Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 11. Nov. 1932 - Julius Gelhaar: Om kalciumkarbid och kalkkväve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Här måste jag ånyo erinra om de försök att
sönderdela karbid, som utförts av Ruff och Foerster.12
Som förut nämnts anse de att någon sönderdelning
icke äger rum förrän vid ca 1 700°. Detta får en
mycket enkel förklaring om man antar att den karbid,
som erhålles i elektrisk ugn och av vätehaltigt
material, innehåller acetylen. Ruff och Foerster hava
nämligen icke framställt sin karbid på detta sätt. De
upphettade metallisk kalcium med kol till ca 1 100°
och erhöllo då karbid. En på så sätt framställd
karbid kan naturligtvis icke innehålla acetylen. Alla
andra som undersökt karbidens sönderdelning vid
hög temperatur hava använt karbid framställt i
elektrisk ugn, dvs. vanlig teknisk karbid. Även andra
i litteraturen befintliga resultat överensstämma med
denna teori. Vanligen uppgår sönderdelningen till
10 % CaC2. Erlwein4 kunde visserligen uppnå en
mycket större sönderdelning, men han använde
järnrör. Som Dutoit och Rossier11 nyligen påvisat,
diffunderar syre lätt igenom dylika rör. De
intressantaste försöken äro utförda av Krase och Yee.10
Trots att de handskades med karbiden under stora
försiktighetsmått, erhöllo de genom väteanalyser så
mycket Ca(OH)2 i karbiden som 15,43 resp. 23,04 %,
vilket uppenbart är orimligt. Vid upphettning
sönderdelades ej heller så mycket karbid som motsvarar
dessa värden utan betydligt mindre. Enligt deras
uppgifter minskade karbidhalten för den förstnämnda
karbiden från 72,08 till 66,47 % CaC2 under det att
15,43 % Ca(OH) motsvarar en sänkning till 58,53 %.
Med den andra karbiden blir differensen ännu större.
För att ytterligare pröva ovan anförda teori söktes
efter en reaktion med karbid, varigenom den aktiva
karbiden skulle kunna bestämmas. Sålunda kokades
karbid med vattenfri tennklorid, men erhölls ingen
sönderdelning vid den låga kokpunkten. Med tennbromid
(kokpunkt 201°) avskildes fritt kol, men
erhölls inga användbara resultat. Blyklorid smältes
med karbid varvid erhölls små blyklumpar.
Temperaturen var emellertid för hög så att även kol kunde
reducera ut blyet.
Bäst lyckades försöken med vattenfri klorzink.
Svårigheten att med detta ämne hålla vatten borta
voro likväl stora. Zinkkloriden framställdes färsk
varje dag ur zink och torr klor. Den smälter vid
365°, och det var sannolikt att någon reduktion med
kol ej kunde äga rum vid 400°. Karbiden reagerar
nu med klorzinken på följande sätt
CaC2 + ZnCl2 = CaCl2 + Zn + 2 C.
Försöken utfördes på följande sätt. I ett preparatrör
invägdes ca 0,2 g karbid (all invägning av karbid
företogs alltid i slutna rör), varefter några bitar
klorzink nedlades i röret, som därefter nedsattes i en
elektrisk ugn upphettad till 400°. Röret fylldes först
med torrt kväve, enär det visade sig att en brännbar
gas erhölls vid upphettningen. Ett svagt vakuum
upprätthölls hela tiden medelst en med röret förenad
byrett fylld med kvicksilver. Efter en halvtimme var
reaktionen säkert färdig, röret fick avsvalna, varefter
något vatten tillsattes för att pröva om all karbid
var sönderdelad, vilket den även alltid var. Medelst
en lämplig anordning tillsattes nu saltsyra och
uppmättes den härigenom uppkomna vätgasvolymen.
Utom väte erhölls litet svavelväte, vars volym
bestämdes i ett blindprov. Av vätevolymen beräknades
huru mycket zink som utreducerats och härav den
aktiva karbiden enligt förut angivna formel. Till de
första försöken användes en karbid som höll 67,40 %
CaC2, bestämt och beräknat på vanligt sätt enligt
gasanalys. Vid azotering höll karbiden 53,6 % aktiv
CaC2. Smältförsöken med klorzink gav 54,4 och
55,6 % aktiv CaC2. En annan karbid, som enligt
azotering höll endast 49,5 % aktiv CaC2, gav vid
smältning med klorzink 49,9, 52,6 och 53,8 %.
Praktiskt taget stämma de erhållna värdena rätt gott med
varandra.
Det gjordes nu en del försök att direkt påvisa
acetylen i karbiden, vilket likväl misslyckades. Om
acetylen vid rödglödgning sönderfaller i väte och kol
borde man ju erhålla en motsvarande avspaltning av
väte. Som förut nämnts utvecklades även en
brännbar gas då karbiden smältes med klorzink. Om
karbid upphettas i ett förbränningsrör avsätter sig en
aromatisk, tjärliknande substans på rörets kallare
delar. Detta torde härröra från polymeriserad acetylen.
Mängden därav är likväl obetydlig i förhållande till
karbidens antagna halt av acetylen. Söker man
genom förbränning av de erhållna gaserna bestämma
huru mycket acetylen och väte som bortgår vid
upphettningen erhålles vanligen endast så mycket som
motsvarar karbidens sönderdelning genom
närvarande kalciumhydrat, som vanligen uppgår till
1–1,5 %. Vid en närmare undersökning av karbid
och därav framställt kalkkväve befanns det att även
kalkkvävet innehåller väte. Alldeles färskt
kalkkväve förbrändes på samma sätt som karbiden och
visade den sig hålla 0,2 % H, vilket motsvarar
ungefär 0,25 % H i den använda karbiden. Den innehöll
0,31 % H, men en del har naturligtvis gått bort
under upphettningen. Om karbiden sålunda innehåller
acetylen, så sönderfaller denna vid upphettning ej i
kol och väte, utan bildar ett högkondenserat vid
högre temperatur beständigt kolväte. Sannolikheten
för detta antagande blev i någon mån större genom
en del upphettningsförsök på karbid, varvid
densamma utspäddes med något annat ämne. Det visade
sig att vid försiktig upphettning och vid stor
utspädning erhölls mera gas än vid de förut utförda
upphettningsförsöken. Härvid gällde naturligtvis att
använda fullt vattenfria utspädningsmedel.
Blyklorid upphettades flera timmar till nära smältpunkten
och hade vid flera vägningar fullkomligt konstant
vikt. 0,2 g karbid upphettades med 20 g dylik blyklorid,
varvid erhölls en volymökning av 6,0 cm3 gas.
Den bestod av mycket vätgas och något acetylen.
Approximativt räknat bör denna gasvolym motsvara
7,5–8,0 % CaC2. Med glödgad, finpulveriserad
kiselmetall och i samma utspädning erhölls ungefär lika
resultat. Vid mindre utspädning erhölls mindre gas.
Något större arbete nedlades likväl icke på dessa
undersökningar.
Helt nyligen har Dutoit och Rossier11 publicerat
några försök, varvid de uppmätt den gasvolym som
erhålles vid upphettning av karbid. De upphettade i
vakuum och erhöllo t. e. av 5,769 g karbid 170 cm3
gas, som utgjordes av en blandning av acetylen och
vätgas. Vid upphettningen erhöllo de en sönderdelning
motsvarande 9,7 % CaC2, vilket motsvarar ca
200 cm3 gas. Som förut nämnts förklara de båda
författarna sönderdelningen bero på närvarande Ca(OH)2.
Man finner sålunda att under lämpliga förhållanden
utvecklar karbiden vid upphettning en gasmängd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
