Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5. Maj 1932 - Henry Brahmer: Något om jästsyntesen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag skall i korthet söka återgiva några av Jonás
huvudresultat. Jonás har visat, att det är möjligt
att skapa nya, hittills okända organismer ur jäst, och
det märkliga är, att han alstrar dylika organismer ur
jäst, som enligt vanliga begrepp borde vara livlös. Så
t. c. kokar han sönder levande jäst i en vört vid
100° under en timme, så att protoplasmat tränger
ut ur cellhuden och sönderfaller i små partiklar.
Jästceller finnas sålunda ej vidare i substratet.
Provet med det sönderkokta plasmat förvarar han
sterilt i omkring tre månader. Efter sedimentering
kan han utvinna ett arnorft plasma, som han sterilt
fördelar i ett antal prov med steril vört. Efter en
till tre månader iakttager han, vilka prov som på
grund av förekomsten av jäsning eller infektion visa
tecken till liv. Dessa kasseras. Ur oförändrade till
synes livlösa prov överföras nu i droppkulturer en
enda liten amorf hudlös plasmaklump, som
observeras. Efter 3 till 5 dagar kan man då konstatera, att
från plasmaklumpen börjat utväxa små partiklar,
som ha en storlek av endast 0,2 till 0,8 µ; vanlig
jäst har, som bekant, en längd av 6–8 µ. De små
kropparna hänga först i hop med plasmaklumpen,
men inom kort lösgöra de sig och simma omkring
med livliga rörelser. Hela kulturdroppen växer till
slut efter ett par veckor full av sådana små kroppar.
Genom kontrollprov kan bevisas, att småkropparna,
s. k. plasomer, icke uppstått genom infektion. –
Även har det lyckats Jonas att påvisa liv i en
plasmabildning, som väl borde förefalla ännu mer
definitivt livlös än det sönderkokta amorfa plasmat
eller med andra ord i s. k. äggvitekristaller. Dessa
bildas i gamla kulturer av jäst, som återupplivats
efter att hava blivit dödade med formalin. Sådana
äggvitekristaller, som ursprungligen finnas inuti
cellerna, kunna utträda ur dessa och förekomma
därefter på fri hand i substratet. Dylika fria kristaller
kunna förmås att tillväxa, och att detta icke beror på
vanliga kemiska eller fysiska förlopp, utan på att
kristallerna verkligen ha liv, anser sig Jonás ha
bevisat.
Ur kulturer som "dödats" med formalin kan
Jonas alstra nya cellformer, med egenskaper, som
väsentligt avvika från normal jäst. En form,
storformen, alstrar endast hälften så stora dotterceller
som modercellen, är i alla hänseenden svagare med
hänsyn till proteinhalt m. m. och förmågan att jäsa
socker, har svag cellhud, men har betydligt större
tillväxtförmåga än vanlig jäst. Ur denna storform
kunna emellertid alstras andra organismer, som
mycket starkt avvika från vanlig jäst. Den av
storformen genom knoppning bildade småformen
2,5–3,5 p kan genom kopulation återgå till storformen,
men saknar förmågan att bilda sporer. Förökar sig
småformen genom knoppning, uppstår en avkomma,
som är ännu mindre än densamma: 1–1,8 µ.
Småformen förlorar egendomligt nog förmågan att jäsa
sackaros i mån, som den tillväxer. Genom luftning
i fosforhaltiga substrat kan emellertid förmågan att
jäsa sackaros regenereras. Samtidigt ökas
dimensionerna och plasmainnehållet, vilket belyser
sammanhanget mellan enzym- och plasmasyntesen.
Storformen, som ju erhållits genom återupplivning
av i formalin dödad jäst, kan också alstra andra
kroppar med innehåll av liv. Om man svälter celler
av storformen under sex till åtta månader sedan
knoppningen upphört, så börja små kroppar bildas
i de magra cellerna. De äro till antalet 30–80 per
cell och hava en storlek, som växlar mellan
0,3–1,2 µ. De bildas emellertid icke i celler, som
kunna bilda sporer, ej heller i alltför utsvultna celler.
Dessa små kroppar, som kallas sporoidkroppar,
kunna på olika sätt lösgöra sig från modercellen.
De visa sig kunna växa, men först när de nått en
storlek av 0,4–0,5 µ börja de föröka sig genom
knoppning. Till en början sakna de cellhud, men en
sådan bildas så småningom vid följande
generationer. De nå till slut en långsträckt, om bakterier
påminnande form ungefär 1–1,8 µ och kallas på
grund härav den bakteriella formen. Denna form
saknar förmåga att bilda sporer och att förjäsa
socker. Livet i denna form synes pulsera mycket
svagt. Odlar man nu den bakteriella formen vidare
på fasta substrat, så uppstår ett s. k. symplasma.
Den bakteriella formen, som är orörlig, minskar
under en till tre månaders dylik odling sin storlek till
0,6 till 1,2 µ, och får därefter rörelseförmåga,
cellhuden försvinner och en ny ännu mindre form 0,3
till 0,6 µ, uppstår med livligare rörelseförmåga.
I denna form betecknas partiklarna med termen
symplasma. Denna starkt förvandlade plasmaform
visar emellertid även den förmåga att tillväxa,
även om livet i densamma är starkt reducerat. Det
är i själva verket så svagt, att det erfordras
månaders observation under iakttagande av alla
försiktighetsmått med hänsyn till bibehållandet av
sterilitet, för att man skall få se symplasmat föröka sig.
Dessa med svagt liv flämtande plasmatiska
partiklar visa sig emellertid ha en högst uppseendeväckande
egenskap, som låtit Jonás bevittna fenomen,
som onekligen förefalla att stå uralstringen bra
nära. De små symplasmatiska kropparna, plasomerna,
visa nämligen en bestämd tendens att förena
sig till organiserade aggregat med olika former.
Några plasomer lägga sig tätt tillsammans, det hela
börjar gemensamt tillväxa tills en storlek av omkring
6 µ uppnåtts, och nybildningen börjar därefter öka
i storlek som ett enda levande väsen. Andra samla
sig i en rund klump, i vars mitt ett vacuolliknande
rum uppstår, så att det hela bildar ett ihåligt klot,
vilket i sin helhet därefter börjar tilltaga i storlek.
Åter andra grupper av kroppar med mera kantig, om
kristallers påminnande form, förena sig till mera
oregelbundna aggregat, innehållande vacuoler och kunna
bilda knoppar på vissa punkter. Dessa bildningar
äro emellertid tämligen lätt reversibla och
aggregaten kunna åter sönderfalla i plasomer.
De nu nämnda bildningarna iakttagas, som nämnt,
då den bakteriella formens symplasma omvandlas på
ett fast näringssubstrat av gelatin. Det tar 2–3
månader vid 12° att få dem att uppstå. Överför man
nu de organiserade, formade anhopningarna av
symplasmatiska partiklar i vört. så sker ingen
förmering. Först efter 4 till 6 veckors behandling i
maltvört vid 24° till 28° kan man iakttaga, att
bildningarna börja omgiva sig med en svag cellhud och
överföras de i denna form på maltvört-gelatin, så
övergå de till verkliga cellorganismer, som kunna
vidare odlas i såväl fasta som flytande näringsubstrat.
Med rätta, synes det mig, betecknar Jonás denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
