Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 27. 2 juli 1932 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lantdagsvalet i Preussen ägde rum den 24 april
och blev som väntat en ny stor framgång för
nazismen, som fick över 8 millioner röster i Preussen
(fördubbling sedan 1930) och visade sig ha gjort
en betydlig frammarsch även i jämförelse med den
10 april. Vid lantdagsvalet föll emellertid ej
tyngden av Hindenburgs person i vågskålen. Nazisterna
erövrade 162 mandat i lantdagen (förut 6). Alla
andra partier gingo tillbaka: de tysknationella från
72 till 31, socialdemokraterna från 137 till 94,
centrum från 71 till 61. De övriga borgerliga
mellan-partierna blevo i det närmaste förintade. För
majoriteten (212 röster) räcka emellertid nazisternas
och Hugenbergsgruppens sammanlagda röstetal
(162 + 31 = 193) icke till. För en högerregerings
legala bildande kräves sålunda centerns stöd.
Regeringen Braun har visserligen avgått men fungerar
alltjämt intill en ny regerings bildande som
expeditionsministär.
Förhandlingarna om regeringsbildning mellan
centrum och högergrupperna ha ännu ej givit något
resultat. När den nyvalda lantdagen sammanträdde
den 24 maj ägde redan följande dag våldsamma
sammanstötningar rum mellan nazister och
kommunister, och något beslut kunde ej fattas. Mer än
en gång har den tanken framförts att riksregeringen
i kraft av de utomordentliga befogenheter
nödförordningarna iklätt den, skulle tillsätta en
rikskommissarie som regeringschef för Preussen. Detta har
dock ännu icke blivit av, och utvecklingen i
Preussen har sedan Brtinings avgång ställts i skuggan
för händelserna i rikets politik.
Samma dag som den preussiska lantdagen
nyvaldes, eller den 24 april, ägde även lantdagsval rum
i Bayern, Würtemberg, Anhalt och Hamburg.
Sammanlagt valde denna dag över fyra femtedelar av
rikets befolkning. Överallt vann nazismen stora
framgångar. I Anhalt erövrade högergrupperna en
absolut, om än liten majoritet. I Hamburg gingo
nazisterna om socialdemokraterna och blevo det
största partiet. Vänstermajoriteten, ehuru starkt
reducerad, kvarstår dock. I Bayern och
Würtemberg gjordes även betydande vinster av
nationalsocialisterna, men i dessa sydtyska länder behåller
dock centrum (jämte socialdemokraterna) alltjämt
sin härskande ställning.
Efter valen den 24 april kunde det bestående
läget i den tyska rikspolitiken knappast längre
anses hållbart. Regeringen Brüning stödde sig på en
knapp vänstermajoritet inom riksdagen, men
dennas sammansättning stod numera notoriskt i strid
med folkmeningen, som knappast längre stod på
Weimar-författningens grundval. Riksdagen var
dessutom sedan länge arbetsoduglig, och riket
regerades diktatoriskt med stöd av rikspresidentens
nödförordningsmakt. I detta tillstånd hade den
lika heterogena som knappa riksdagsmajoriteten av
fruktan för nazismen under starkt knorrande funnit
sig. Rikspresidentens maktbefogenheter hade sedan
två år tämligen reservationslöst stått till förfogande
för rikskanslern Brüning, vilken ofta framställts
som situationens man framför andra, den ende, som
på en gång åtnjöt utlandets förtroende och var i
stånd att få tyska folket att stillatigande bära
nödförordningstidens hårda offer. Otvivelaktigt har
Brüning också under sitt tvååriga diktatoriska regemente
med stor skicklighet och fasthet lett rikets
politik. Hans politiska bekännelse som
vänstercentrum-man synes emellertid ha gjort varje
samarbete åt höger omöjligt för honom, och då
folkopinionen alltmer försköt sig åt detta håll samt
Brüning icke utan fanatism avvisade det ena
tillfället efter det andra till anknytning åt
högerpartierna, måste hans ställning slutligen bli ohållbar.
Efter nazisternas stora valseger i Preussen och
annorstädes låg detta i öppen dag. Brüning själv
synes emellertid ha avsett att i trots härav behålla
regeringen i sin hand. Den 12 maj släppte han
visserligen riksvärnsministern Groener, vars
hållning i S. A.- och Reichsbannerfrågan starkt
attackerats. Brünings avgång framtvangs emellertid den
30 maj av Hindenburg, som vägrade att giva honom
de nya nödfullmakterna. Brüning avvisade
härefter ett anbud att kvarstå som utrikesminister och
avgick med hela sin ministär.
Följande dag bildades en ny regering med von
Papen som rikskansler. Den nye regeringschefen
tillhörde ursprungligen centrums högra flygel, men
detta parti har vägrat honom sitt stöd. Som
utrikesminister i von Papens kabinett har inträtt
Londonambassadören friherre von Neurath, en av
Tysklands skickligaste diplomater; riksinrikesminister är
friherre von Gayl, riksfinansminister friherre Schwerin
von Kozigk och riksekonomiminister Warmbold.
von Papens regering är ett typiskt provisorium.
Till sin politiska karaktär är den starkt höger- för
att icke säga junkerfärgad. Dess främsta uppgift
blir emellertid att avlösa den farliga spänning,
vartill Brünings riksregeringsdiktatur på dess smala
och artificiella basis hade lett. Detta betyder med
andra ord att den kommer att vädja till folket i
val. Utan att invänta det självfallet väntade
misstroendevotum av den gamla riksdagen har också
regeringen von Papen upplöst denna. De nya
riksdagsvalen komma att äga rum i slutet av juli.
Den nya regeringen har redan utfärdat en ny
nödförordning, innebärande bl. a. kraftiga
reduktioner av socialunderstöden, vilka på ett outhärdligt
sätt stigit rikets finansiella bärkraft över huvudet.
Sannolikt kommer den också att upphäva förbudet
mot S. A.-avdelningarna. I utrikespolitiken är
däremot ingen egentlig förändring att vänta. Hur
långt den nya regeringen i övrigt syftar får
framtiden utvisa. På många håll anses dess starkaste
namn utgöras av den nye riksvärnsministern
general von Schleicher, som spelat en stor roll vid
regimförändringens åvägabringande. På många håll
höres även talet om revision i konservativ riktning
av 1919 års demokratisk-parlamentariska
Weimar-författning. Dessa och andra planer komma
emellertid att bli helt beroende av valutgången i juli.
Dessförinnan torde intet avgörande i någondera
riktningen vara att förvänta.
Regimförändringen i den tyska rikspolitiken har
närmast åvägabragts av rikspresidenten Hindenburg,
som härvid tagit i författningsenligt bruk den
fullmakt, varmed han nyss beklätts av tyska folket.
Hindenburgs steg betyder snarare avvärjandet av
en kris än ett nytt orosmoment. Hela utvecklingen
av Tysklands inre läge förblir emellertid oviss,
samtidigt som den är av avgörande betydelse för hela
Europas öde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
