Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 9. Sept. 1932
- Carl Hj. Du Rietz: Några optiska mätmetoder för kemister och teknici
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEKNISK TIDSKRIFT
KEMI
HÄFTE 9 SEPT. 1932
REDAKTÖR: EVERT NORLIN
UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN.
INNEHÅLL: Några optiska mätmetoder för kemister och teknici, av civilingenjör Carl Hj. Du Rietz. – Notiser.
- Litteratur.
NÅGRA OPTISKA MÄTMETODER FÖR KEMISTER
OCH TEKNICI.
Av civilingenjör Carl Hj. Du Rietz.
Föreliggande uppsats, som är ett resultat av ett med
stöd av Romanstipendium utfört studiebesök vid
Zeiss-verken under deras feriekurs i fotometri,
refraktometri, interferometri och spektroskopi i medio mars
1932, avser att, med stöd av tillgängligt material, till
tjänst för kemister och teknici lämna en översikt över
de optiska mätmetoder, som i främsta rummet kunna
vara av intresse för dem.
A. Pulfrich-fotometern. (Stufen-Photometer; P. f.)
1) Allmän orientering.
Detta instruments princip är, att två på något
sätt erhållna ljusstrålar, där t. e. den ena har gått
igenom ett färgat och absorberande medium, eller
återkastas från en färgad yta, medan den andra är
vit och fungerar som relation, intagas i instrumentet,
där deras relativa intensiteter i olika
våglängdsområden[1] (genom inläggning av spektralfilter i
strålarnas väg) mätas genom direkt avbländning av den
ljusstarkare strålen till likhet. Avläsningen sker i
procent av den sistnämnda, på en mättrumma, vars
delning är avpassad efter ögats känslighet
("Emp-findungsstufen", därav det äldre namnet
"Stufen-Photometer"), dvs. avståndet mellan delstrecken ökar
mot 0-punkten [a ~ [kvadratrot] i]. I samband med
Ostwalds färglära har instrumentet f. ö. redan en gång
blivit behandlat i denna tidskrift av ing. Skärblom2
men sedan dess har det undergått avsevärda
förbättringar, och fått sitt användningsområde vidgat och
mera genomforskat, varför en förnyad behandling
med speciell hänsyn härtill bör vara av intresse. Det
är ett instrument som funnit en utomordentlig
mångsidig användning och ständigt ytterligare förbättrats
och kompletterats.
Själva utförandet kan givetvis variera något, men
ett par av de nyare, som nu voro uppställda hos
Zeiss, voro synnerligen behagliga och noggranna att
arbeta med. – En mycket avsevärd fördel hos de
nyare instrumenten, framför den av ing. Skärblom
beskrivna formen, är att båda mynningarna nu äro
försedda med mätbländare (jfr fig:na) vilket tillåter
utbyte av sida mellan prov och normal för att
kompensera ev. belysningsolikhet och utökar mätområdet,
varjämte även själva bländarnas konstruktion
förbättrats. – Det sneda okularet (jfr fig. 3) möjliggör
en angenämare arbetsställning vid mätningar i
vertikalt läge. – Uppställning och centrering av
instrument, kuvetthållare och lampa, resp. andra
tillsatsapparater underlättas av de nya anordningarna med
optisk bänk, skena (fig. 1 a). Vid de gamla fristående
stativen var det ofta mycket svårt att ernå en fullt
exakt justering. – En ännu rationellare utformning
av samma princip har nu i det sista föreslagits från
svensk sida (disponent Stare vid Tanto sockerbruk).
En regelrätt optisk bänk får här uppbära de olika
instrumenten, stabilt, lätt utbytbart, och mycket lätt
centrerat, och synes därför göra apparaten ännu
behagligare att arbeta med.
Belysningen torde bäst ske med den speciellt
konstruerade Stupholampan (ev. med dagsljusfilter),
som utsänder två lika starka, parallellstråliga, och
för fotometern avpassade ljusknippen (jfr fig. 1 o. 3).
Det naturliga dagsljuset är för variabelt och för
ohanterligt, och kan överhuvud blott komma ifråga
vid färgmätningar. Ljuskällan såväl i Stupholampan
som i kulreflektometern och i nephelometern är en 8
volts nitralampa om 50 normalljus, som anslutes till
nätet antingen över en transformator eller vid
likström ett förkopplingsmotstånd.
Till Pulfrich-fotometern höra tre olika serier
spektralfilter. Den enklaste består av de tre L-filterna,
vilkas optiska tyngdpunkter framgå av tabell
I och som ha en halvvärdesbredd av ca 75 mµ och en
genomsläpplighet av omkring 10–20 %.
En fullständigare serie lämnar de sju K-filterna.
De äro speciellt gjorda för färgmätningar enl.
Ostwald, men ha betydelse vid mätningar överhuvud med
större differentiering än L-serien tillåter, men där
objektet är för ljussvagt för att medge de stränga
S-filterna (t. e. färgkurvor på cellulosa med
Berauh-belysning, fluorescensmätningar, nephelometri etc.).
De olika filternas tyngdpunkter anges i tabell I, de
ha en halvvärdesbredd av 40–45 mµ och deras
maximala genomsläpplighet ligger i allmänhet
omkring 10 %.
Slutligen ha vi den strängt spektralriktiga, men
också relativt mörka S-serien, där maximala
genomsläppligheten ligger nere vid 0,1–1 %, med väl
distinkta absorptionsområden (halvvärdesbredden
[1] Denna och följande siffror hänvisa till litteraturförteckningen,
som kommer att införas i följande nummer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:13:50 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1932k/0067.html
