Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 44. 29 okt. 1932 - Några hållpunkter vid bedömningen av det svenska konjunkturläget, av Johan Åkerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med ett svenskt konjunkturuppsving enbart på
grundval av den handelspolitiska frontens
stabilisering vore givetvis förhastat. I bästa fall får man,
liksom beträffande valutafrågan, räkna med, att man
därmed röjt ett allvarligt ovisshetsmoment ur världen
och sålunda skapat en preliminär förutsättning för
ökad företagarverksamhet.
Övergå vi till finanspolitiken, så finna vi, att
denna redan genom ovanstående premisser blivit i
viss mån bestämd. Om Sverige återgår till guldet,
måste statsfinanserna skötas så, att kronans
stabilitet icke äventyras. Större budgetdeficit skulle få
till följd en stark depreciering av i utlandet
placerade statslån, baissespekulation i den svenska
valutan samt kapitalflykt till andra länder. Man
kan därför påstå, att budgetens balansering följer
som en given konsekvens av Sveriges anknytning
till det internationella myntsystemet. Men därmed
är det ju icke sagt, hur denna balans skall
åstadkommas. Den kan uppnås genom ökning av
inkomsterna, vilket närmast innebär skattestegring,
och den kan uppnås genom sänkning av utgifterna,
vilket betyder relativ inskränkning av den statliga
företagarverksamheten eller också en sänkning av
lönenivån för de statsanställda.
Därmed ha vi kommit fram till de båda verkligt
avgörande frågorna, de som kunna sägas utgöra
konjunkturväxlingarnas centrala bestämningsfaktorer,
nämligen den interna penningpolitiken och
lönepolitiken. Vi ha i Sverige i ganska hög grad offrat
åt den s. k. "easy-money-policy", som grundas på
den uppfattningen att en låg artificiell räntenivå,
som icke ger uttryck tör övernormal tillgång på
sparkapital, bör framkalla ökad företagareverksamhet.
Man kunde tycka, att tre års misslyckade
experiment med denna politik kunde vara tillfyllest.
Men föreställningen att det, trots den fallande
produktionen och trots den i år blottade svåra
kapitalförintelsen, finnes stora tillgångar av sparmedel,
som det bara gäller att sätta i omlopp, synes vara
outrotlig. Faktum är, att det för närvarande
råder en svår brist på sparkapital. En granskning
av bank- och emissionsstatistiken ger sannerligen
icke belägg för påståendet, att det skulle råda
kapitalöverflöd i vårt land. Vad den interna
penningpolitiken sålunda främst bör inrikta sig på, är
att återskänka spararna förtroendet till stabila, icke
spekulativa placeringar. Detta vinnes genom en
likviditetsåterställande stödpolitik, som icke på något
sätt får tangera "reflationistiska" linjer, och genom
en räntepolitik, som ger ett sant uttryck för
tillgången och efterfrågan på sparkapital. Men frågan
är, om man i det nuvarande läget kanske icke måste
gå längre, till en tvångsmässigt genomförd
nedsättning av räntan på alla långa lån. De engelska
och franska konverteringarna och framför allt den
tyska räntenedsättningen på alla former av inhemska
lån samt möjligheten av en liknande nedsättning
även i fråga om utlandslånen anger den allmänna
tendensen.
Men en sådan räntepolitik, som avpassar spararnas
inkomster efter det nuvarande penningvärdet,
måste ha sin motsvarighet i hela lönenivåns
anpassning till de sänkta levnadskostnaderna. Man kan
framhålla, att en fastläggning av den svenska
kronan i närheten till pundpari icke ger tillräcklig
kompensation för de stegrade engelska
importavgifterna och att en sänkning av den svenska
exportindustriens löner därför är nödvändig, om
konkurrenskraften och därmed sysselsättningen skall
kunna uppehållas. Detta affärsekonomiska
resonemang kan troligen i många fall få fog för sig. Men
då det gäller att lösa lågkonjunkturens fördelningsproblem
tarvas det en nationalekonomisk motivering,
som går djupare än till läget på exportmarknaden.
Denna motivering har jag redan berört vid
skildringen av den åsiktsförändring, som utvecklat sig
i de ledande industriländerna allteftersom
depressionen fördjupats. När det här gäller att taga
ställning till den svenska krispolitikens kärnfråga, skola
vi dock söka klargöra sammanhanget på ett mera
gripbart sätt.
Det ena alternativet.
Vi skola antaga, att man i det nuvarande läget
har två exemplar av det svenska samhället, båda
fullt motsvarande de nuvarande inre och yttre
faktiska förhållandena, och att man liksom i ett
laboratorium kan anställa två jämförande experiment.
Observationsperioden antages vara två år, och de
internationella ekonomiska förhållandena antagas
konstanta. I det ena fallet tillämpar man
köpkraftslärans principer på det svenska samhället, i det
andra fallet den s. k. kapitalbildningsteorien.
Av det förra fallet finnes två varianter. Man kan
nämligen först antaga, att man utan hänsyn till den
svenska valutans utlandsvärde utbetalar stora
belopp med sedelpressens hjälp till statsföretag och
som kontant nödhjälp. Följden blir snart en allmän
spekulation i penningvärdets fall, en flykt från
pengar till realkapital och varor och till sist
värdemätarens fullständiga förintelse. Det är
sålunda en upprepning av den tyska inflationen av
1922–23, som vi här ställas inför.
Då vi icke ha anledning att vänta en sådan
utveckling, kunna vi utan vidare övergå till det andra
fallet. Här utgör förutsättningen, att Sverige
stabiliserar kronan i förhållande till guldet, och att
någon internationell reflationsprocess av kända skäl
icke kommer till stånd. Nu antaga vi, att
penningpolitiken närmast förhåller sig passiv, att lönenivån
hålles oförändrad och att staten till improduktiva
och relativt improduktiva företag utger stora belopp,
vilkas täckning överlåtes på framtiden. Även i detta
fall bortse vi från de ödesdigra följder, som en
dylik politik skulle få för den svenska valutans
utlandsvärde. Följden blir nu den, att den
omedelbara, löpande konsumtionen genom den stegrade
utbetalade lönesumman går i höjden. Det blir en
prisstegring på konsumtionsvaror, men en relativt
mindre prisstegring på produktionsvaror, ty dessa
tagas ju under sådana förhållanden icke i anspråk
såsom under ett konjunkturuppsving, vars upphov
är allmänt ökad företagarverksamhet inom de
produktionsmedelsproducerande industrierna. Dessa
industrier, där ju arbetslösheten är störst, få sålunda
sin ställning i förhållande till konsumtionsindustrierna
ytterligare försämrad. Om icke
sedelutgivningen forceras och processen övergår till ren
inflation såsom i det första fallet, har man sålunda
genom utgivningen av mera konsumtionskredit endast
förlängt och försvårat depressionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
