- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1932. Kemi /
75

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 10. Okt. 1932 - Johan Palm: Om användningen av syrafasta och eldfasta material

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

illustration placeholder

Fig. 1. Utlösning av olika ämnen ur fyllringar vid upprepad

behandling med salpetersyra.



Fig. 1 visar resultatet av det utlösta materialets
sammansättning vid upprepad behandling av
syrafasta fyllningar med salpetersyra enligt den nyss
omnämnda Norsk Hydros metod. Godsets egen
sammansättning anges i tabellen å bilden. Om vi först
betrakta den vänstra delen av bilden, så finna vi, att
först och främst alla linjerna ligga praktiskt taget
horisontellt, vilket innebär, att syrans inverkan under
den tid undersökningen gäller varit praktiskt taget
konstant. Vidare är det intressanta faktum, att
notera, att lerjorden utlösts i mycket större grad än de
andra ämnena, dvs. i större proportion än den
förekommer i godset. Detta är ett tecken på, att
förstöringen av godset är större än vad utlösningssiffran
direkt anger, dvs. en dekomponering har ägt rum. Å
den högra delen av diagrammet visas resultatet av
samma behandling av nästan exakt samma material.
Den enda skillnaden är den, att materialet i detta fall
är bränt i reducerande atmosfär. Härigenom ha
uppkommit andra föreningar, vilket även tar sig uttryck
i färgen, som hos reducerande bränt gods är mycket
mörkare än hos oxiderande bränt gods, och dessa
föreningar ha varit mera lösliga i salpetersyra,
varigenom utlösningssiffran vid den första behandlingen
blivit ganska hög såväl totalt som speciellt för
lerjord, järnoxid och magnesia. Vid de följande
behandlingarna är emellertid utlösningen densamma som hos
det oxiderande godset, och det finnes sålunda ingen
anledning att anse det som mindre syrafast än detta.
Till en dylik slutsats skulle man emellertid
otvivelaktigt komma, om man blott utförde denna enda
syrabehandling.

Synpunkter vid valet av syrafasta material.

De synpunkter, som böra anläggas vid valet av
syrafasta material äro i huvudsak den kemiska
motståndskraften, godsets mekaniska hållfasthet samt
täthet, förmågan att motstå temperaturväxlingar
samt naturligtvis även priset. Vilken av dessa
synpunkter, som skall tillmätas det största värdet beror
helt på användningsändamålet och måste sålunda
avgöras från fall till fall. Kemisk motståndskraft till
en viss grad är ju ett oeftergivligt villkor för att ett
material skall kunna komma i fråga som syrafast och
i detta avseende ha ju under en lång tid av erfarenhet
skett en utgallring bland till buds stående
material, så att blott en del av de keramiska återstå samt
i vissa fall metaller och glas. Vi skola emellertid i
det följande finna, att lämpligheten av syrafasta
material ej kan bedömas enbart på grund av
löslighetsprov utan att även andra synpunkter måste
anläggas. I sådana fall, när det gäller fabrikation av
kemiskt rena reagenser, måste emellertid synnerligen
stora fordringar ställas på materialets motståndskraft
mot de kemikalier, med vilka det står i beröring, så
att här kan man med full rätt påstå, att det är
syrafastheten, som är den utan jämförelse viktigaste
egenskapen.

I de flesta fall måste de rent mekaniska
egenskaperna hos materialet tillmätas stor betydelse,
nämligen hållfastheten och tätheten och fordran här är
olika alltefter användningsändamålet.

På grundval av de olika användningsändamålen
samt utföringsformerna och de härvid betingade
egenskapsfordringarna kan man lämpligen indela det
kemiska stengodset i tre grupper, nämligen 1)
rörledningar och armatur, 2) hela behållare och
maskiner samt 3) murade cisterner, kokkärl och
fyllkroppar.

Av godset i rörledningar och armatur fordras
förutom kemisk motståndskraft även stor täthet, så att
under de omständigheter, som gälla under
användningen, ingen läckning kan äga rum genom godset.
Till dylika föremål användes därför särskilt högkvalitativt
stengods, vilket karakteriseras av särskilt fin
och tät struktur. I vissa fall i synnerhet, när det
gäller högre temperaturer måste man emellertid gå
över till porslin eller på senare tiden även kvartsglas.
Å andra sidan gäller att för vanliga avloppsledningar
kunna betydligt enklare godskvaliteter användas, ty
här är i allmänhet fordran på täthet och syrafasthet

illustration placeholder

Fig. 2.



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:12:13 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1932k/0077.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free