Teknisk Tidskrift / 1932. Kemi / 19 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1932 - Robert Karlberg: Kemisk rening samt avgasning av matarvatten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

karbonat-hårdheten" skulle fällas i reaktionskärlet
med soda, men att karbonathårdheten skulle på
grund av uppvärmningen fällas i pannan och
slammet med ökad utblåsning återföras till
reaktionskärlet. Neckarförfarandet har efter världskriget
betydligt utvecklats och individualiserats.
Exempelvis förekommer även tillsats av lösligt
magnesiumsalt eller alumuniumsulfat. Här utfälles flockigt
hydrat av niagnesia eller lerjord, som befordrar
utfällningen och avsättningen i reaktionskärlet.
Fosfattillsättning förekommer även. Olika firmor hava
också vid sina anläggningar olika utföringsformer.

Genom denna utveckling och särskilt genom att
hålla temperaturen hög i reaktionskärlet har
rest-hårdheten oftast kunnat nedbringas till 1° D och
därunder.

Permutitmetoden.

Denna arbetar efter helt andra principer. Den
använder sig av ett praktiskt taget i vatten olösligt
aluminiumkalciumsilikat av speciell sammansättning
rnecl namnet permutit eller invertit och innehållande
natrium. Om man låter kallt råvatten rinna genom
ett lager av permutit utbytes kalcium och magnesium
i vattnet mot det natrium, som finnes i permutiten.
Om permutitet tecknas Na₂ – P gälla
reaktionsformlerna:

Na₂ – P + Ca H₂ (CO₃)₂ ––> Ca – P + 2 Na HCO₃ . . . (10)
Na₂ – P + Mg H₂ (CO₃)₂ ––> Mg – P + 2 Na HCO₃ . . . (11)
Na₂ – P + Ca SO₄ ––> Ca – P + Na₂ SO₄ . . . (12)
Na₂ – P + Ca Cl₂ ––> Ca – P + 2 Na Cl . . . (13)

Samtliga kalcium- och Magnesiumsalter överföras
i lättlöslig form.

När allt natrium i permutiten blivit förbrukad
måste den senare regenereras genom behandling med
koksaltlösning:

Ca – P + 2 Na Cl ––> Na₂ – P + Ca C1₂ . . . (14)
Mg – P + 2Na Cl ––> Na₂ – P + Mg Cl₂ . . . (15)

Fig. 3 visar ett öppet och ett slutet permutitfilter
i genomskärning.

På grund av massverkans lag måste vid
regeneration betydligt överskott av koksalt användas
(vanligen 3–5 gånger så mycket som reaktionsformeln
anger). Vid de först använda permutit sorterna
försiggick den kemiska omsättningen relativt långsamt,
varför inga höga momentanbelastningar av filtret
fingo förekomma och regenerationen tog flera
timmar i anspråk. Genom ihärdigt arbete har man
lyckats förbättra permutitens kvalitet och till stor
del avlägsna svagheterna.

Ett permutitfilter kan nu regenereras på mindre
än 1/2 timme och rimliga stegringar av
momentanbelastningen vid reningen inverkar icke på
avhärdningsresultatet. För stora anläggningar har införts
ett sparförfarande, varigenom sparas en stor del
spolvatten och 25–40 % koksalt i förhållande till
andra anläggningar. Efter själva regenerationen
måste kvarvarande salt spolas ur filtret. Vid
sparförfarandet samlas detta spolvatten upp och
användes vid nästa regeneration. Permutiten är verksam
icke endast på sin yta utan på grund av sin porositet
genom hela kornen. Allt slam och andra mekaniska
föreningar måste alltså avlägsnas innan råvattnet får
passera permutitfiltret, vars effektivitet annars
nedsattes. Vid en väl skött permutit anläggning kan

Fig. 3. Öppet och slutet permutitfilter.

resthårdheten drivas ner under 0,1°D eller till en
praktiskt taget fullständig avhärdning.

Det sura natriumkarbonat, som bildas vid permuteringen
inkommer i pannan och sönderdelas där i
kolsyra och soda. Givetvis måste pannan
regelbundet bottenblåsas, så att alkaliteten och
saltkoncentrationen icke stiger för högt.

Termiskt-kemiska reningsförfarandet.

Vid kalk-sodametoden arbetas med ett ganska
betydligt alkaliöverskott, som förut nämnts. Genom
blåsning av pannorna måste även här alkaliteten (och
även saltkoncentrationen) hållas vid en i varje fall
tillåten högsta gräns. Ju hårdare råvattnet är, ju
mera vatten måste på viss tid utblåsas. I avsikt att
erhålla gynnsammare betingelser har den tyska
firman Balcke infört det termiskt-kemiska
reningsförfarandet. Här upphettas råvattnet till kokning i
reningsapparaten, som är försedd med plastiska
plattor, på vilka de utfallande neutrala karbonaterna av
kalcium och magnesium avsätta sig. Eventuell
sulfathårdhet oskadliggöres genom sodatillsats.
Huvudreaktionerna försiggå alltså enligt (1), (4)
och (6).

På grund av den höga temperaturen sker
avgasning jämsides med avhärdningen. Den
vätskekvantitet, som här behöver blåsas från pannan till sjön,
har uppgivits till endast ca 1/10 av behövlig blåsning
vid kalk-soda renat vatten under f. ö. lika
driftsförhållanden.

Emedan plattorna äro böjliga lossnar den avsatta
stenen lätt vid rengöringen, som enligt uppgift inte
skall behöva företagas oftare än var 3:dje eller var
4:de månad. Resthårdhet av ca 1°D uppnås.

Kiselsyran i matarvattnet.

Kiselsyran i matarvattnet har vållat mycket
olägenheter. Den förekommer praktisk taget i allt
naturligt vatten (med undantag för havsvattnet) i
mängder från något upp till ca 40 mg/liter. Vid hårt
vatten är vanligen halten låg i förhållande till de
andra pannstensbildarna. I mjukt vatten är
förhållandet det motsatta. I förra fallet blir pannstenen
vid övervägande karbonathårdhet vanligen godartad
med låg procent kiselsyra. Det är då de utfallande
karbonaterna, som giva pannstenen sin karaktär. Vid
hög gipshårdhet ger åter gipsen pannstenen sin
karaktär.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>