Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6. Juni 1932 - H. Brodin: Den elektriska anläggningen vid Östrands sulfatfabrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HÄFTE 6
TEKNISK TIDSKRIFT
ELEKTROTEKNIK
JUNI 1932
REDAKTÖR: JULIUS KÖRNER
UT6IVEN AV SVE
INNEHÅLL: Den elektriska anläggningen vid Östrands sulfatfabrik, av H. Brodin. - Järnvägstelefonkabeln
längs de elektrifierade Malmölinjerna, av I. Billing. - Notiser. - Litteratur. - Föreningsmeddelanden.
DEN ELEKTRISKA ANLÄGGNINGEN VID ÖSTRANDS
SULFATFABRIK.1
Av H. BRODIN.
Inledning.
Cellulosafabrikation i egentlig mening uppstod i
Amerika vid mitten av 1800-talet, då den första
fabriken för framställning av kemisk trämassa
byggdes. Veden kokades där med natronlut. Den första
natroncellulosafabriken i Sverige byggdes år 1872
och den första sulfitfabriken år 1874 i Bergvik,
vilket torde vara det första ställe i världen, där
sulfitcellulosa fabriksmässigt tillverkats.
Numera kan man knappast tala om konkurrens
mellan sulfat- och sulfitmetoderna. De komplettera
tvärtom varandra och deras produkter ha i stort sett
sinsemellan väl avgränsade avsättningsområden.
Den viktigaste skillnaden mellan sulfat- och
sulfit-metoderna ligger, om man bortser från arten av de
för kokningen använda kemikalierna, däri, att med
sulfitmetoden endast kan förarbetas granved, under
det att med sulfatmetoden så kan ske även med furu
och rötskadad ved. Härigenom blir den viktigaste
råvaran billigare för sulfatfabrikerna än för
sulfitfabrikerna. Anledningen till att ett så stort antal
sulfatfabriker utbyggts imder senare tid ligger just
däri, att man velat tillgodogöra sig det småvirke ur
skogarna, som icke kan förädlas i sågverken,
sulfitfabrikerna och träsliperierna, ävensom avfallet vid
sågverken, vilket tidigare funnit användning endast
som bränsle.
De äldsta sulfatfabrikerna voro byggda för en
synnerligen liten produktion, oftast icke mer än något
eller några tusental ton pr år. Även de fabriker,
som tillkommo i början av detta århundrade,
byggdes för en efter nutida begrepp ringa kapacitet,
10-20 000 ton pr år. Allt eftersom konkurrensen,
särskilt från det viktigaste avsättningslandet,
Amerika, allt starkare gjorde sig gäMande och därmed
krav på allt billigare produktionsmetoder
framställdes, hava fabrikerna växt i storlek. Den vanligaste
storleken ligger nu på 30-40000 ton pr år och den
senast färdigbyggda fabriken, Östrands sulfatfabrik,
Skandinaviens största, är avsedd för 75 000 tons
årsproduktion i första utbyggnaden. Alla utrymmen äro
i Föredrag1 vid elektroing-enjörföreningens sammanträde
den 22 mars 1932.
emellertid redan från början tilltagna för en
produktion av 100000 ton pr år.
Cellulosaindustrien i Sverige har på relativt kort
tid nått en ofantlig omfattning. År 1896 var
totaltillverkningen av cellulosa ca 109000 ton, tio år
senare 360 000 ton, 1915 910 000 ton och 1930 - det
senaste år, för vilket jag har uppgifter - ca l 840 000
ton, varav 640 000 ton sulfatmassa.
Världsproduktionen av sulfatmassa var sistnämnda år l 900 000 ton,
varav Sverige sålunda ensamt lämnade icke mindre
än 35 %.
Sulfatfabrikens allmänna anordning.
Fig. l visar en totalvy av fabriksanläggningen i
dess helhet med undantag för pumpstationen för
färskvatten, vilken ligger på 4,5 km avstånd i Svedj e
vid Indalsälven.
Veden, som flottas fram till fabriken, upplägges
medelst den stora brokranen i vedgården, som har
en total areal av c:a 10 har, och rymmer en
vedmängd av ca 0,3,3 mill. m3, motsvarande ca 4 mill.
stockar. Vedkranen är i sitt slag en av de största
i landet. Dess totala längd är nämligen icke mindre
än 300 m, avståndet mellan benen är 100 m och
vardera utliggaren är 50 m. Lyftförmågan är 10 ton
och med kranen kan i vedgården uppläggas ca l 800
stockar pr timme. Från vedgården transporteras
veden på elektromotordriven vagn fram till en
svang-kran, som lyfter veden från vagnen ned i en
bassäng, från vilken den medelst transportörer föres
upp till de två roterande barktrummorna. Dessa
hava vardera en längd av ca 34 m och en diameter
på c:a 3 m. Sedan veden befriats från bark,
uppföres den medelst transportörer till huggeriet. Här
förvandlas veden i huggmaskiner till "flis" för att
sedan på ett stort transportband vidarebefordras till
kokeriets översta våning, där beskickningen av
ko-kärna sker. Den för kokningen använda "vitluten",
en lösning av natriumhydroxid och natriumsulfid,
tillredes i mixeriet. Den kokade massan befrias efter
kokningen från luten i tvätteriet och flyter sedan
med lämplig utspädning till sileriet, där massan
befrias från kvist och icke upplösta fiberpartier.
Sedan så skett och massan i lämplig grad urvattnats,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
