Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 14. 2 april 1932 - Arbetsveckans längd, av Kristoffer Huldt - Ivar Alphons Engström †, av T. K—s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
där intet kapital finnes bundet, den timlön, som kan
utbetalas, ej alls skulle behöva reduceras, och att
alltså årsinkomsten skulle minskas med ca 15 %.
Inom en industri med förhållandevis mycket bundet
kapital, t. e. mekaniska verkstadsindustrien, åter
skulle det ej förvåna mig’, om timlönen skulle
behöva reduceras 10 %, och alltså årsinkomsten skulle
minskas med 25 %.
Sätter arbetaren sådant värde på denna extra
fridag, att han vill avstå från så stor del av sin lön,
att behövlig jämvikt mellan produktionskostnader
och avkastning inträder, kan femdagarsveckan
införas ganska störningsfritt och detta utan några som
helst internationella överenskommelser, dvs. den kan
införas inom ett land utan att andra följa med, den
kan tillämpas vid en verkstad oberoende av vad
konkurrenterna göra.
Att genom en legaliserad eller på annat sätt
åstadkommen monopolbildning söka erhålla ett pris för
färdigprodukten, som skulle kunna möjliggöra en
högre arbetslön än vad som enligt ovanstående vore
möjligt, kan säkerligen ej ske annat än på
bekostnad av andra befolkningsgrupper.
Direktör Huldt ansåg, att den antydda lösningen
av "överproduktionsproblemet" ej vore aktuell nu,
men trodde han, att den skulle kunna tagas upp, när
vi övervunnit den nu pågående krisen. Jag är av
rakt motsatt uppfattning. Nu kan denna
nödfallsåtgärd nog befinnas vara lämplig och tillämpas ju
också i stor utsträckning – i framtiden skola vi
hoppas, att produktionen skall kunna givas sådan
inriktning, att dylika åtgärder ej behöva tillgripas.
Om människorna då däremot skulle sätta sådant
värde på förlängd fritid, att de äro villiga avstå från
de betydande materiella fördelar den längre
arbetstiden möjliggör, kan man ju inrätta sig därefter, men
nian bör i varje fall då göra klart för sig. vilket pris
man betalar för fritiden. Vilhelm Nordström.
Med anledning av vad Vilhelm Nordström här
ovan anfört, vill jag endast framhålla, att "behövlig
jämvikt mellan produktionskostnaderna och
avkastningen" icke uteslutande beror på de direkta
produktionsutgifterna i ett land, utan även på de
relativa kostnaderna mellan skilda länder. Det torde
hava undgått Nordström, att jag i mitt anförande
satte som ett "conditio sine qua non", att samtliga
industriellt betonade länder anslöto sig till en
5-dagars arbetsvecka, dvs. att en sådan industriorganisation
måste legaliseras. Jag kan därför ej anse, att
den reella arbetslönen nödvändigt behöver sänkas
under en önskvärd levnadsstandardsnivå, även om
jag ej är blind för att vissa befolkningsgrupper
skulle kunna erhålla högre lönemöjligheter än andra.
Men för att se saken som den är. Kan det
verkligen vara något sunt förnuft uti, att
industriproduktionen forceras under vissa tidsperioder med
6 à 7 dagars arbete i veckan – ofta med övertid
– för att sedan under en följd av år nedskäras till
arbetslöshet eller 2 à 4 dagars veckoarbete? Är det
ej ett verkligt problem för teknik och industri att
söka åstadkomma en jämn fördelning av
arbetsmöjligheterna utan dessa ständigt återkommande
arbetslöshetsperioder?
Vad Nordström anför om otillräcklig tid för maskinernas
amortering m. m. och därmed nödvändig
följd av avlöningarnas nedskärning har ju städse
framförts såsom axiom, då man kämpat mot
införandet av lagstiftad kortare arbetsdag. Men kan man
verkligen påstå, att genom arbetstidens allmänna
förkortning de direkta produktionsmöjligheterna
hittills minskats eller de relativa förflyttats?
Nordström har tydligen missuppfattat mig, då han
säger, att jag icke ansåge "lösande av
överproduktionsproblemet nu vara aktuellt". Jag har
naturligtvis ej avsett annat än att för närvarande råder
redan så stor arbetsbrist, att så gott som över hela
världen arbetsveckan är inskränkt icke endast till 5
dagar utan till 2–4 dagar och därunder. På grund
av den onaturliga överproduktion, som skett under
närmast föregående år inom vissa industrier med en
delvis konstlad konsumtion, måste säkert ännu en
tid denna kraftigt inskränkta arbetstid bestå utan
överenskommelser eller lagstadganden.
Till slut vill jag endast säga, att jag till fullo
förstår, att många svårigheter komma att finnas, innan
den föreslagna industriorganisationen kan godkännas
och genomföras, men svårigheter äro ju till för att
övervinnas och vi teknici och industrimän böra vara
tillfredsställda, om vi kunna i någon mån bidraga till
deras lyckliga lösning. Kristoffer Huldt.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
