Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 39. 24 sept. 1932 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framställts. I själva verket är emellertid den
principiella tyska betalningsskyldigheten kringgärdad
med så många garantier, att den, i varje fall i fråga
om inverkan på det aktuella läget, kan betecknas
som illusorisk och närmast ter sig som en
skeneftergift för fransk opinion. Dessa tre milliarder
guldmark skola nämligen emitteras först tre år efter
avtalets ratifikation (genom den enligt Youngplanen
av 1929 inrättade Internationella regleringsbanken i
Basel) och då i form av ett 5-procentigt obligationslån,
vars obligationer ej få säljas under 90 % kurs.
Kunna dessa obligationer under 15 års tid ej finna
köpare till denna kurs, annulleras de helt.
I praktiken innebär denna uppgörelse det av
världens alla sakkunniga ekonomer och klarsynta
politiker sedan många år begärda slutliga
avskrivandet av det olycksaliga krigsskadeståndet. Dess
hittillsvarande skadegörelse på världsekonomien
göres visserligen därmed icke ogjord, men ett fast
utgångsläge för en förbättring är i alla fall äntligen
vunnet.
Hedern härav tillkommer i främsta rummet kanske
i lika mån de tre vid konferensen ledande
statsmännen Herriot, Mac Donald och von Papen.
Den minskas icke genom att de alla tre handlat
under nödvändighetens tryck, ty de ha i varje fall,
i motsats till sekundära politikers sed, gått det
egentliga problemet allvarligt in på livet. Särskilt
von Papens regering har genom uppgörelsen vunnit
mycket i internationell prestige och sannolikt även
– trots i början starkt betonade beskyllningar för
kapitulation från nazistpartiets sida – i inre
auktoritet. Även den italienska regeringen har genom
sitt fasta ståndpunktstagande i skadeståndsfrågan
verksamt bidragit till Lausanne-uppgörelsens
åstadkommande.
Avtalet i Lausanne är visserligen ännu icke
ratificerat, och Tysklands oroliga inre läge kan
måhända härvidlag ännu på ett störande sätt komma
att göra sig gällande. För Frankrikes och
Englands del är emellertid villkoret för en ratifikation
även det, att dessa stater få till stånd en för dem
acceptabel skulduppgörelse med sin huvudsaklige
politiske fordringsägare, dvs. med U. S. A.
Slutavgörandet i skadestånds- och krigsskuldsfrågorna
har därför på sätt och vis lagts i den amerikanska
regeringens händer. Huru detta avgörande skall
utfalla, vet man ännu icke. Det kommer i varje fall
icke att träffas innan presidentvalets resultat
föreligger klart, dvs. under förra hälften av november.
Den amerikanska kongressen upprätthåller
visserligen ännu officiellt den gamla onyanserade och
kortsynta tesen om att inga utländska skulder till
U. S. A. kunna efterskänkas, men detta är varken
allvarligt menat eller sista ordet. I de verkligt
bestämmande kretsarna i U. S. A. lär man icke vilja
taga ansvaret för att omöjliggöra det slutliga
övervinnandet av krigsskadeståndens och
krigsskuldernas även för Amerika olycksaliga komplex.
Under tiden och tillsvidare har det från 1 juli
1931 gällande allmänna Hoover-moratoriet för
krigsskuldsbetalningar ytterligare förlängts.
Upprepade gånger har man för övrigt från
amerikansk sida framhållit, att U. S. A:s vilja att
effektivt medverka till skuldavskrivning blir
beroende av Europas vilja att effektivt nedrusta. I
detta hänseende torde man emellertid i Amerika få
lära sig förnöjsamhet. När den från februari till
juli verksamma nedrustningskonferensen slutligen
åtskildes – för att återupptagas i januari 1933 –
visade det sig, att det enda man kunde enas om
var några tämligen intetsägande resolutioner om
luftkrigets humanisering samt vidare ett fördömande
av bakteriologiskt krig och ett par allmänna
uttalanden om begränsningar i fråga om stridsvagnar
och tungt artilleri. Detta ganska negativa resultat
har öppet frånkänts allt praktiskt värde från
italienskt, tyskt och sovjetryskt håll och har
ingenstädes utlöst någon entusiasm. Allt detta var
emellertid att emotse. Nedrustningsfiaskots
närmaste resultat har redan visat sig i det väntade
öppna framförandet av det tyska kravet på jämnställdhet
i rustningshänseende, varom mera nedan.
Världens politiska huvudintresse har eljest under
de sista månaderna varit inriktat väsentligen åt
trenne håll. Man har sålunda med oro och
uppmärksamhet följt dels den dramatiska och allvarsdigra
politiska utvecklingen i Tyskland, dels förhandlingarna
och besluten vid den handels-politiskt utomordentligt
betydelsefulla brittiska imperiekonferensen i Ottawa
och dels slutligen händelserna i den Fjärran Östern.
Av dessa tre utvecklingsförlopp ha tilldragelserna
i Tyskland i allmänhet uppfattats som mest ägnade
att ingiva oro. Dock är det ingalunda uteslutet, att
det senaste halvårets dramatiska händelsekedja i
Tyskland i själva verket betecknar inledningen till
ett tillfrisknande, till en positiv utlösning av det
nuvarande tyska samhällets kaotiska motsättningar
och till skapande av nya och stabilare samhällsformer
i detta hårt prövade och svårt splittrade land.
Som redan i föregående kvartalsöversikt nämndes
lät regeringen von Papen i juni upplösa den i
september 1930 valda tyska riksdagen. De av den
föregående Brüningska regeringen utfärdade
förbuden mot partiuniformer och mot nazisternas S.
A.-formationer upphävdes ungefär samtidigt. Samtliga
dessa steg inneburo tillmötesgående mot nazisternas
krav, men i övrigt tog regeringen von Papen
ingalunda order från detta håll utan utfärdade en
självständigt hållen programförklaring, i vilken samling
av de nationella och statstrogna krafterna samt
kamp mot den okontrollerade parlamentariska
demokratien utgjorde huvudpunkter. Regeringens
fasta vilja att, stödd på statens maktmedel, och i
sista hand med insättande av riksvärnet, kraftigt
hävda ordningen i landet gavs även otvetydiga
uttryck. De nya riksdagsvalen utsattes till den 31 juli.
Innan dessa val ägde rum genomförde regeringen
von Papen tvenne aktioner av utomordentligt stor
betydelse. Den ena av dessa var skadeståndsuppgörelsen
i Lausanne, vars huvuddrag ovan angivits.
Stärkt genom den i Lausanne vunna prestigen grep
sig "junkerregeringen" därefter djärvt an med att
ordna de ohållbara regeringsförhållandena i
Preussen. Denna aktion bestod i ett av rikspresidenten
den 20 juli utfärdat nöddekret, varigenom den
socialdemokratiska regeringen Braun-Severing i
Preussen avsattes. Denna regering hade i trots av
den nyvalda lantdagens misstroendevotum envist
bitit sig fast vid makten, under hänvisning till att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
