- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1932. Allmänna avdelningen /
8

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1. 2 jan. 1932 - Notiser - Finlands utbyggda vattenkraft - Transportsäkra gasbehållare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Därnäst komma Kymmene älv med 127 055 hkr (31,4 %)
och Kumo älv med 72 094 hkr (17,9 %).

Den år 1923 utbyggda effekten var 189 638 hkr, vadan
ökningen under de senaste 8 åren utgör 214 825 hkr,
motsvarande 113 %, ett talande bevis för Finlands raska
utveckling efter världskriget. Samtidigt har en
märklig förskjutning ägt rum i proportionerna mellan den
direkt överförda och den elektriskt överförda kraften.
Medan den elektriskt överförda kraften ännu år 1928
utgjorde blott 56,2 % av den totala, hade dess andel år
1931 stigit till 78,5 %.

Det bäst utnyttjade vattendraget är Kymmene älv,
där 75 % av 9-månaders effekten och 51,3 % av
medelvatteneffekten äro utbyggda. Därnäst komma Kumo
älv med 66 % av 9-månaderseffekten och 41,5 % av
medelvatteneffekten utbyggd samt de till Ladoga
flytande vattendragen, utom Vuoksen och Saimasystemet,
med 67 % utbyggnad av 9-månaderseffekten och 39,5 %
av medelvatteneffekten. För Vuoksen och
Saimasystemet äro motsvarande tal 37 och 29,5 %. I
genomsnitt för hela landet äro f. n. 30,3 % av
9-månaderseffekten samt 15,3 % av medelvatteneffekten utbyggda.

Man räknar i Finland med att åtminstone 65 % av
medelvatteneffekten är utbyggbar (i Sverige är
motsvarande siffra 55 %), vadan landets tillgängliga
vattenkraft skulle kunna beräknas till ca 1 700 000 hkr. Av
den utbyggbara kraften skulle nu ca 24 % vara tillgodogjorda.

Pr km2 land är den utbyggbara effekten i Finland
4,4 hkr, i Sverige 19,7 hkr. Per invånare är den
utbyggbara effekten, resp. den utnyttjade, i Finland 0,51,
resp. 0,12 hkr, i Sverige 1,46, resp. 0,27 hkr.

Av vattenkraften användes större delen inom
industrien, speciellt inom träsliperi-, pappers- och
cellulosaindustrierna, som ensamma förbruka 41,35 % av
densamma. Därnäst kommer gruppen "elektrisk kraft och
belysning" (ej närmare specificerad) med 33,40 %. 6,42 %
av den utbyggda kraften var vid årsskiftet oplacerad.

Den med vattenkraft årligen alstrade energien
uppgår till ca 1 300 mill. kWh generatorenergi, varav ca 960
mill. kWh överföras elektriskt. Beräkningen av dessa
energimängder har gjorts sålunda, att den uppgivna
turbinenergien antagits omvandlad till elektrisk energi
med 90 % verkningsgrad samt följande drifttider
antagits för resp. kraftanläggningar, nämligen för
industrikraftverk 6 000 tim., för större distributionsverk
4 800 tim., för mindre landselektricitetsverk 3 000 tim.
och för smärre kvarnar och sågar 1 500 tim. per år. De
största energimängderna uttagas ur Kymmene älv med
506 mill. kWh samt Vuoksen och Saimasystemet med
408 mill. kWh. Övriga vattendrag komma betydligt
längre ned på skalan.

Sedan Abborrforsverket igångsatts, blir kraftverkens
fördelning efter storlek denna: Verk med mer än 100 000
hkr: 1 (Imatra), verk med 20 000–50 000 hkr: 3
(Abborrfors, Nokia, Voikka), verk med 10 000–20 000 hkr; 7,
verk med 5 000–9 999 hkr: 4, verk med 2 000–5 000
hkr: 10. Tillsamman representera dessa 25 större
kraftverk en installerad turbineffekt av 336 710 hkr,
motsvarande ca 83 % av den totala utbyggda kraften. De
övriga 17 % fördelas på 251 småkraftverk.

För kraftverk med en turbineffekt av 1000 hkr eller
däröver är medelåldern 17 år, för verk med 200–1 000
hkr turbineffekt 16 år.

För samtliga anläggningar större än 200 hkr utgör
den installerade effekten i medeltal 1,73 gånger
9-månaderseffekten. Då landets medelvattenmängd uppgår till
i det närmaste 2 gånger 9-månaderseffekten, kan man
således anse medelvattenmängden som den normala
gränsen uppåt för utbyggnaden vid flodkraftverken.

Transportsäkra gasbehållare. Gaser, som användas
för tekniska ändamål, transporteras ju vanligen under
högt tryck, stundom upp till 150 at., i stålflaskor. Detta
transportsätt lider emellertid av två väsentliga
olägenheter, en praktisk och en ekonomisk. Den praktiska
består i den stora explosionsfaran, den ekonomiska i den
stora dödvikt, flaskorna representera vid transporten.
Trots all omsorg händer det icke sällan, att flaskorna
explodera vid transporterna, och om explosionsrisken
minskas genom att man ökar godstjockleken, ökas
därigenom även transportkostnaderna, vilka i alla
händelser bliva betydande genom återtransporten av de tomma
behållarna till fabriken.

De nämnda olägenheterna kunna dock elimineras, om
man försänder gasen i tryckfritt tillstånd. Som en
transport av gas av atmosfärstryck är otänkbar, måste
gasen försändas i flytande form. En vätska utövar
praktiskt taget intet annat tryck mot transportkärlets
väggar än det som motsvarar dess egen tyngd. En
förutsättning är emellertid, att den vid ytan avdunstade
gasen få tillfälle att lämna kärlet, vilket å andra sidan
betyder en vätskeförlust, som vid ifrågavarande gaser
kan bliva högst betydlig, beroende på den låga
kokpunkten vid atmosfärs tryck (för syre ligger
kokpunkten vid –182°). Behållare för transport av
kondenserade gaser böra alltså vara så beskaffade, att
avdunstningen blir ringa samtidigt med att farliga
tryckstegringar i behållaren förebyggas. Efter mångåriga
experiment synes man nu hava kommit fram till en
praktiskt användbar apparatur för transport av
kondenserade gaser.

Enligt den nya metoden lagras och transporteras
gasen i flytande form, sådan den erhålles från
kondenseringsanläggningen. Förbrukaren kan antingen fylla
sitt behov av gas direkt från transporttanken eller ock
avtappa den kondenserade gasen i flytande tillstånd
och i en särskild apparat (fig. 1) utan mekaniska
hjälpmedel omvandla den till gas av högt tryck.

Transporttanken (fig. 2) består av en kulformad
innerbehållare, försedd med en särskilt omsorgsfullt
utförd isolering och upphängd i en ytterbehållare medelst
speciella anordningar, som reducera förbindelserna
mellan de båda behållarna till ett minimum. De bestå
nämligen endast av kulleder, och det hela är utfört
enligt termosflaskans princip. Rummet ovanför vätskans
yta står genom ett relativt långt rör i förbindelse med
fria luften. Detta rör är likaledes väl isolerat för att
hindra det atmosfäriska värmet att sprida sig till
vätskan. Apparaten innehåller vidare en rad automatiska
säkerhetsanordningar, som hindra uppkomsten av
övertryck i behållaren. Tanken kan monteras fast på en
vagn (fig. 3) eller avtagbar till underlättande av påfyllningen.

illustration placeholder

Fig. 1. Tappning av flytande gas från tanken till förgasarapparaten.



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:13:03 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1932a/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free