Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
TEKNISK TIDSKRIFT
11 JUNI 1932
och omvänt proportionell mot dess reaktans. Vid
låga spänningar blir det därför till följd av ökat
ampéretal svårt att erhålla en låg reaktans.
4. En ngn bör ej arbeta med en lägre effektfaktor
än 0.707, praktiskt taget 0.75.
Genom talrika försök vid enfasngnar av olika stor
effekt (500, l 000, 2 000 och 5 000 kW) har Bergeon7
uppställt följande empiriskt funna formel för
beräkning av effektfaktorn under förutsättning, att
skenorna från transformatorn till förgreningspunkten
äro växlade:
sin < =
där b - induktionsslingans längd bad (fig. 15 a) i
meter, utgörande längden av endast de
metalliska ledarna, exklusive själva
elektroden och den strömförande delen av
ugnsrummet,
/ - ampéretalet i den sekundära
ledningskretsen,
y = frekvensen,
E - transformatorns sekundärspänning,
n = antalet uppdelade grupper (med en ledare)
för varje pol.
Varje grupp av ledare bör vara väl skild från den
andra, och ampéretalet bör om möjligt hållas under
15 000 amp. per grupp enligt de erfarenheter, som
de experimentella resultaten givit.
Formel (9) ger inga exakta resultat, men den
visar betydelsen av att begränsa induktionsslingans
längd till ett minimum, att använda låg frekvens
samt hög sekundärspänning i den mån, detta låter
sig göra.
Genom att uppdela strömmen på flera ledare har
det varit möjligt att erhålla en god effektfaktor även
vid 50 perioders växelström. Ett exempel härpå
erbjuder karbid- och ferrolegeringsugnen vid "Société
Electrometallurgique de Montricher".8
Ugnen (fig. 11) har en effekt av 5000 kW vid 50
volt sekundärspänning, motsvarande ett ampéretal
av 100000 amp. Energien tillföres ugnen över fyra
stycken parallellkopplade transformatorer, från vilka
strömmen tillföres den övre rörliga elektroden och
till den fasta bottenelektroden medelst från varje
transformator utgående tvenne grupper om vardera
12500 amp. och med skenorna från
förgreningspunkten radiellt Litstrålande till den rörliga, resp.
till den fasta elektroden. Som av fig. 11 framgår,
T (l ’C.)
1 Detta uttryck kan förenklas på följande sätt:
Eftersom:
2 n v L l , ,. »ii " -’- ;’ " ’
sm</–––p-’5 skulle således––– =
. ]o~6 °° –- -10~G hy, där b är uttryckt i meter, eller om n =
= l erhålles L^y . 10~6 hy.
s Journ. du Four Electriquo, Supl. 1928, jan. s. V-VIII.
LI 3 ö Zy 10-6 , _ 3 b
’ och /., = –- . -
, . n 2 TT n
är ugnen en enfasugn, till följd av kopplingssättet
och utförandet i övrigt närmast att betrakta som en
sammansättning av åtta stycken smärre enfasugnar.
Vid beräkning med formel (9) erhölls
effektfaktorn 0,953, medan det beräknade värdet genom
mätningar på transformatorernas högspänningssida
visade cos cp - 0,949. Det på transformatorernas
högspänningssida mätta värdet visade cos <p = 0,93,
inkluderande därvid även deras inflytande.
Enligt senare uppgifter8 ha större ugnar byggts
och effektfaktorn hos desamma har givit ännu
gynnsammare resultat.
Som Lindströms ovan angivna beräkningssätt för
elektriska ugnsledningar har verifierats för ett fall
med relativt låg spänning: 50 volt, och en hög
strömstyrka: 18 000 amp. och Bergeons formel (9) endast
är att tillmäta en mera orienterande ledning i vissa
fall, kan det vara av intresse att relatera de resultat,
som vunnits vid användandet av dessa formler under
andra förhållanden. (Forts.)
FÖRENINGSMEDDELANDEN
Svenska teknologföreningens avdelning för Kemi och
bergsvetenskap sammanträdde till ordinarie bergsafton
fredagen den 8 april 1932 kl. 19,30 å Sveriges
kontoristförenings lokal, Apelbergsgatan 58, ’Stockholm. Ett
50-tal ledamöter hade infunnit sig.
tå grund av förfall för såväl avdelningens ordf. som
vice ordf. utsågs till ordförande vid sammanträdet
professor G. Wallquist. Till att jämte ordf. justera
protokollet utsagos bergsingenjörerna Emil G-ustafsson och
Sven O. G. Peterson. Som ledamöter av avdelningen
godkändes resp. invaldes civilingenjör Axel Ekwall,
bergsingenjör Erik Hylander och vice konsuln, ingenjör
Herman Aspegren.
Sekr. meddelade, att avdelningens styrelse den 27
februari 1982 till ledamöter av en föreningens kommitté
för avgivande av förslag till yttrande över av
socialstyrelsen upprättat förslag till "Anvisningar angående
skydd mot yrkesfara vid uppfordringsanordningar för
personbefordran i gruvor och stenbrott" utsett direktör
Gustaf Wallin, professor B. G. Markman och disponent
J. Kempe. Svenska elektroingenjörsföreningen hade
dessutom till ledamot av samma kommitté utsett
bergsingenjör G. Hjertén. Kommittén, i vars arbete direktör
Wallin ej haft tillfälle deltaga, avgav sitt utlåtande till
den 15 mars.
Föredrag med ljusbilder höllos därefter av
bergsingenjör H. Löwenhielm, betitlat "Något om Hofors
bruks gruvdrift och dennas rationalisering", och av
tekn. dr A. Wejnarth "över elektriska ljusbågs- och
ljusbågsmotståndsugnar samt deras effektfaktor". Båda
föredragen äro avsedda att tryckas i Teknisk tidskrift.
Efter föredragen samlades ett trettiotal ledamöter till
supé och samkväm.
H. C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
