Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 12. 19 mars 1933 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förslaget även en fast procedur för "angriparens"
fastställande.
Tardieu-planen har vunnit anslutning av Polen,
Jugoslavien och Finland samt, ined vissa reservationer,
av Rumänien, Tjeckoslovakien och Belgien. Den
torde emellertid ha föga utsikter. Mot denna franska
linje, vars huvudtanke är stärkandet av status quo,
alltså frederna av 1919, står en italiensk-amerikansk-brittisk,
som vill inskränka u-båts- och luftkriget
samt genomföra en proportionell begränsning av de
effektiva rustade styrkorna i alla länder men däremot
icke önska skapa någon särskild internationell
exekutivmakt. Holland, Schweiz, Sverige m. fi. stater
arbeta på en utjämning av denna motsättning och
vilja i varje fall bygga vidare på den grund som
lagts av de under mer än fem år verksamma
förberedande nedrustningskommissionerna.
Sedan konferensens allmänna debatt den 24
februari avslutats, har man nu i Genève övergått till
det mera tekniska utredningsarbetet.
Huvudmotsättningarna ha emellertid ännu ej återvunnits.
Vad som dock framför allt förmörkar konferensens
utsikter är det allmänna politiska läget, särskilt
krisen i den Fjärran Östern, som på olika sätt
ådagalagt riskerna av bristande krigsberedskap, och som
även hotar att omstörta det betydelsefullaste av de
hittills vunna nedrustningsresultaten, nämligen den
flottreduktion, som avtalades i Washington 1921–22
och sedan förlängdes och fullföljdes i London 1930.
Även läget i Tyskland motverkar ett positivt resultat,
eftersom Tysklands syfte tillsvidare är
åstadkommande av jämlikhet i rustningshänseende de stora
europeiska nationerna emellan, snarare än
nedrustning, med andra ord ett upphävande av
Versailletraktatens särbestämmelser för Tyskland i detta
hänseende.
Även i övrigt är världens allmänna politiska
uppmärksamhet just nu i mycket hög grad inriktad just
på Tyskland. Det till söndagen den 13 dennes
utsatta folkvalet av rikspresident artar sig till en
betydelsefull och till sina konsekvenser oberäknelig
kraftmätning mellan "Weimar-partierna" och
"Harzburg-partierna", dvs. mellan socialdemokraterna och
den demokratisk-parlementariska republikens
borgerliga anhängare å ena sidan och de nationella partierna
å den andra. Vid sidan härav gå kommunisterna som
alltid fram med en egen kandidat, Thälmann. De
beräknas kunna nå ett maximum av 6 mill. röster.
För val i första valomgången fordras absolut
majoritet bland de minst 30 mill. röstande. Den gamle
rikspresidenten Hindenburg har under rikskansler
Brünings påverkan förmåtts att ännu en gång ställa upp
sig. Bakom Hindenburgs kandidatur stå denna gång
främst socialdemokraterna, de borgerliga demokratena
och centrum, alltså samma partier som vid förra
rikspresidentvalet 1925 våldsamt bekämpade den
gamle fältmarskalken och då förklarade hans val
skola betyda ett dråpslag mot Tysklands anseende i
utlandet. Weimar-partierna räkna på absolut
majoritet för Hindenburg i första valomgången, men detta
är högst ovisst, då många socialdemokrater kunna
väntas avhålla sig eller rösta på Thälmann och
partiförhållandena bland valmännen för övrigt sedan
senaste riksdagsvalet hösten 1930 i hög grad
förskjutits till de nationella partiernas förmån.
"Harzburg-fronten" har emellertid ej lyckats bevara
sin enighet inför presidentvalet. Nazisterna gå
tram för Hitler, vilken i rätt tid före valet gjorts till
tysk medborgare. De tysknationella och Stalhelm ha
däremot uppsatt en egen kandidat, överstelöjtnant
Düsterberg. På grund av denna splittring torde
någon utsikt för de nationella partierna att vinna första
valomgången icke finnas.
Hindenburgs seger den 13 mars är sålunda möjlig
men ingalunda viss. Ernår han ej den erforderliga
absoluta majoriteten, inträder en mycket oviss
situation. Sannolikt samla sig då de nationella partierna
till den andra valomgången – den 10 april – om en
gemensam kandidat, kanske en Hohenzollernprins. I
senare fallet väntas Hindenburg återtaga sin
kandidatur, och i varje fall kan ett enat nationellt block
i andra valomgången – då endast relativ majoritet
är erforderlig – lätt vinna seger.
Under allt detta växer spänningen, och möjligheten
av en national-socialistisk kupp har kommit betydligt
närmare – särskilt givetvis för det fall att de
nationella partierna lida ett knappt nederlag vid själva
valet. Om de återigen segra på legal väg är
ävenledes en vittutseende inre omdaning av Tyskland att
vänta. Nästa etapper i detta hänseende bli
lantdagsvalen i Preussen i maj och de nya riksdagsvalen, som
sannolikt ej länge kunna undvikas. Även efter en seger
för Hindenburg kan på denna väg en nationalsocialistisk
regim komma till stånd. Otvivelaktigt skulle
en regering av denna riktning inom den allra
närmaste framtiden komma att taga en del högst
vittutseende och betydelsefulla utrikespolitiska initiativ.
Så länge detta ovissa läge i Tyskland icke klarnat
hålles hela den europeiska politiken i avvaktan och
spänning. Tysklands förestående avgörande är
därför något mycket mer än enbart en inre tysk
angelägenhet. Hur detta avgörande än faller kommer det
att ha världshistoriska konsekvenser.
En alldeles särskilt direkt inverkan kommer den
tyska utvecklingen att få på läget i Frankrike. Även
här äger under våren ett val rum – de vart fjärde år
återkommande nyvalen till deputeradekammaren. I
det nuvarande franska parlamentet balansera höger
och vänster tämligen jämnt – majoriteten och
ministerkriserna ha under de sista åren avgjorts av en
liten obestämd mittgrupp, som än gett utslag åt
höger än åt vänster, dock oftast åt höger. Självfallet
bör man i fråga om de franska partiernas karaktär
icke låta sig förvillas av deras benämningar, vilka av
traditionella skäl även ifråga om rena högergrupper
låta starkt revolutionära och radikala.
Som den franska borgerliga högerns främste man
efter Poincarés av sjukdom framtvungna tillbakaträdande
gör sig allt tydligare Tardieu gällande. I
varje fall har efter Poincaré på denna sida icke något
mera samlande namn än hans framträtt, och den
förening av fasthet och smidighet som Tardieu vid mer
än ett tillfälle visat har alltmer stärkt hans auktoritet.
Vid årsskiftet syntes ministären Laval-Briand-Tardieu
efter de framgångar den vunnit intaga en
stark ställning. Emellertid framtvingades en
rekonstruktion genom krigsministern Maginots död och
genom Briands av hälsoskäl betingade avgång, bägge
i januari. Till krigsministerposten överflyttades
Tardieu från jordbruksdepartementet och Laval själv
övertog den av Briand under över sju år oavbrutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
