Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 22. 28 maj 1932
- Olja eller bensin, av E. Hubendick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEKNISK TIDSKRIFT
HÄFT. 22 ÅRG. 62 28 MAJ 1932
UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN
HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN
INNEHÅLL: Olja eller bensin, av professor E. Hubendick. – Tidskriftsnytt inom mekaniska och elektriska
facken. – Notiser. – Litteratur. – Tekniska föreningar. – Sammanträden.
OLJA ELLER BENSIN.
[1]
Av professor E. Hubendick.
Bergoljetillgångarna, vilka varit kända sedan
urminnestider, började först under mitten av förra
århundradet utnyttjas i större skala. Det var till en
början som belysningsmedel som bergoljan fick
användning. Med ökad användning av oljan för detta
ändamål framträdde även ökade fordringar på dess
kvalitet, och härigenom uppstod en högtstående
oljeindustri. De för belysningen lämpligaste
fraktionerna i bergoljan avdestillerades och renades.
Vid denna hantering uppstodo stora mängder
biprodukter. Före lysoljefraktionen erhölls en
lättflyktig fraktion, gasolja eller bensin. Efter lysoljan
erhölls en svårflyktig destillationsrest.
För de vid lysoljetillverkningen erhållna
biprodukterna var det svårt att erhålla någon användning.
Särskilt i Amerika försökte man uppmuntra
lantbruket att i största möjliga omfattning använda
bensinmotorer på det att de lättflyktiga fraktionerna
skulle finna avsättning. Dessa såldes därför mycket
billigt. Deras stora fel var emellertid stor
eldfarlighet. I vårt land sökte därför brandstodsbolagen
motarbeta användningen av bensinmotorer. Det stod
förr i brandstodsbolagens bestämmelser:
"Bensinmotorer få ej användas". Detta innebar att en
fastighet, inom vilken fanns en bensinmotor, ej
kunde brandförsäkras. Denna stränga uppfattning
har naturligtvis senare fått ersättas med förnuftigare
bestämmelser.
Destillationsåterstoderna från lysoljetillverkningen
sökte man särskilt i Ryssland utnyttja som
eldningsolja. Dessa såldes även mycket billigt, och för
eldning av fartygs- och lokomotivångpannor funno de
rätt stor användning.
Man sökte även uppdela nyssnämnda återstoder i
olika fraktioner för att göra dem användbara till
olika behov. Härigenom erhölls gasberedningsolja,
solarolja, utgångsprodukten för smörjoljetillverkning
och beck.
Lysoljan förblev emellertid den dominerande
huvudprodukten. Därför försökte man hålla ned
biprodukterna till så små kvantiteter som möjligt. Den
stora handelsvaran var länge uteslutande lysolja.
I vårt land och på många andra håll försökte man
därför även bygga förbränningsmotorer för drift
med lysolja. Denna fanns överallt att köpa, varför
den var ett lätt åtkomligt bränsle. Den var
visserligen förhållandevis dyr som motorbränsle, men
förbränningsmotorerna voro för mindre behov så
bekväma i användning i jämförelse med ångmotorer,
att räntabiliteten trots det dyra bränslet blev mycket
tillfredsställande.
Mot slutet av förra århundradet började
emellertid råoljeproduktionen växa ut till väldiga
kvantiteter. En betydande överproduktion uppstod. All
pumpad bergolja kunde ej bearbetas till lysolja, ty
då skulle även där en okonsumerbar överproduktion
uppstått. Den råa bergoljan blev av dessa skäl
mycket billig. Detta gav anledning till att man
försökte finna nyttig användning även för rå bergolja.
Man började använda den för ångpanneeldning, och
man lyckades även konstruera förbränningsmotorer
för drift med rå bergolja. Det var dieselmotorer och
tändkulemotorer, som kunde använda detta bränsle.
Under de första decennierna av innevarande
århundrade blev därför även förbrukningen av råolja
betydande. Det var särskilt för stationära
dieselmotorer och för fartyg som detta bränsle fann
användning. Mot slutet av innevarande århundrades
första decennium började automobiltrafiken svälla
ut till betydelse. Bensinen blev därigenom på kort
tid en med lysoljan tävlande huvudprodukt. Det
gällde då att ur råoljan utvinna största möjliga
mängder bensin och lysolja.
Kriget och utvecklingen på det elektriska
kraftöverföringsområdet hade kort därpå till följd att
lysoljebehovet snarare minskade än ökade. Under de
sista 15 åren har däremot bensinbehovet ökat
lavinartat. Den naturliga bensinen har därför blivit
otillräcklig. Till en början ökade bensinmängden på
lysoljans bekostnad, men detta gav försämrade
bensinkvaliteter. Numera förslår icke denna utväg. Man
utvinner därför först den naturliga bensinen som
finnes i råoljan. Den kvarvarande oljan behandlas
därefter på sådant sätt att den delvis sönderdelas
kemiskt. Denna sönderdelning ledes så att så
mycket bensinartade produkter som möjligt erhållas.
Då det ändå är svårt att tillgodose världens
bensinbehov, har överproduktionen av råolja kommit i ett
nytt läge. Råoljan utbjudes nästan uteslutande till
raffinaderierna och endast på produktionsorterna kan
råolja köpas. I den svenska oljehandeln talas
visserligen om råolja, men några råoljor finnas ej att
köpa. Sedan råoljan vid raffinaderierna bearbetats
på bensin, bearbetas återstoden på solarolja. Vad
som i vårt land går under handelstermen "råolja" är
destillat. Det är solaroljor, vilka avkoka vid 300 à
350°C. Dessa solaroljor användas alltjämt för drift
[1] Föredrag vid Svenska teknologföreningens årsmöte den
17 mars 1932.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:13:03 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1932a/0227.html
