Teknisk Tidskrift / 1932. Elektroteknik / 44 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1932 - Sten Velander: Jordlinans skyddsvärde ur teknisk och ekonomisk synpunkt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

44

TEKNISK TIDSKRIFT

5 MARS 1932



Fig. 1. Uppskattning av antalet driftavbrott på en trefasledning utan
jordlina som funktion av isolationen och fältstyrkan vid överslag.
Siffrorna vid punkterna ange för varje fall procenttalet av totala antalet
kmår. Punkterna ha vägts efter detta procenttal vid uppskattningen.
Kurvan avser ett område med 100 åskvädersdagar per år. På kartan
anges kurvor över åskfrekvensen i U. S. A. (Enl. Peek nr 12 i litt. fört.)

anläggning en reduktion av urkopplingarna med
37 % genom en jordlina.

Peek, som är en varm anhängare av jordlinan,
uppskattar dess skyddsverkan enligt modellförsök,
drift statistik m. m. till minst 50 % reduktion av
överspänningen. Jordlinans förmåga att reducera
antalet urkopplingar anser Peek kunna
approximativt och i genomsnitt avläsas ur det i fig. 1 visade
diagrammet, som vid 100 åskvädersdagar per år
anger antalet urkopplingar per år och 100 km för
ledningar utan jordlina vid olika isolationsstandard.
En reduktion av överspänningen med 50 % är
likvärdigt med en ökning av antalet isolatorlänkar med
100 %. Ur diagrammet finner man då enligt Peek
att uppsättning av en jordlina vid oförändrad
isolationsstandard reducerar antalet urkopplingar från
t. ex. 90 till 20 eller från 12 till 0, allt per 100 km
och vid en frekvens av 100 åskvädersdagar per år.

Må vara att en del driftingenjörer resonera som
mr Andrews: "Vi ha funnit att jordlinan kraftigt
reducerar antalet urkopplingar och då är det
likgiltigt om vi blivit skyddade mot direkt eller indirekt
verkande nedslag". Jordlinan bör emellertid
anordnas och placeras på ett annat sätt, om
överspänningen orsakas av direkta blixtslag eller av
inducerade laddningar.

Direkta blixtnedslag eller inducerade
överspänningsvågor.

De forskare, som med Peek i spetsen anse att de
inducerade överspänningsvågorna äro dominerande
till antalet samt i många fall både höga och branta,
stödja sig bl. a. på att flertalet registrerade
överspänningar äro positiva samt av betydande höjd.
Vid nedslag i ett träd invid en ledning registrerades
exempelvis en positiv våg på 2,1 MV. På grundval av
förekomsten av dylika höga och branta inducerade
vågor beräknar Peek förut angivna korta
urladdningstider för åskmolnen.

I motsats härtill hävdar en grupp under ledning
av Fortescue, att de inducerade överspänningarna
äro betydelselösa och ofarliga. Detta anses
verifierat genom en hel del oscillografmätningar å
ledningar, där blixturladdning skett relativt nära
ledningen och där endast långa och låga vågor
registrerats. De höga vågor av positiv karaktär, som
synas förekomma, vilja dessa herrar rubricera som
vågor inducerade till följd av blixtnedslag i andra
linor på samma ledning.

Vidare anser Fortscue, att den från flera håll
dokumenterade inverkan av en låg jordimpedans
endast överensstämmer med teorien om de direkta
blixtnedslagens dominerande roll. Minskningen av den
inducerade spänningsvågen beror nämligen till
övervägande del på ökning av ledarnas kapacitet och i
någon mån på reducerad laddning. Härvid är en
större eller mindre jordimpedans utan nämnvärd
betydelse. Vid direkta blixtnedslag med strömstyrkor
på 100 000 ampere ökar en hög jordimpedans stolpens
spänning och försvårar vågens urladdning, varigenom
risken för överslag från jordlina och stolpe till de
isolerade ledarna ökas.

Det torde på basis av föreliggande material vara
omöjligt att avgöra om Peek eller Fortescue har rätt.
Måhända har den mångskiftande naturen på lager
såväl snabbverkan de åskmoln, vilka passa Peeks
ekvationer, som blixturladdningar, vilka äro formade
efter Fortescue’s teorier.

Det må här tillåtas mig att komma med en liten
medlande förklaring rörande jordimpedansens och
speciellt "balansnätens’ roll. Ledningssträckor med
hög jordimpedans synas ofta ligga på höjder och
bergpartier. Då kommer ofta nollpotentialytan att
ligga långt under markytan, vilket också enligt
Peeks ekvationer bör ge höga inducerade
spänningsvågor, som kunna förorsaka överslag och
urkopplingar. Införande av "balansnät", i synnerhet
dylika av stor utsträckning, bör medföra en kraftig
reduktion av ledningens elektrostatiska höjd och
därmed också av de inducerade
överspänningsvågornas höjd.

Det må vara hur som helst med de olika teorierna
så synes det dock obestridligt och i ingen mån
emotsagt av Peek dels, att direkta blixtnedslag i
ledningar förekomma, dels att de härvid uppkommande
överspänningarna äro de högsta och brantaste. Det
finnes således starka skäl för att i huvudsak utforma
jordlinorna med hänsyn till de direkta åskslagen.

Huru skall då en jordlina anordnas för att utgöra
ett effektivt skydd mot i första hand de direkta
åskslagen, och vilka fördelar och nackdelar har man
att räkna med genom jordlinan? Därvid måste man
skilja mellan järnstolpar och trästolpar. Låt oss då
först behandla järnstolparna, från vilka också det
rikaste erfarenhetsmaterialet finnes.

Jordlinor på järnstolpar.

Jordlinor, som skola reducera de inducerade
överspänningarna, böra ligga nära de isolerade ledarna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>