- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1932. Kemi /
88

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 11. Nov. 1932 - Johan Palm: Om användningen av syrafasta och eldfasta material - Notiser

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utlakar de för syrans inverkan utsatta proverna
genom långvarig kokning med vatten, så erhåller
man till slut en tryckhållfasthet, som i bästa fall är
lika med den ursprungliga men vanligen är mindre.

Vid försök med salpetersyra och saltsyra erhöllos
resultat, som visa, att saltsyran angriper mycket
kraftigare än salpetersyran och att svavelsyran
ligger ungefär mittemellan.

Skola har vidare genom analys av provtärningarna
i ursprungligt tillstånd samt efter syrabehandling
och utlakning kunnat fastställa, att vid de dåliga
syrafasta materialen, dvs. de som genom
syrabehandling och därpå följande utlakning förlora sin
hållfasthet, där har lerjorden utlösts i betydligt
större proportion än hos de goda materialen. Detta
är samma fenomen, som jag påpekade vid
redogörelsen för en annan undersökning tidigare i detta
föredrag.

De nu refererade undersökningarna lämna en god
och uppslagsgivande inblick i en del av de fenomen,
som uppträda i syrafasta material under deras
användning, och det är blott att hoppas, att det på
grundval av dessa undersökningar skall framkomma
någon användbar provningsmetod för laboratoriemässigt
fastställande av materialens kvalitet.                         (Forts.)

NOTISER


Självantändningsegenskaper och kemisk konstitution,
av C. Zerbe och F. Eckert. Zeitschrift fur angewandte
Chemie, 1932. Nr 38, sid. 593.

En rätt omfattande litteratur förefinnes beträffande
självantändningstemperaturer hos flytande bränslen och
feta oljor. Dessa produkter äro som, bekant icke
enhetliga till sin kemiska sammansättning, utan äro
blandningar av en mångfald kemiska föreningar tillhörande
olika klasser av kolföreningar. Ur det stora
försöksmaterial, som samlats vid undersökningar av
handelsprodukter, kunna icke några slutsatser dragas
beträffande de rena kemiska föreningarnas förhållande i
berörda avseende, vilket dock vid många tillfällen inom
organisk-kemisk praktik kan hava sitt stora intresse.

Förff. hava undersökt ett stort antal föreningar med
särskild hänsyn till inflytande av:

1. den kemiska konstitutionen,
2. vätekvoten (förhållandet mellan vattenhalten och
kolhalten),
3. syrehalten hos en del syrehaltiga föreningar.

Mest ingående undersöktes kolväten: paraffin-, olefin-,
naften- och bensolkolväten.

Försöken utfördes med en av Jentzsch (Flüssige
Brennstoffe, VDI-Verlag 1926, sid. 88) angiven
apparatur, i huvudsak bestående av ett elektriskt uppvärmt
block av rostfritt stål med fyra symmetriskt anordnade
axiella borrningar (15 X 40 mm), varav en användes för
temperaturmätning, de tre andra som förgasningskamrar
för provet. Genom en central borrning (6 mm) och
tre radiella (3 mm) tillföres syrgas med önskad
hastighet till förgasningskamrarna. Provet tillfördes
droppvis (omkr. 0,01 g). Vid undersökning av fasta prov
infördes dessa med små matskedar i samma mängder.

Försöksresultaten hava sammanställts i ett flertal
tabeller och diagram. Vid de senare har temperaturen
avsatts efter abskissan och den tillförda syremängden
efter ordinatan. "Självantändningspunkten" definieras
såsom den lägsta temperatur, vid vilken under riklig
syrgastillförsel – omkring 400 blåsor (33 cm3) i
minuten – antändning äger rum. Den lägsta syrgashastighet,
som vid denna temperatur erfordras för
framkallande av antändning kallas "undre antändningsvärde",
"unterer Zündwert". "övre antändningsvärde",
"oberer Zündwert" är den lägsta temperatur, vid vilken
antändning inträffar, då syrgastillförseln är helt
avstängd, alltså i luft. Mellan dessa begränsningspunkter
(eller ordinator) bestämmes kurvans sträckning av den
minsta syretillförsel, som är nödvändig för att vid en
viss temperatur framkalla tandning. I "normala" fall
hava alltså de framställda kurvorna ett cotangentliknande
förlopp. Detta "normala" förlopp visa t. e.
antändningskurvorna för bensolkolvätena.

Av det omfattande försöksmaterialet må endast det
väsentligaste framhållas. Av intresse är för övrigt, att
detta i stort sett överensstämmer med försöksresultat,
som av andra forskare erhållits vid undersökning över
förbränningsförloppet i motorer vid användning av olika
flytande bränslen ("knackningsfenomenet").

Av antändningskurvorna framgår, att hos alifatiska
kolväten den för självantändning erforderliga
syremängden i förhållande till temperaturen är mycket
mindre än hos de aromatiska. Ty de börja tända i
allmänhet utan syretillförsel vid en temperatur (300–330°),
då de senare även med största syretillförsel icke
antändas. De aromatiska kolvätenas antändningspunkt
ligger vid 580–680°. Naftenerna ansluta sig närmast
till de alifatiska kolvätena.

Emellertid skilja sig de alifatiska och vissa av
naftenkolvätena från bensolkolvätena såtillvida, att hos de
förra en "tändningslucka" ger sig till känna i
antändningskurvan. Detta förhållande upptäcktes för övrigt
redan av Jentzsch. Denna "tändningslucka" beror på
att i ett temperaturintervall närmast ovan antändningspunkten
regeln, enligt vilken med stigande temperatur
mindre syrgas erfordras för framkallande av
Självantändning, icke omedelbart gäller. Ovanför denna
lucka återtaga kurvorna ett förlopp i enlighet med
nämnda regel.

Största tändningsluckan uppvisa de mättade, normala
paraffinkolvätena (pentan osv.). Med tilltagande antal
dubbelbindningar minskas tändningsluckan, och
förefinnes en konjugerad dubbelbindning som t. e.
hos isopren, förlöper kurvan analogt med de aromatiska
kolvätenas. Denna stabiliserande inverkan hos
konjugerade dubbelbindningar kunde iakttagas även hos
cykliska kolväten innehållande detta strukturelement.

På andra sidan visa bensolkolväten som äro starkt
belastade med alifatiska sidokedjor en antändningskurva
som närmar sig de alifatiska kolvätenas. Sålunda
omfattar tändningsområdet hos bensolen endast 30°, hos
toluol 90°, xylol 130° men hexametylbensol 265°.

Vad vätekvoten beträffar, kunna icke allmängiltiga
regler uppställas. Vid jämförelse av homologa
föreningar gäller dock, att antändningsområdet vidgas
med stigande vätehalt. Härvid utgöra föreningar med
konjugerade dubbelbindningar såsom redan nämnts ett
undantag.

Närvaro av syre i alifatiska föreningar, såsom t. e. i
alkoholer, ändrar dessas antändningsegenskaper, så att
de likna de aromatiska föreningarnas, och
antändningstemperaturen höjes. Tändningsluckan försvinner och
hela tändningsområdet minskas. Sålunda omfattar
metylalkoholens tändningsområde endast 35° och
glykolens 70°. Ju lägre syrehalten är desto större blir
likheten med kolvätenas egenskaper. Etylalkoholens
tändningsområde omfattar 295° och oktadecylalkoholens
310°. Samma förhållanden gälla även de alifatiska
syrorna: oxalsyrans tändningsområde ligger vid
640–680°, stearinsyrans däremot 265–660°.

Närvaro av syre i aromatiska föreningar sänker
däremot antändningspunkten och antändningsområdet
vidgas. Ett undantag utgör dock fenolen, vars övre och
undre antändningsvärde sammanfaller med bensolens
antändningspunkt (690°).                                 K.-I. S.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:13:50 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1932k/0090.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free