Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 30 jan. 1932 - Kolmarknadens utveckling, av Bn. - Om framställning av smidbart järn direkt ur malm, av Bo Kalling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på över 30 %, dels därför att Englands konkurrensförmåga
stärkts i motsvarande grad. Den polska
kolexportens framtid måste anses vara oviss, då
staten i längden knappast torde äga möjlighet att
bringa de offer, som erfordras för att bibehålla
exportmarknaderna, och utan statens ytterligare hjälp
finnes det ingen möjlighet därtill. Huru stora
uppoffringar polska staten redan tidigare gjort får man
en uppfattning om, när man hör, att den
järnvägsfrakt, som debiteras kolen för den c:a 60 mil långa
transporten till exporthamn uppgår till 7:50 zloty
under det att normaltariffrakten för en dylik sträcka
onligt uppgift är 32:– zloty per ton.
Genomsnittspriset för de polska exportkolen torde före
punddeprecieringen hava utgjort knappa 10:– eller
omkring 22:– zloty fob avskeppningshamnarna. Då
järnvägsfrakt och omlastningskostnader tillsammans
uppgå till omkring 10:– zloty ha 12:– zloty per
ton utgjort priset vid gruvan. Enär enbart
arbetslöner och s. k. sociala utgifter belöpa sig till 8:70
zloty per ton, förstår man ju, att återstoden, 3:30
zloty, icke på långa vägar täcka administrations-,
amorterings- och räntekostnader, för att icke tala om
de övriga utgifter, som tillsammans ined lönerna
konstituera brytningskostnaden. Den förlust, som
uppstått på exportkolen, har man följaktligen fått taga
igen på hemmamarknaden. Sålunda har
storindustrien och stora privatförbrukare under 1929 och
1930 fått betala 36:– à 38:– zloty för stora
ångkol och de polska statsjärnvägarna 26:– à 27:50
zloty per ton vid gruvorna. Från 1925 då exporten
sjöledes påbörjades, ha också de inhemska
kolpriserna till förutnämnda kundkategorier höjts med
omkring 14:– resp. 11:– zloty per ton. Det
framgår härav, att den polska kolexporten är en av de
mest typiska dumpingföreteelserna inom den
internationella handeln.
Pundets värdeförsämring betyder, att de polska
priserna reducerats ungefär med 7:– zloty per ton,
vadan genomsnittspriset vid gruvan för gamla
försäljningar icke täcker stort mera än halva
arbetslönen. Huru abnorma förhållandena äro framgår
bäst därav, att priset för Dombrowa småkol, som
förut varit så lågt som 6:– fob icke lämnar mera
än 9:– zloty fob, under det att järnvägsfrakt och
omlastningskostnader såsom förut nämnts belöpa sig
till 10:– zloty per ton. Vederbörande gruva får
alltså betala 1:– zloty per ton för att få leverera
kolen, samtidigt som polska staten genom den låga
järnvägsfrakten bidrager med en högst avsevärd
indirekt subvention. De polska kolen ha också på
senaste tiden stigit med omkring 2:– eller 3:–
zloty per ton, men denna stegring motsvarar ju icke
ens hälften av inkomstminskningen. Då den
engelska kolprisnivån varit praktiskt taget oförändrad har
höjningen icke kunnat undgå att verka
ofördelaktigt på avsättningen. Sålunda ha en stor del
skandinaviska köpare åter vänt sig till den engelska
marknaden och bland annat köpte de svenska
statsbanorna vid senaste upphandlingen hela kvantiteten
från England.
Svenska kolköpare, som de senaste sex åren i
avsevärd grad dragit fördel av den polska
subventionspolitiken, torde därför åtminstone böra räkna med
den möjligheten, att den polska kolexporten, om
temporärt eller för alltid kan ingen för närvarande
yttra sig om, förminskas eller försvinner, ett
förhållande som måhända även kommer att accentueras
av att England såsom villkor för köp av svenska
varor kommer att fordra avsättning för engelska kol.
Det internationella handelsutbytet tenderar ju för
närvarande alltmera mot den rena byteshandeln.
Till sist några ord om den planerade överenskommelsen
mellan de viktigaste av Europas
kolproducerande och kolexporterande länder. Den tidigare
upptagna diskussionen i denna fråga har fortsatt
och bland annat ägde en stor konferens ruin i
London i början av oktober 1931. Representerade
voro England, Tyskland, Polen, Frankrike, Belgien,
Holland och Tjeckoslovakiet. Något positivt
resultat av konferensen var varken väntat eller avsett,
utan man inskränkte sig till att konstatera, att en
internationell överenskommelse ansågs eftersträvansvärd,
varjämte en sammanfattning av konferensens
diskussioner tillställdes de olika deltagande
ländernas gruvägareorganisationer för överläggning. På
grundval av resultaten från dessa överläggningar
skulle sedermera en ny konferens äga rum. Sedan
den engelska kolindustriens konkurrensförmåga
genom pundets depreciering stärkts, har det engelska
intresset för en överenskommelse säkerligen svalnat
åtskilligt. I England torde man fastmera inrikta
sig på att i största möjliga utsträckning återerövra
tidigare förlorade marknader. Bn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
