Teknisk Tidskrift / 1932. Kemi / 67 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 9. Sept. 1932 - Carl Hj. Du Rietz: Några optiska mätmetoder för kemister och teknici

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"Tauchdeckel"-kärlen, i vilka skikthöjden fixeras av
avståndet mellan det i vätskan nedskjutna locket och
botten, och påfyllningen därför även kan göras relativt
godtyckligt.

Hela denna kolorimeterapparatur kan naturligtvis
med fördel också användas till pH-bestämningar,
varvid särskilt de enfärgade nitrofenolerna, mätta med
strängt violettfilter (S 43), visat sig gynnsamma.
Nyligen har Janke publicerat en utförlig
undersökning häröver,¹³ och meddelar där fullständiga
kalibreringstabeller för pH-mätningar inom intervallet ca
2–10 med de fyra nitrofenolerna samt fenolftalein
som indikatorer. På basis härav bör pH kunna
bestämmas utomordentligt enkelt och bekvämt och dock
med en noggrannhet av enligt uppgift några
hundradels enheter.

Överhuvud kan fotometern, tack vare serien
spektralfilter, användas att bestämma fullständiga
absorptionsdiagram (fast givetvis ej detalj strukturer, som
blott en regelrätt spektrograf kan blotta) för olika
lösningar. I vissa fall kan formen på dessa lämna
viktiga uppgifter till lösningarnas karaktäristik (jfr
t. e. "ametistfärg" vid sockertillverkningen), och de
torde kunna få ytterligare vidgad användning på
olika håll i tekniken.

3) Färgmätningar.

När det av någon orsak erfordras att i siffermässig
form få ett uttryck för en ytas optiska egenskaper,
torde Pulfrich-fotometern jämte de för detta ändamål
avsedda tillsatsapparaterna kunna lämna
utomordentligt värdefulla bidrag. Den ger i enkel form
möjlighet till noggranna, reproducerbara och karakteristiska
uppgifter om det undersökta föremålets färgförhållanden
och möjliggör härigenom även fortlöpande mätningsserier
utan hänsyn till tidpunkt eller jämförelseobjekt.

När en färgad yta belyses med indifferent ljus,
komma vissa spektralområden att mer eller mindre
fullständigt absorberas, så att remissionen icke längre
företer spektrografisk likformighet utan visar
övervikt för de icke absorberade våglängderna, och
detta kommer av ögat att uppfattas som färg. Denna
åter kan emellertid ha olika sammansättning, men i
allmänhet kan den mycket väl karaktäriseras av de
av W. Ostwald införda, lätt mätbara storheterna
färgton, vit-halt, svart-halt samt renfärg-halt (jfr ²).
Den teoretiska färglärans tre karaktäristiska
kvantiteter: ekvivalent våglängd, mättningsgrad samt
klarhet (Helligkeit)¹⁵ ansluta sig rätt nära härtill, men äro
jämförelsevis mycket komplicerade att beräkna.
Själva färgintrycket är en produkt av fysikaliska och
fysiologiska omständigheter, men för karaktärisering
av ett ämne bör själva remissionskurvan ha det
väsentligaste värdet, och denna kan i sina huvuddrag
bekvämt och noga bestämmas medelst
Pulfrich-fotometern. Ur denna kurva kunna sedan ev. de
Ostwaldska storheterna utläsas såsom ett siffermässigt
koncentrat. Härvid är svarthalten s = 100-i_max, vithalten
v = i_min, och renfärghalten r = i_max – i_min, dvs. ett
mått på kurvans lutning; i_max och i_min beteckna här
maximala resp. minimala remissionsintensiteten (mätt
med K-filter); s + v + r = 100. Är provet
någorlunda starkt färgat, kan sedan färgtonen bestämmas
genom jämförelse med en standardskala enl. prof.
Krüger (under tillblandning av erforderliga

Fig. 2. Kalibreringskurvor för kolorimetrisk analys med Pulfrich-fotometern, a) Direkta sambandet mellan avläsning och koncentration, b) Den omedelbara avläsningen omräknad till extinktionskoefficient. I sistnämnda fallet blir sambandet rätlinjigt. Samma resultat kan även nås genom att direkt lägga in avläsningen i logaritmisk skala (logaritmiskt indelat diagrampapper).

kvantiteter svart och vitt så att full färglikhet erhålles (jfr
fig. 3). Vid svagt färgade prov, t. e. cellulosa, är
detta dock svårt att få skarpt, samt som regel
oväsentligt (ständigt ung. samma ton), utan själva
remissionskurvans form bör här träda i stället¹⁵. –
Under förutsättning att färgskalan är fullt standardiserad
och oföränderlig (vilket den emellertid ej är),
kan nyssnämnda färglikhets-inställning även
användas för en indirekt bestämning jämväl av provets
svart- och vithalt. Man avläser då blott hur mycket
svart (avbländningen) och vitt (barytplatta i
syntaltet) man behövt sätta till för att nå full
överensstämmelse, och lägger härtill de en gång för alla
bestämda svart- och vithalterna i standardskalan (ev.
i absolut mått, i motsats mot Ostwald). – Slutligen
finnes en trefärgsplatta (blått, rött och grönt), som
också kan användas för dylika mätningar enligt
principen för additativ färgblandning. Men bestämningar
på så sätt bli besvärliga att utföra, och den kommer
därför endast ifråga för teoretisk demonstration.

Den Ostwaldska färgläran är i och för sig approximativ,
och bestämningarna med K-filter enligt ovan,
som i sin tur äro en approximation av läran om
"Farbenhalb", kunna teoretiskt bli missvisande, även
om resultaten i praktiken normalt äro fullt tillfredsställande.
Som basis för den moderna färgteorien

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>