Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 43. 22 okt. 1932 - Notiser - Nytt om vägtjära - Analysmetoder för eldfasta material - Bestämning av tjockleken hos textila material - En bok om kautschuk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då den erbjuder väsentliga fördelar framför vanlig
ytbehandling eller halvindränkning utan att vara
väsentligt dyrare. Den utföres på så sätt, att på ett lager
löst vältad vanlig grovmakadam utströs en relativt
finkornig och "fet" tjärbetongmassa, som medelst vältning
nedpressas i makadamlagret, så att dess hålrum bli
fyllda med tjärbetongmassa. Härför fordras i regel, att
massan utströs i ett par omgångar med efterföljande
vältning. Tjärbetongmassan kan utläggas såväl varm
som kall, vilket senare möjliggör tillverkning och
lagring av massan vid centralt belägna fabriker, varifrån
den kan distribueras till de olika arbetsplatserna.
Författaren redogör vidare för de moderna
utföringsformerna för öppen tjärbetong, en beläggningstyp, som
i vårt land torde allt för litet hava beaktats men som
utomlands, särskilt i England, kommit till stor
användning. Den står i kvalitet och pris något högre än
den tjärbetongbundna makadamen därigenom, att all
ingående sten före utläggningen är maskinblandad med
tjära.
Utöver redogörelsen för de olika tjärbeläggningarna
berör författaren även frågan om tjäremulsioner och
kalltjäror, varvid speciellt olika lösningsmedels
inverkan på kalltjärans viskositet behandlas.
I detta sammanhang må slutligen nämnas, att
Svenska väginstitutet i samarbete med Stockholms stads
gatukontor innevarande sommar utfört provsträckor å
vägar inom Bromma och Brännkyrka med samtliga
ovan nämnda tjärbeläggningar och även planerar
utförande av dylika beläggningar på en provväg å
Lidingön nästa år.
"Vägtjära och tjärbeläggningar" är titeln å en
publikation, som nyligen utgivits av Gas- och
koksverkens ekonomiska förening, Stockholm, och som i
viss mån utgör ett komplement till ovan nämnda
avhandling. Beträffande tjärbeläggningar redogöres
sålunda här huvudsakligen för de s. k. halvpermanenta
typerna, dvs. ytbehandling och indränkning av
makadam, varöver även lämnas detaljerade
arbetsbeskrivningar med materialförteckning etc.
Vägbeläggningsfrågan i Sverige behandlas, varvid
jämförelser göras med förhållandena i Danmark och på
kontinenten samt behovet av enklare beläggningar för
våra huvudvägar påvisas. Det gradvisa utbyggandet,
som binder minsta möjliga kapital och vid viss
begränsad medelstillgång möjliggör ett beläggande av
största möjliga vägarea samt medger en smidig
anpassning efter rådande trafikförhållanden, rekommenderas.
I en historik rörande tjärans användning inom
vägtekniken påvisas bl. a. hur långt efterblivna vi äro i
detta avseende relativt övriga kulturländer och hur
detta förhållande verkar nationalekonomiskt
ofördelaktigt för oss.
Vidare redogöres för tjärans egenskaper, speciellt
med hänsyn till dess användning som bindemedel för
vägbeläggningar.
Analysmetoder för eldfasta material. American
Society for Testing Materials har nyligen utgivit en
handbok angående eldfasta material (Specifications and
Methods of Test for Refractory Materials. 93 sid. Pris
50 cents.) Publikationen innehåller normalbestämmelser
för eldfast tegel för metallurgiska ugnar, stationära
ångpannor och fartygspannor. De beskrivna
provningsmetoderna avse eldfast tegel, eldfasta material,
belastade vid höga temperaturer, porositet och
permanenta volymförändringar hos eldfasta material,
mjukningspunkten hos chamottetegel samt kemisk analys av
eldfasta material, inkl. krommalm och kromtegel.
Vidare refereras försök till provningsmetoder avseende
chamöttetégels motståndsförmåga mot termisk
söndersprängning samt bestämning av partikelstorleken hos
råmaterial för eldfasta produkter. Publikationen avslutas
med en handledning i provtagning och analys av eldfasta material.
Bestämning av tjockleken hos textila material.
Bureau of Standards, Washington, U. S. A., har
föreslagit nya normer för bestämning av tjockleken hos textila
material. Bl. a. föreslås, att med tjocklek skall förstås
avståndet mellan två plattor, en fast och en rörlig, som
båda äro i kontakt med provbiten, vilken under viss tid
belastas med ett tryck av l pound pr squareinch (70,2
g/cm2). Tumstockar, skjutmått och mikrometer
skruvar utdömas såsom otillförlitliga för dylika mätningar.
Vid mätningen sammantryckes tyget mer eller mindre,
beroende på dess elasticitet, form och tjocklek samt på
formen, storleken och belastningen hos mätinstrumentets
rörliga del. För vissa material åtgår en viss tid,
innan den rörliga delen kommer i vila; i fråga om
mjuka material inträder detta tillstånd hastigt. Även
temperaturen samt luftfuktigheten ha inflytande på
nedtryckningen. Bureau of Standards har därför föreslagit
användandet av ett mätinstrument, vars rörliga del har
en bestämd ytstorlek och belastas med ett konstant
tryck. Hittills ha textilfabrikanterna använt en
tjockleksmätare, vars rörliga del har en diameter av 3/8"
och väger 6 ounces. Gummifabrikanterna använda en
diameter av 1/4" och en vikt av 9 ounces. Andra
industrigrenar hava begagnat olika mått och vikter. Då
man ofta i leveransbestämmelserna föreskriver, att
mätningarna skola göras med instrument av viss
beskaffenhet, ha fabrikanterna varit tvungna att hålla en hel
uppsättning av dessa fina och svårskötta instrument.
Det av Bureau of Standards framlagda förslaget till
normering innebär alltså en stor förenkling.
Detta förslag har granskats av tyska statens
materialprovningsanstalt, Berlin-Dahlem, som anför, att
nämnda mätningsmetod med användande av ett konstant,
relativt högt tryck tidigare tillämpats i Tyskland men
numera frångåtts i fråga om vävnader. Metoden tar
nämligen ej hänsyn till de porösa tygernas kompressibilitet.
Hos dessa tyger står tjockleken i så nära samband med
porvolymen och därigenom också med mjukheten,
värmeisolationsförmågan osv., att en mätning av
tjockleken med det föreslagna höga trycket måste ge falska
värden. Ett högt tryck är fördelaktigt vid mätning av
tyger med fast struktur, medan porösa tyger måste
mätas med betydligt lägre tryck. DVM har därför
föreslagit, att två belastningsenheter skola fastställas vid
tjockleksmätningar, nämligen: 1. För vävnader med slät
yta och fast struktur 50 g/cm2 vid en yta hos
tryckplattan av 10 cm2. 2. För sammetsartade vävnader, dvs.
sådana som ha en luddig yta (flanell, plysch, sammet
m. fl.), 5 g/cm2 vid en yta hos tryckplattan av 25 cm2.
Mätningarna skola företagas vid rumstemperatur och
65 % relativ fuktighet.
Man hoppas i Tyskland att kunna träffa överenskommelse
med Amerika om fastställande av gemensamma
normer i detta avseende, varigenom man även önskar
uppnå standardisering av provytans storlek.
En bok om kautschuk. Som bekant tillhör
kautschuken de ej blott allmännast utan även mångsidigast
använda materialen, och kännedomen om dess produktion,
industriella bearbetning och egenskaper i olika
avseenden är således väl värd en större spridning inom den
omfattande kretsen av förbrukare. Hittills har den
svenska litteraturen på detta område varit påfallande
fattig, och det är därför med intresse vi tagit del av
en i dagarna utsänd volym "Kautschukboken", vilken
utgivits av Trelleborgs gummifabriks a.-b. Den för övrigt
mycket elegant utstyrda boken inledes med en allmän
avdelning om kautschukens odling och råvarans
framställning jämte historiska och handelsstatistiska data
från kautschukens genombrottsår. Därefter följer en
speciell avdelning om den svenska gummiindustriens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
