Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 12. 19 mars 1933 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tullsystemet är vidare tillsättandet av en tariffkommission,
som skall fungera permanent och äga rätt föreslå
regeringen för omedelbar tillämpning modifikationer i
den gällande tulltariffen. Denna kommer också med
all säkerhet att begagnas som ett vapen i en aktiv
handelspolitik, inriktad dels på ett närmare
ekonomiskt sammanslutande av imperiet, dels på lättande
av världshandelsmarknaden i allmänhet genom
internationella avtal på bred basis. Av de nordiska
länderna kommer framför allt Danmark, med dess starka
beroende av sin livsmedelsexport till England, att
nödsakas träffa en särskild handelspolitisk uppgörelse
med London-regeringen, eventuellt innebärande
Danmarks ingående i den stora brittiska handelsgemenskapen,
dvs. en ekonomisk anslutning till imperiet.
Frihandelsvännerna inom den brittiska regeringen
hade vid tulldebatterna frigjorts från det eljest
rådande solidariska regeringsansvar, som hittills varit
en av den brittiska parlamentarismens grundprinciper.
Häri ligger onekligen ett märkligt tidens tecken
och ett nytt bevis på de gamla parlamentariska
regeringsformernas upplösning inför de moderna
tidsförhållandenas påfrestning. Den mest uppmärksammade
parentationen över den gamla frihandeln hölls i
överhuset av (numera) lord Snowden.
Den nya brittiska tulltariffen kan emellertid,
paradoxalt uttryckt, betecknas som ett instrument för
genomdrivande av världsfrihandel. Den syftar
emellertid självfallet även till imperiets
handelspolitiska sammanslutning. Dessa båda syften kunna helt
visst i framtiden mer än en gång komma att kollidera
med varandra. Detta framför allt därför att Kanada,
Sydafrika, Australien, Nya Zeeland och även Indien
på en gång eftersträva egen nationell industriprotektionism
och en privilegierad ställning på den brittiska
hemmamarknaden för sina livsmedel och råvaror.
Att förena dessa motsatser är ofta ett problem
jämförligt med cirkelns kvadratur.
Imperiet har för övrigt som alltid många
svårigheter att kämpa mot. En extra dylik har beretts genom
De Valeras och hans extrema nationalistpartis
(Fianna Fail) seger vid valen i den Irländska
Fristaten i februari. Med hjälp av det lilla irländska
arbetarpartiet kontrollerar nu De Valeras parti det
irländska parlamentet, och han har nu också som
regeringschef övertagit makten efter Cosgrave, vars
regering under åtskilliga svåra år lyckats hålla det
oroliga landet och dess ekonomi något så när
samman. Men lika litet som när general Hertzogs
nationalister för några år sedan vunno makten i
Sydafrika torde några omedelbara steg till utträde ur
riksgemenskapen vara att vänta från De Valeras sida.
Det regeringsskifte, som ägt rum i Australien vid
årsskiftet, har däremot i London hälsats med
tämligen allmän tillfredsställelse. Valen till
förbundsparlamentet resulterade nämligen i ett klart nederlag för
arbetarepartiet i anledning varav dess regering, vars
chef varit Mr. Scullin, avgick och ersattes av en
borgerlig regering under ledning av Mr. Lyons. Detta
betyder tillsvidare slutet på en speciellt australisk
socialistpolitik, rätt skarpt skild från den europeiska,
som på alla områden tillämpat en monopolistiskt
klassbetonad arbetarpolitik och en strängt
nationalistisk handelspolitik samt härigenom, jämte den
allmänna depressionen, burit en stor del av ansvaret för
den finansiella katastrof som under sista året
övergått Australien.
I Indien har den brittiska regeringen och
vicekonungen lord Willingdon efter rundabordskonferensens
misslyckande och oavhängighetspartiets nya
krigsförklaring tvingats tillgripa hårdare metoder. Den 4
januari häktades sålunda Gandhi i Bombay vid sin
återkomst från Europa, och regeringen har sedan dess
gjort resolut bruk av de extraordinära befogenheter
för ordningens upprätthållande som den har till sitt
förfogande för dylikt ändamål. Hittills har denna
politik krönts med framgång. Kongressmännens
(oavhängighetspartiet) inflytande bland massorna
hänger mer på terrorism än på fri och medveten
anslutning till den oligarktiskt organiserade ledningen.
Dragkampen pågår emellertid alltjämt och ännu är
det mycket för tidigt att uttala sig om dess slutliga
utgång.
I den Fjärran Östern har den lokala konflikten i
Mandschuriet nu utvidgats till en kamp som föga
skiljer sig från ett öppet krigstillstånd mellan Japan
och Kina. Det ur japansk synpunkt betydelsefullaste
momentet är och blir emellertid kontrollen över
Mandschuriet. Faktiskt har detta väldiga område
under tiden från oktober till januari fullständigt
erövrats av de japanska styrkorna. Kina kan
svårligen återtaga det – dess centralregering har för
övrigt under mer än ett årtionde aldrig ägt någon
effektiv maktbefogenhet här uppe. U. S. A. och Ryssland
synas icke komma att ingripa. Den sistnämnda
staten har icke ens nämnvärt reagerat när den japanska
ockupationen utsträcktes över den forna ryska
intressesfären och Japan därmed även kom att direkt
kontrollera Rysslands viktigaste förbindelselinje med
Vladivostok och den ryska kustprovinsen. Övriga
makter kunna intet göra i Mandschuriet. Man torde
alltså få räkna med Japans kontroll över hela
Mandschuriet – och därmed även över östra Mongoliet
– som ett fullbordat faktum.
I ekonomiskt och tekniskt hänseende är det Japan
som skapat det moderna Mandschuriet, även om
befolkningen till mer än 95 procent är kinesisk. Den
torde emellertid intet ha att invända mot det
japanska överväldet, som garanterar fred och trygghet.
Detsamma gäller alla i den ostasiatiska handeln i
högre grad intresserade makter – utom U. S. A.
Härav följer att Englands och Frankrikes medverkan
i mot Japan riktade beslut av N. F:s råd icke varit
alltför allvarligt menade. Bägge dessa makter
acceptera i själva verket det nya läget i Mandschuriet,
och för Japan är ställningen här av sådan vital
betydelse, att någon återvändo ej kan komma ifråga.
Mandschuriet har tillsvidare organiserats som en
nominellt självständig statsbildning. Till dess
statschef har utsetts Kinas siste kejsare, den nu
tjuguåttaårige Pu-yi. Den nya staten står självfallet i allt
väsentligt under japansk överhöghet.
De krigsoperationer runt Shanghai, vilkas öppnande
omkring 1 februari kommo att på ett så fatalt sätt
ackompanjera de tal i Geneve, varmed nedrustningskonferensen
inleddes, ha egentligen mindre framtidsbetydelse
än vad som skett i Mandschuriet. Emellertid har
Japan även mycket stora direkta intressen att
bevaka i Shanghai, och dessa voro onekligen starkt
hotade av den antijapanska agitation och bojkott som
här igångsatts. Landsättningen av trupper,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
