliter att försänkas på t. o. m. 10,0 m
djup, hade inga avskräckande svårigheter förefunnits.
Byggandet av vågbrytarnas pirhuvuden.
För att erhålla största styrka och motståndskraft åt
pirhuvudena, som i regel äro belägna längst ut från
land och värst utsatta för bränningarna och
strömsättningen under starka stormar och icke hava,
såsom vilken annan del av vågbrytarna, stöd och hjälp
på båda hållen genom sammanhanget med de
angränsande partien, gavs åt dem större tyngd och
massa pr 1m räknat än de andra delarna genom att
giva dem större bredd och nedföra dem till större
djup. De nedfördes till fast botten eller åtminstone
till visst djup under den naturliga havsbottnen och
under den för inseglingsgattet bestämda bottenlinjen,
i det dubbla ändamålet att öka styrkan och
motståndskraften genom ökandet av pirhuvudets massa
och framförallt att trygga dem mot underskärning,
sättning och förstöring genom bränningarnas och
strömsättningens vid pirhuvudena starkare åverkan,
som tidigare flerstädes vållat, att pirhuvudena brustit
lösa från vågbrytarna och satt sig i lutning utåt från
dem.
Man kunde därigenom även vinna, dels att de mot
utskärning skyddande stenfyllningarna eller
betongblocken icke behövde höja sig över hamnöppningens
bottenplan och att denna öppning således bleve till
hela bredden fri och användbar vid insegling i
hamnen utan risk för grundstötning å pirhuvudenas
fotskydd, dels den stora fördelen att hamnbassängen
och inseglingsrännan, om utvecklingen medför
behovet därav, kunna fördjupas antingen utan risk för
underminering av pirhuvudena, om dessa vid
utförandet nedförts till berggrund eller tillförlitligt fast
botten eller åtminstone med mindre kostnader för
deras skyddande mot underminering, om de vid
utförandet icke nedförts till fast botten utan endast till
visst djup under det tidigare för inseglingsgattet
bestämda bottenplanet. Vid fiskehamnen i Gislöv av
3,0 m djup under m. v. y. har sålunda västra
Vågbrytaren inom fångdamm på 2,3 m vattendjup
nedförts genom opålitlig lergrund till den fastare
kalkbergsgrunden, som var belägen på 4,7 m djup under
ni. v. y. och således 2,4 m under den naturliga
havsbottnen. Östra pirhuvudet byggdes inom fångdamm
på 2,6 m vattendjup och nedfördes genom lergrunden
till kalkbergsgrunden, som där fanns på 4,2 m djup
under m. v. y. och således 1,6 m under den naturliga
havsbottnen.
Utförande av vågbrytarnas murverk.
Med hänsyn till saltvattnets med tiden förstörande
inverkan på betong samt med hänsyn till betongens
oförmåga att i längden motstå de ogynnsanlma
verkningar, som vållas av frost, isgång och isskruvning,
var det på grund av vårt hårda vinterklimat
lämpligast att vid användning av betong till vågbrytare
på våra kuster skydda betongen genom dess
beklädnad med naturlig sten av största hårdhet och
sådan beskaffenhet, att den kunde motstå både
is-gång, isskruvning och frost utan att nötas eller
söndervittra. Härtill ägnade sig företrädesvis och
bäst den goda granit, som förefinnes i riklig mängd i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
