- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1932. Allmänna avdelningen /
30

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häft. 3. 16 jan. 1932 - Notiser

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Apparaturen består av en förgasare för ammoniaken,
en sönderdelningsapparat samt regleringsorgan.
Förgasningen och förvärmningen av ammoniakångorna sker
med hjälp av värmet i den heta gasblandning som
lämnar sönderdelningsapparaten. Denna består i princip
av tre koncentriskt anordnade rör, vilkas mellanrum
utfyllas av en kontaktsubstans, rörande vars
sammansättning givetvis intet meddelas. I det innersta röret
befinner sig ett alundumrör med inneliggande
värmeelement av kromnickel, vilket lämnar det för den
endotermiska processen erforderliga värmet samt upphettar
gasen till dissociationstemperaturen. Katalysatorns
temperatur är 550 à 600°. Apparaten bygges i tre storlekar,
för 1,4, 7,3 och 17 m3 gas per timme. Effektbehovet
utgör vid dessa storlekar och vid full belastning resp.
2,5, 8 och 15 kW. Dissociationsgraden beror dels på
temperaturen, dels på apparatens belastning. Den
uppgår t. e. vid 635° och en uttagen gasmängd av 2,5 m3 per
timme till 99,04 %. Vid 600° och motsvarande
belastning är den 99,91 % samt vid 550° och samma
belastning 98,10 %. Kvarvarande ammoniak kan, då så
erfordras, borttagas medelst tvättning av gasen.

Kvävet i den erhållna gasblandningen nedsätter i viss
mån dennas förbränningstemperatur. En knallgaslåga
får alltså 150 à 200° lägre temperatur, om den drives
med kväve-väteblandning i stället för ren vätgas.

Kvävet i gasblandningen kan utvinnas, om gasen
förbrännes med den teoretiska luftmängden och vattnet
i förbränningsgasen kondenseras.

Maskin för provning av vägbeläggningar. I
VDI-Zeitschrift (9 januari 1932) har prof. Otto Ammann lämnat
redogörelse för en vid tekniska högskolan i Karlsruhe
befintlig maskin för utslitningsförsök med olika
vägbeläggningsmaterial, vilken både på grund av sin
storlek och det konstruktiva utförandet skiljer sig från
tidigare befintliga maskiner av liknande typ.

Provbanan är cirkulär med diametern 20 m .och
bredden 2 m och kan tack vare denna storlek
iordningställas med samma maskiner och samma metoder som
nyttjas vid vanligt vägarbete, över provbanan löpa,
fastsatta i fyra armar, med hjul försedda ramverk,
motsvarande högra sidan av en lastbil. Den av hjulen
bestrukna delen av banan har en bredd av 1,2 m. I varje
ramverk finnas två hjul; det främre är frilöpande, det
bakre drivet medelst kedja från en i ramverket
inbyggd shuntmotor. Hjulen äro upphängda i fjädrar
som på en normal vagn och kunna belastas med

illustration placeholder

Längdsektion av vägprovningsmaskinen.


varierande tryck. Hjulen äro normala bilhjul, de främre
med en ring, de bakre med två.

Armarna i karusellen, vid vilka ramarna äro fastade,
bestå av två fackverksbalkar och hållas på riktiga
avstånd från varandra medelst stållinor. I centrum äro
de medelst korslänkar fastade i en axel, vilken medelst
en planetväxel kan röra sig kring karusellens mittaxel.
Till följd av denna excenterrörelse bestryker varje hjul
en bredd av ca 80 cm av körbanan, varvid, på grund
av att löphjul och drivhjul på ramverken äro radialt
förställda, 40 cm av bredden bestrykas enbart av
framhjulen och 40 cm enbart av bakhjulen, medan
mellanliggande 40 cm bestrykas av båda hjulen. Excentern
kan även fastlåsas, så att hjulen komma att löpa i
cirkulära banor.

Motorströmmen tillföres i kabel ovanför armarna till
karusellens mitt och därifrån medelst släpringar till
kablar i armarna. Hastigheten hos hjulen kan genom
serie-parallellkoppling av drivmotorerna samt
fältreglering varieras mellan 7 och 42 km/tim. Maskinen har
varit i drift sedan sommaren 1929 och, sedan
barnsjukdomarna passerats, fungerat tillfredsställande.

Brobanebeläggning av gummi. "Engineering News
Record" (19 november 1931) redogör för erfarenheterna
av gummibeläggning å körbanan å en klaffbro i Chikago,
å vilken trafiken uppgår till 50 000 fordon om dagen.
Beläggningen bestod ursprungligen av kreosotimpregnerad
träkubb, som emellertid blev mycket slirig och
orsakade talrika olycksfall. Men försökte därför redan
1924 att ersätta träbeläggningen å en fjärdedel av
körbanan med gummiplattor av 25 mm tjocklek och
storleken 300 X 600 mm, fastsatta i träblock medelst tre
stycken 63,5 mm långa skruvar, vilka genomgingo över
varandra lagda 5 mm tjocka "öron" på plattorna. Då
emellertid öronen snart sletos bort, spikade man fast
plattorna med sex långa spikar i varje platta.

Efter ett år belades den övriga delen av körbanan
med 32 mm tjocka gummiplattor, försedda med 10 mm
tjocka öron. De fastskruvades medelst försänkta
skruvar, vilkas huvuden övergjötos med asfalt. Till
minskande av slirigheten försågos plattorna med v-formiga
spår, och i de underliggande träblocken gjordes
motsvarande urtagningar. Under senare delen av 1927
försågs även den första fjärdedelen med motsvarande
beläggning.

De sex årens erfarenheter ha visat, att skruvarna
alltjämt lossna och alltemellanåt måste dragas till.
Gummiplattorna nötas ganska långsamt, träblocken däremot
fortare. Körbanan blir fortfarande ganska slirig av
olja och smuts. Livslängden hos gummiplattorna
uppskattas till ca 4 år.

En treaxlad vägvält. Vid fjolårets "Public Works
and Transport Exhibition" i Islington utställdes bl. a.
en Vägvält av säregen konstruktion, vilken "Engineering"
beskrivit den 27 november. Välten skall hava
egenskapen att förhindra den vågbildning i vägbanan

illustration placeholder

Treaxlad vägvält.


som ofta uppstår vid vältning med två valsar. Den
mellersta valsen skall sålunda släta ut åsarna efter den
första valsen, och då den är stelt förbunden med vältens
ramverk kan den icke sjunka ned i någon grop och
sålunda fördjupa denna. Axelavståndet mellan den främsta
(vridbara) axeln och den mellersta är 2 m, mellan den
mellersta och den bakre 1,5 m. Valsarna äro av
stålgjutgods och delade mitt på; de bakre valsarnas båda hälfter
drivas separat. I en kurva arbetar t. e. endast den yttre
halvan av valsen. Drivaxlarna äro försedda med rullager;
mellersta valsens lager äro justerbara i höjdled. Välten
drives med en kompoundångmaskin. Den totala vikten
utgör 14 ton.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:12:54 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1932a/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free