Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 48. 26 nov. 1932
- En enkel biologisk metod för prövning av för vattencisterner avsedda färg- och impregnationsmedel, av E. Naumann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEKNISK TIDSKRIFT
HÄFT. 48 ÅRG. 62 26 NOV. 1932
UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN
HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN
INNEHÅLL: En enkel biologisk metod för prövning av för vattencisterner avsedda färg- och
impregnationsmedel, av professor E. Naumann. – Tekniska samfundets 50-årsjubileum. – Notiser. – Litteratur. –
Tekniska föreningar. – Sammanträden.
EN ENKEL BIOLOGISK METOD FÖR PRÖVNING AV FÖR
VATTENCISTERNER AVSEDDA FÄRG- OCH IMPREGNATIONSMEDEL.
Av professor E. Naumann
När det gäller för vattencisterner avsedda färg- och
impregnationsmedel, torde man väl i allmänhet
först och främst ta hänsyn till vissa tekniska krav, i
första hand avseende bestrykningens skyddande
förmåga mot underlagrande ytor och dess varaktighet.
Det är emellertid ofta nog också en mycket viktig, i
vissa fall helt enkelt utslagsgivande sak att övertyga
sig om, att bestrykningen också är giftfri, dvs. icke
avger några för levande organismer skadliga ämnen
till vattnet. En lätt tillämplig metod för påvisande
av dylika förhållanden utexperimenterades redan
1928 vid det limnologiska (sötvattensforsknings-)laboratoriet
i Aneboda. Då denna metod nu rätt
allmänt kommit till användning för bedömande av
färg- och impregnationsmedel i omskrivna hänseende,
torde det vara av intresse att ävenledes inför svensk,
tekniskt orienterad publik korteligen sammanställa
dess grunddrag.[1]
Metoden är biologisk, dvs. den är grundad på en
indikatororganisms sätt att reagera mot
miljöstörningar. Som indikatororganism har valts ett litet
kräftdjur (av högst 5 mm längd), vars latinska namn
är Daphnia magna. Denna organism är lätt att odla
i rena linjer under experimentella betingelser. Den
ras, som för olika uppgifter odlats vid laboratoriet i
Aneboda sedan 1918 (ehuru dess lämplighet som
indikator för här avhandlade uppgifter icke
upptäcktes förr än 1928!) härrör ursprungligen från den
enda ännu kvarvarande av de gamla dammarna på
Helgonabacken i Lund. Rasen ifråga torde numera
förekomma mångenstädes inom vårt land, även i
mycket stora odlingar. Det har ännu icke närmare
undersökts, huruvida andra raser kunna användas
med samma fördel, men för jämförande
undersökningar är det givetvis nödvändigt att alltid hålla sig
till ett och samma material, dvs. till en och samma ras.
Metoderna för odling av Daphnia magna äro
mycket enkla. Var och en, som har någon laboratorievana,
torde utan svårighet snart nog kunna bli i
stånd till att tillämpa dem.[2] Däremot fordras det
givetvis en ganska betydande vana att bedöma
djurens sätt att reagera mot skilda miljöstörningar; och
sådan vana torde man näppeligen kunna förvärva
på annat sätt än genom någon tids praktik vid
ett limnologiskt laboratorium, där dessa metoder
tillämpas.
Daphnia magna kan leva i ett vatten, vars salthalt
ungefärligen kan ligga inom de (för övrigt mycket
långt skilda!) extremer, som vårt lands normala
ytresp. grundvatten kunna erbjuda. Vattnets reaktion
bör hälst icke vara mycket under neutralpunkten men
kan gärna gå betydligt över. Syrgashalten kan få
gå mycket långt ner, i varje fall tidvis ända till
<= 2 cm3/l. Som näring fordras fint, bakteriemängt
organiskt finslam eller alger av högst ett tiotal µ, i
diameter. Denna näringskälla måste man givetvis i
flertalet fall tillföra extra från särskilda för detta
ändamål anlagda kulturer.
Daphnia magna är särskilt känslig gentemot
sådana (även för levande organismer överhuvudtaget
farliga!) gifter som exempelvis koppar och zink. Den
är dessutom mycket känslig gentemot föroreningar i
vattnet, som härröra från vissa organiska
lösningsmedel. Det torde väl med dessa förutsättningar vara
ganska självklart, att materialet med särskild fördel
skall kunna användas just för undersökningar av det
slag, där man måste vara inställd på att dylika
substanser möjligen kunna förutsättas övergå i
vattenlösning.
Inför man Daphnia magna i ett normalt sötvatten
av ovan antydd typ, så växer den vid riklig tillgång
på näring mycket snabbt i antal. Fortplantningen
sker då genom obefruktade ägg; och ofta med en
sådan intensitet, att varje hona efter ca 7 dagars ålder
allraminst ger upphov till ett tjugotal avkomlingar i
veckan osv.
Vid mera påtaglig förorening av ovan antydd typ
dör emellertid hela det insatta beståndet av Daphnia
[1] Originalbeskrivningen återfinnes i Band 6 av samlingsverket
"Die Binnengewässer", Stuttgart, Schweizerbart. 1929.
[2] Närmare anvisningar finnas bl. a. meddelade i ovan
anförda band 6 av "Sammlung Binnengewässer". Jfr också
mitt arbete: Sötvattnets plankton. (Serien: "Vetenskap och
bildning".) Stockholm, Bonnier, 1924.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:13:03 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1932a/0459.html
