Teknisk Tidskrift / 1932. Kemi / 77 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 10. Okt. 1932 - Carl Hj. Du Rietz: Några optiska mätmetoder för kemister och teknici

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 7. Kombinerad gas- och vätskeinterferometer. Ljuset från lampan B sändes via det även som kollimator fungerande okularet OK in i instrumentet, passerar den i ett temperertråg, med termometer Th och ev. röranordning R, nedsänkta vätskekammaren med provlösning och referens (rent lösningsmedel), reflekteras mot en särskilt konstruerad spegel, och går sedan samma väg tillbaka. Härvid bringas de två strålar, som passerat prov- resp. referensvätska, att interferera, den uppkomna interferensbilden betraktas i okularet OK och genom inställning av kompensatorn medelst matratten M bringas den att överensstämma med ett oföränderligt referensspektrum. - Vid mätning av gaser insattes blott i stället gaskammaren GK, med förbindelseledningarna för gastillförseln genom hålen G i instrumentgaveln, och förfares i övrigt på samma sätt.

Principen i interferometern (jfr fig. 7 och 8) är, att
två ljusstrålar, av vilka den ena passerat prov- och
den andra referenslösningen (resp. -gaserna), bringas
att interferera med varandra, och den sålunda
uppkomna interferensbilden betraktas så i en särskilt
utformad lupp och jämföres med en likadan fast (som
bildas av strålar som ej passerat lösningarna utan
gått symmetriskt). Den skillnad i ljusets hastighet,
som betingas av mediernas optiska olikhet, kommer
då att föra med sig en förskjutning i interferensbandens
läge, men kompenseras, så att de båda interferensbilderna
åter sammanfalla, genom att en
plånparallell glasplatta i strålarnas väg vrides mer eller
mindre, varigenom den väg ljuset får passera genom
densamma ändras. Denna kompensators läge åter
regleras och avläses noggrant medelst en mätratt, där
varje varv är delat i hundra delstreck, och
jämte varvräknare sålunda medger
avläsning upp till ett par tusen enheter. Upp till
ca 1 000 delstreck är sambandet mellan
avläsningen och brytningsdifferensen mycket
nära rätlinjigt, men sedan böjer kurvan av
en smula på grund av ändringen i kompensatorskivans
läge (följer formeln
n–n_o = C [kvadratrot] a² + x² / x + b,</i> där C, a och b äro
konstanter). Då olika interferometrar icke kunna
byggas exakt lika, måste varje instrument
kalibreras för sig. Ofta torde detta ske
blott direkt med den blandning, som man
avser att undersöka (t. e. NaCl-lösning i en
serie av olika koncentrationer), men särskilt
vid gasmätningar, där de olika gasernas
brytande krafter [= (n–1) . 10⁶] en gång
för alla äro bestämda, och Biot–Arago’s lag
om den direkta additiviteten av dessa gäller,
är det fördelaktigt med en absolut kalibrering av
interferometern, vilket antingen kan ske
direkt genom att räkna de vandrande interferensbanden
i monokromatiskt ljus av känd våglängd,
eller genom mätning av en
gasblandning, där komponenternas
halter och brytande krafter äro kända
(jfr ²⁰). Då sambandet enligt ovan
är tillnärmelsevis lineärt upp till
ca 1 000 delstreck, kan i stället för
den fullständiga kalibreringskurvan
här även användas blott "interferometerkonstanten" K, som då
direkt ingår i beräkningsformlerna, och f. ö. även har giltighet vid
högre avläsningar, om blott korrektur införes på det direkt avlästa
skalvärdet.

Även vid mätning av lösningar är det emellertid av värde att
kalibrera interferometern absolut²⁶,
ehuru förhållandena här bli mera komplicerade. På grund av
skillnaden i dispersion hos provlösning, jämförelsevätska och kompensator
komma sålunda bl. a. färgförhållandena att förskjutas hos de
observerade interferensbanden, så att efter en viss
"periodlängd" (t. e. 300 delstreck; olika för olika ämnen)
ett nytt minimum har intagit det gamlas plats i fråga
om utseende och lämplighet för mätning, för vilket
utbyte då korrektion måste införas. Den absoluta
kalibreringskurvan erhålles genom att mäta avståndet
i delstreck mellan två närbelägna band i monokromatiskt
ljus (Hg eller Na, jfr ²⁶) i olika delar av
skalan. För kombinerade instrument bör f. ö
kalibreringen för gas och vätska vara densamma. – På
nu nämnda basis erhållas sålunda värden, som äro
direkt proportionella mot brytningsindexdifferensen,
och därför även ha en mera generell betydelse.
Koncentrationerna äro sedan i sin tur tillnärmelsevis
proportionella mot dessa brytningsdifferenser (relative
lösningsmedlet; jfr dock ^26:II varjämte

Fig. 8. Tvärsnitt av laboratoriums-interferometern. Själva principen för instrumentets funktion kommer här bättre till synes än på föregående bild. Det genom spalten Sp inträdande ljuset blir genom bländaröppningarna Bl fördelat på de båda rören med prov och referens (G och L), medan en annan del av strålarna ifråga ha fri passage nedanför och genom H och åstadkomma det fasta jämförelsespektret De båda sålunda uppkomna spektra betraktas genom den cylindriska okularluppen Ok, och medelst mättrumman Tr inställes kompensatorskivan Pl så, att desamma visa överensstämmelse sinsemellan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>