Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 30 jan. 1932 - Kolmarknadens utveckling, av Bn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ca 10 000 000 ton, i Frankrike inklusive Saar ca
5 000 000 ton, i Belgien ca 3 500 000 ton samt i Polen
ca 2 000 000 ton. Det är högst avsevärda kapital,
som räntelösa ligga bundna i dessa väldiga lager,
vilka bliva mindre och mindre värda ju längre de
ligga.
Med undantag för strejken i Wales i början av året
och lokala strejker i Skottland och Ruhr har
arbetsfred varit rådande i samtliga produktionsländer under
1931. Som bekant skulle 7-timmars arbetsdag
tillämpats inom den engelska kolindustrien från och
med den l juli 1931. Före denna tid pågingo
långvariga förhandlingar mellan de berörda parterna för
att åstadkomma nytt arbetsavtal, men då dessa icke
ledde till något resultat, enär arbetarparten vägrade
några medgivanden i lönehänseende för att
kompensera den minskade arbetstiden, fastställdes genom
regeringsingripande nytt avtal med giltighetstid till
den 1 juli 1932. Arbetstiden fixerades liksom förut
till 7 1/2 timmar och en minimilön, icke understigande
den lägsta, som gällde före lagens ikraftträdande,
garanterades. I Ruhrdistriktet utgick arbetsavtalet
även den 1 juli. Icke heller där kunde någon
enighet vinnas vid de direkta förhandlingarna, men
genom regeringsingripande prolongerades avtalet till
den l oktober. Omedelbart före detta datum var
läget åter kritiskt. Genom statlig skiljedom
fastställdes nytt avtal med giltighetstid till och med
november månad. Avtalet stadgade en lönesänkning
av 7 %. Därjämte blevo de arbetare, som arbetade
under jord, såväl som arbetsgivarna befriade från
bidraget till arbetslöshetsförsäkringen. Då detta
utgör 3 1/4 %, blev lönesänkningen i realiteten endast
3 3/4 %, under det att inbesparingen för gruvägarne
blev 10 1/4 %. De 6 1/2 % som bidraget till
arbetslöshetsförsäkringen representerar, erläggas av staten,
vadan en ren subvention föreligger. Denna
motiverades med att kolindustriens konkurrensförmåga måste
stärkas för att kunna möta den på grund av pundets
depreciering skärpta engelska konkurrensen. I kraft
av den nya nödförordningen reducerades
arbetslönerna från den 1 januari 1932 med ytterligare
10 % samtidigt som de inhemska kolpriserna
sänktes med i genomsnitt samma procentsiffra. I
Frankrike höll öppen konflikt på att inträda,
men tack vare konseljpresident Lavals egen
medling träffades en uppgörelse innebärande en
lönesänkning i tvenne etapper om sammanlagt 6 %.
Från den 1 februari 1932 påyrka emellertid
gruvägarne en ny lönesänkning av 8 %. I Belgien ha
betydligt kraftigare lönereduktioner ägt rum i olika
repriser – enligt uppgift icke mindre än 19 %. De
polska gruvägarna försökte i början av 1931 att
genomföra en sänkning i gruvarbetarnas löner, men
denna aktion kunde tillbakavisas och genom
regeringsdekret äro nu utgående löner gällande till den
31 januari 1932. Enligt i dagarna ingånget
meddelande har detta avtal uppsagts från gruvägarnas
sida, vilka fordra en lönereduktion av icke mindre än
21 %.
I början av denna artikel framhölls, att kolet för
närvarande intar en förmånlig särställning i
prishänseende jämfört med övriga varor. Detta
påstående förefaller måhända både egendomligt och
oriktigt, då den statistik, som förekommer i våra
ekonomiska facktidskrifter, upptager en siffra för ett
sådant typiskt exportkol som D. C. B. av 85–90 vid
ett indextal för 1913 av 100, vilket ju visar att 1931
års prisnivå legat avsevärt under 1913 års prisnivå.
Detta är visserligen riktigt, men det är däremot icke
riktigt att sätta likhetstecken mellan 1913 års
kolprisnivå och förkrigsnivån, alldenstund 1913 var ett
utpräglat boom-år för kol med noteringar, som lågo
30 à 40 % över medeltalet för tidigare år. Då ett
klarläggande av dessa förhållanden torde kunna
påräkna ett visst intresse, icke minst för den
nytillkomna generation kolköpare, som icke har någon
egen erfarenhet eller hågkomst från förkrigstiden,
har i nedanstående tabell utom den vanliga
sammanställningen över 1931 års priser för ett antal
engelska exportkol, sammanförts medelpriser för vart och
ett av åren 1904–1913, medelpriser för hela
tioårsperioden samt medelpriser för vart och ett av åren
1922–1930. Samtliga medelpriser äro baserade på
14-dags noteringar.
Om vi utgå ifrån, att medelpriset för 10-års
perioden 1904–1913 utgör ett riktigt uttryck för
förkrigspriset på kol, finna vi av sammanställningen,
att 1931 års priser, bortsett från de genom pundets
depreciering ändrade förhållandena, ligga omkring
25 % över förutnämnda medelpris. Vi se därav
även, att trots att partiprisnivån enligt Economist
index från 1928 till 1931 fallit från omkring 140 till
i runt tal 90, kolprisnivån är så gott som oförändrad.
En eventuell uppfattning av förkrigstiden såsom en
tid av stabila prisnoteringar vederlägges även av
sammanställningen. Denna ger tvärtom vid handen,
att fluktuationerna varit avsevärda under 10-års
perioden, och att såväl hög- som lågkonjunkturer
äro representerade inom densamma.
Huru ställa sig då de nuvarande produktionskostnaderna
i England jämfört med samma kostnader
före kriget? Att lämna ett tillförlitligt svar på
denna fråga torde vara nästan omöjligt, då
förhållandena icke äro direkt jämförbara. Själva
arbetslönerna torde för närvarande ligga omkring 25 à
35 % över förkrigstidens löner, och då arbetstiden
därutöver förkortats har ytterligare kostnadsökning
uppstått. Denna har emellertid samtidigt reducerats
genom att moderna, maskinella brytningsanordningar
i stor utsträckning införts, varigenom arbetsprestationen
per man och dag avsevärt kunnat ökas.
Vilken betydande roll den ökade arbetsintensiteten
och rationaliseringen spelat framgår bäst därav, att
under det att brytningen per arbetare och skift under
andra kvartalet 1924 i gruvdistriktena Skottland,
Northumberland och Durham utgjorde 18,76, 17,15
och 16,91 cwts hade den under motsvarande
tidsperiod 1931 stigit till 24,1, 22,85 och 21,73 cwts.
Arbetstiden hade visserligen under denna period
ökats med 1/2 timme per dag, men bortsett härifrån
föreligger en ren nettoökning i arbetsprestationen av
21–24 %. Man torde därför knappast göra sig
skyldig till någon överdrift, då man antager att
arbetskostnaden per ton brutet kol vid stora,
moderna anläggningar nu icke är högre än före kriget.
Å andra sidan äro emellertid järnvägsfrakter,
administrationskostnader och framförallt skatter betydligt
större – ett förhållande som givetvis blir ändå mera
kännbart, då hela produktionskapaciteten, på grund
av kvotsystemet, ej kan utnyttjas. Det ofta hörda
talet om den engelska kolindustriens prekära läge är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
