Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 25. 18 juni 1932 - Tekniska föreningar - Norrköpings polytekniska förening, av K. L—m. - Tekniska föreningen i Karlskrona, av N. Lk. - Tekniska föreningen i Västerås, av H. S. - Sammanträden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brunkolets grundsubstans. En del därav har senare
under inflytande av geologiska processer, framkallande
måttliga tryck- och temperaturstegringar, nått en
jämförelsevis snabb sönderdelning med det slutliga
resultatet, att huminsubstansen fullständigt överförts till
humuskol. Under samma period har vedsubstansens
hartser och vaxartade beståndsdelar, som under
brunkolsbildningen blivit oberörda, omvandlats dels till
olösliga, icke smältbara hartsprodukter och dels till
högmolekylära kolväteföreningar. Denna teori gäller dock
icke för alla kolslag.
Flertalet kol visa en bandstruktion. Ett skikt består
av svart, glänsande material, som liknar harts eller
stenkolsbeck, och som i tyskspråkig litteratur benämnes
"vitrit". Detta kol bildar en homogen, amorf massa,
vilken man har anledning tro ha uppstått vid stelnandet
av ett flytande system.
Ett annat skikt består av en strukturlös, mörkbrun
massa "durit".
Den tredje beståndsdelen benämnes "fusit" och kan
många gånger bilda isolerade skikt av upp till 50 mm
tjocklek. Ofta kan här växternas anatomiska struktur
tydligt urskiljas, och ej sällan påträffas hela stycken av
kvistar och växtdelar, som se ut, som om de vore förkolade.
Fusiten är en fullkomligt svart, matt substans, som
vid beröring sotar ifrån sig. Bildningen av detta ämne
har helt säkert försiggått enligt ovan beskrivna Mc
Kenzic Taylors teori.
Föredragshållaren beskrev sedan mera ingående de
bakteriologiska och kemiska processerna vid kolens
bildande i forna torvmossar, vid sjöstränder med rik
algvegetation, där kol av vissa speciella egenskaper bildats,
och andra ställen samt berörde vidare fyndplatser och
fyndomständigheter vid nutida sjöar, där än idag inför
våra ögon samma processer fortgå, som i urtiden inlett
bildning av kol av de särskilda slagen.
Till sist nämndes också några ord om kolens
användning. Alltid förr och i mycket stor utsträckning nu
användes kol uteslutande för utvinnande av värme, medan
alla i kolet befintliga kolväten och andra föreningar,
som utgöra värdefulla kemiska utgångsmaterial,
tillintetgöras. Detta är i själva verket ett oerhört slöseri,
som väl förr i tiden med dess bristande kännedom om
materialet var nödvändigt, men vilket nutidens
vetenskapsmän och ingenjörer måste, så långt möjligt är,
söka begränsa.
Sedan ordf. avtackat föredragshållaren för det
intressanta och synnerligen värdefulla föredraget, var den
mera allvarliga delen av sammanträdet slut, och
deltagarna bänkade sig till supé och nachspiel. K. L–m.
Tekniska föreningen i Karlskrona
firade den 27 april sitt 25-årsjubileum med
högtidssammanträde och festlighet å stadshotellet. Ett 40-tal
föreningsmedlemmar närvoro jämte inbjudna
representanter för Kronobergs läns tekniska förening, Flottans
ingenjörsförening och pressen.
Sammanträdet öppnades av föreningens ordförande,
marindirektör J. Kinnman, som hälsade välkommen,
varvid han särskilt vände sig till kvällens gäster.
Efter kortvariga förhandlingar överlämnades ordet
till föreningens sekreterare, ingenjör Nils Lindbäck,
som talade om "Föreningens 25-åriga verksamhet samt
kort redogörelse över industrien i Blekinge". Talaren
erinrade i början av sitt anförande om föreningens
bildande för ett kvartssekel sedan och om de män, som
därvid ställde sig i spetsen. I fortsättningen lämnades
en intressant och givande historik över föreningens
arbete och utveckling fram till våra dagar. Föredragets
andra del var ägnad industrien i Blekinge, varvid
talaren med hjälp av en mångfald ljusbilder gav en
koncentrerad redogörelse över industriverksamheten i
Blekinge. Föredragshållaren avtackades med kraftiga
applåder, och marindirektör Kinnman frambar de
närvarandes tack.
Till hamningenjör H. O. Segerberg, Tekniska
föreningens initiativtagare och förste sekreterare, som
tidigare kallats till hedersledamot, överlämnades ett
konstnärligt utfört diplom, varvid ordföranden erinrade
om ingenjör Segerbergs stora insatser i föreningens
verksamhet.
Ingenjör Segerberg framförde sitt tack för den
hyllning, som kommit honom till del.
Diplomet har utomordentligt skickligt utförts av
länsarkitekt Olof Lundgren.
Efter sammanträdet samlades föreningens medlemmar
jämte gäster till supé med samkväm, som förflöt
under mycket angenäma former. Härunder framburos
bl. a. hälsningar från Kronobergs läns tekniska förening
och Flottans mgenjörsförenlng. Vägingenjör Mannerfeldt,
civilingenjör Back, Stockholm, och marindirektör
Grimberg svarade för underhållningen, varjämte
ingenjör Segerberg berättade en del episoder ur föreningens
första verksamhet m. m. N. Lk.
Tekniska föreningen i Västerås
hade fredagen den 27 maj sitt sista sammanträde för
vårsäsongen.
På em. samlades ett ganska stort antal av
föreningens medlemmar på Västerås brandstation, som
demonstrerades under ledning av brandchefen O.
Clarholm. Denne redogjorde i ett kortare anförande för
brandväsendets organisation i allmänhet samt särskilt
Västerås och visade därefter de olika brandredskap,
som stå till brandkårens förfogande. Slutligen gjordes
en regelrätt utryckning, som gav en god bild av den
snabbhet, med vilken en modern brandkär arbetar.
Senare på aftonen följde ett sammanträde på Västerås
stadshotell, vid vilket brandchefen Clarholm till ett
100-tal skioptikonbilder höll föredrag om "Eldsläckningsmaterielens
utveckling genom tiderna". Talaren gick så
långt tillbaka i tiden som till omkr. 100 år f. Kr., då
Heron gjorde ett förslag till brandspruta, vars
anordning i mångt och mycket återgår i de handsprutor, som
ännu i vår tid användas på landsbygden. Efter att ha
redogjort för brandredskapens utveckling under antiken
och medeltiden kom tal. så småningom in på 1700-talets
brandredskap, som bl. a. kunde uppvisa en väsentlig
nyhet, nämligen uppfinningen av slangledningen.
Vår store landsman John Ericsson har gjort en kraftig
insats beträffande brandmaterielets utveckling, då han
omkring 1830 konstruerade den första ångsprutan.
Föredraget avslutades med en redogörelse för de
sista decenniernas uppfinningar på området, såsom
motorsprutan, kemiska släckningsapparater och till sist
kemiska och mekaniska skumsläckningsapparater. De
senares användning för släckning av eldfarliga oljor
och liknande eldsvådor berördes särskilt.
Sammanträdet, som var besökt av omkring 50
personer, avslutades som vanligt med supé och samkväm.
H. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
