Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 9 jan. 1932 - Notiser - Lantmäteriundervisningen inför teknologföreningen - Sveriges industri under år 1930
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
teknologföreningen utöver den av styrelsen for
avdelningen för väg- och vattenbyggnadskonst åvägabragta
har tiden icke medgivit, varför föreningens styrelse låtit
avdelningens utlåtande utgöra svar på remissen.
Styrelsen ansluter sig till en början fullt till
riksdagens principbeslut om lantmäteriundervisningens
förläggande till tekniska högskolan. Vidare ansluter sig
styrelsen till de sakkunnigas uttalande om behovet av
mätnings- och kommunaltekniskt specialutbildade
väg- och vattenbyggnadsingenjörer. Slutligen anser
styrelsen, att en ny fackavdelning för lantmäteri inom
tekniska högskolan är nödvändig. I princip har alltså
styrelsen anslutit sig till de sakkunnigas förslag. Rörande
detaljernas utformande har dock styrelsen i ett flertal
fall anmält avvikande mening.
Beträffande fordringarna å praktik för studerande
inom fackavdelningen för lantmäteri anser styrelsen,
att för studier i tredje årskursen minst 3 månaders
praktisk verksamhet bör fordras samt framhåller, att
den praktik som synes hava största värdet för
lantmäteristudierna är verksamhet inom lanthushållning,
skogshushållning eller stadsbyggnadsväsende.
Vad åter angår fordringarna å examensarbete inom
den ifrågasatta nya fackavdelningen, anser styrelsen,
att de erfarenheter som föreligga beträffande
examensarbete vid högskolan torde få anses tala för nyttan och
önskvärdheten av dylikt även för lantmätarna. Under
hänvisning till den tendens som efterhand gjort sig
alltmera gällande, nämligen att examen vid tekniska
högskolan avlägges långt efter sista läsårets slut, vill
styrelsen framhålla, att därest civilingenjörsexamen
kräves för tillträde till lantmäteristaten, studietiden
icke bör godtyckligt förlängas utöver den föreslagna
åttonde terminen genom allt för stora krav i fråga om
examensarbetets omfattning. Styrelsen anser för sin
del, att civilingenjörsexamen bör stadgas som
kompetensvillkor för inträde i lantmäteristaten, och att alltså
examensarbetet bör göras obligatoriskt förlantmäteriexamen.
Styrelsen ingår därefter på en granskning av de för
väg- och vattenbyggarna och lantmätarna föreslagna
läroplanerna. Det av de sakkunniga föreslagna
anordnandet av geodesiundervisningen med för samtliga
fackavdelningar gemensamma elementära kurser, vilka
successivt skulle påbyggas för studerande inom
avdelningarna för väg- och vattenbyggnad samt lantmäteri,
anser styrelsen innebära dubbelläsning och slöseri med
elevernas dyrbara tid. För den som skall tränga djupt
in i ett ämne böra studierna från början vara planlagda
med tanke på den kurs han bör genomgå. Härtill
komma de komplikationer som kunna befaras uppstå
genom undervisningens uppdelning på ej mindre än fyra
lärare. Styrelsen ansluter sig därför till
lärarekollegiets förslag om två professurer och en
speciallärarebefattning i geodesi, varvid specialläraren bör bestrida
undervisningen såväl för väg- och vattenbyggare (med
undantag av dem som valt studieriktningen
kommunalteknik) som för eventuellt andra studerande. För
studerande inom lantmäteriavdelningen samt
studieriktningen kommunalteknik skulle undervisningen delas
mellan de bägge professorerna. Styrelsen vill till sist
kraftigt understryka professor Rubins påpekande, att
övningarna för lantmäteristuderande som hittills böra
avse uppmätning av ett område under sådana
förhållanden, att resultatet blir till praktisk nytta, och att
övningar på ett övningsfält som år efter år användes
äro av mindre värde.
Samtidigt som styrelsen med tillfredsställelse hälsar
förslaget om återinförande av ämnet husbyggnadslära
i väg- och vattenbyggarnas studieplan, vill styrelsen
framhålla, att undervisningen i detta ämne speciellt
bör vara inriktad på konstruktion och utförande.
Huruvida under sådana förhållanden samundervisning med
lantmäteristuderandena, som hava helt andra behov,
lämpligen kan ske, synes tvivelaktigt.
Styrelsen framhåller även önskvärdheten av att de
studerande inom lantmäteriavdelningen och den
kommunaltekniska studieriktningen erhålla i vissa delar
mera djupgående undervisning i rättslära än den de
sakkunniga föreslagit samt anser, att den för kommunalteknikerna
föreslagna undervisningen i jorddelningsrätt
är alltför snävt begränsad.
Slutligen har styrelsen framhållit, att professuren i
vattenbyggnad bör avlastas, varjämte den för
lantmätarna föreslagna mindre matematikkursen synes
otillräcklig utan särskild komplettering.
Såsom ett av huvudintrycken av granskningen
framstår, säger styrelsen, att de sakkunniga i
besparingssyfte föreslagit samundervisning utan att tillräckligt
beakta de olika elevgruppernas skilda behov, och att
därigenom undervisningens effektivitet äventyras. Att vid
lösningen av den föreliggande frågan taga alltför stor
hänsyn till en tillfällig konjunktur torde emellertid ej
vara i överensstämmelse med god ekonomi. Styrelsen
föreslår därför, att de sakkunnigas förslag underkastas
en grundlig överarbetning, innan det lägges till grund
för definitiva åtgärder i frågan.
Sveriges industri under år 1930. Kommerskollegium
har i dagarna lämnat en preliminär redogörelse för
Sveriges industriella produktion år 1930, vilken äger
sitt speciella intresse därigenom, att den belyser den
industriella depressionen i dess första stadier.
Redogörelseåret kännetecknas nämligen av ett
avstannande i den produktionsökning, som utmärkt
Sveriges industri sedan år 1922. Ehuru vissa
industrigrenar redan mot slutet av år 1929 börjat få känning
av depressionen, var konjunkturläget dock i stort sett
tillfredsställande till sommaren 1930. Därefter inträdde
en konjunkturavmattning, som till en början huvudsakligen
drabbade exportindustrierna men så småningom
även de för den inhemska marknaden arbetande
industrierna. En summering av värdesiffrorna för
framställda hel- och halvfabrikat under år 1930 ger 5 410 mill.
kr. mot 5 677 mill. kr. år 1929. Detta skulle innebära
en minskning med 5 %, som emellertid kan antagas
härröra från den under tiden fallande prisnivån. För
industrien i dess helhet torde därför årets produktionsresultat,
kvantitativt sett, vara tämligen oförändrat i
förhållande till år 1929.
Om man emellertid studerar de olika produktionsgrenarna
för sig, visa dessa rätt olika tendenser.
Produktionsökning kan sålunda konstateras bl. a. inom
varvsindustrien, elektrisk verkstadsindustri,
stenindustri, cementfabriker, snickerifabriker, brännerier och
bryggeriindustri, tobaksfabriker, mejerer, slakterier,
konfektions- och sömnadsindustri, hatt- och
mössfabriker, garverier, skofabriker och superfosfatfabriker.
Minskad produktion uppvisa däremot bl. a. gruv- och
järnhantering, järn- och stålmanufakturering, mekanisk
verkstadsindustri, sågverk och hyvlerier, pappersmasseindustri,
pappersbruk, sockerindustri, margarinindustri,
skinn- och pälsvaruindustri, gummivaruindustri,
oljefabriker och tändsticksfabriker.
Inom gruppen malm- och metallindustri, för vilken
tidigare redogjorts i dessa spalter, konstateras en
minskning i järnmalmsproduktionen från 11,5 till 11,2
mill. ton. Järnhanteringens produktionssiffror visa
minskning i fråga om bl. a. tackjärn, smältskenor,
götmetall, smidda, valsade och pressade produkter samt
gjutgods, dvs. inom de kvantitativt mest betydande
tillverkningsgrenarna. För verkstads- och
varvsindustrierna, som tidigare under ett par år arbetat under
gynnsamma förhållanden, inträdde en försämring under
senare delen av år 1930, vilken drabbade ett flertal av de
viktigaste tillverkningsgrenarna. Tillverkningsvärdet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
