Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beröring mellan glidytorna icke förekommer. En
mångfald bevis härpå finnes. Som exempel kunna
nämnas välgjorda turbinlager, Michellaxiallager etc.
Sker en metallisk beröring mellan tvenne ytor, som
glida relativt varandra, uppstår så småningom ett
större eller mindre slitage. Inom tekniken
betecknar man ofta denna metalliska friktionskoefficient
med bokstaven . Ett glidlager med ren
vätskefriktion, dvs. utan metallisk beröring i glidytorna,
har sålunda icke något metalliskt ^ man har då,
kan man ’säga, no ^, och den egenskapen är ett
första kännetecken på Nomy-lagret.
Frånvaron av metallisk friktion, dvs. den art av
friktion, som innebär slitage, betyder dock ej, att
lagret går friktionsfritt. Den oljefilm, som åtskiljer
glidytorna, upprätthålles nämligen helt enkelt av
den inre friktionen i oljan på sådant sätt, att ju
tjockare oljefilmen är desto högre är vätskefriktionen
i oljefilmen.
Det är därför långt ifrån säkert, att ett
varmgående glidlager är ett tecken på någon fara. Sådan
är förhanden endast, när värme uppkommer på
grund av metallisk beröring. Uppkommer värme på
grund av en för tjock oljefilm, är driftsäkerheten
egentligen utmärkt, ehuru man får betala det onödiga
överskottet på filmtjockleken med några fler varv
på kilowattimmätaren.
Därmed är icke sagt att alla glidlager äro rena
effektslukare. Tvärtom kan man påstå, att det väl
är möjligt att få glidlager lika lättgående som s. k.
antifriktionslager, dvs. kul- eller rullager, varemot
man icke med ett glidlager kan få så låg startfriktionskoefficient som fallet är med de nyssnämnda
lagertyperna. Detta senare förhållande spelar dock
i praktiken knappast någon roll.
Den allmänna uppfattningen torde nog vara den,
att glidlager gå oerhört mycket tyngre än de
egentligen göra. Denna uppfattning har sin orsak däri, att
startfriktionen är större vid glidlager än vid kullager.
Det ar ju just startfriktionsmotståndet man direkt
kan känna; exempelvis när man försöker vrida rotorn
i en elektrisk motor med glidlager. En 500-kg-rotor
tycker man då sitter helt och hållet fast i sina lager.
Däremot låter en kullagerrotor mycket lätt röra sig.
Faktum är, att intrycket härifrån sitter kvar, och
glidlagret blir mycket styvmoderligt bedömt. Man
bortser därvid emellertid från det faktum, att när
glidlagret fått röra sig aldrig så litet, börjar vätskefilmen att uppkomma. När en fullständig oljefilm
förefinnes, har friktionskoefficienten sjunkit ned till
värden, som mycket väl kunna jämföras med
exempelvis värden vid rullager. Dessa äro ej så
låga, när fettet fått ligga kvar i lagret en tid, och
särskilt om filttätningar äro insatta.
Den teoretiska sidan av lagerproblemet behandlar
docent ODQVIST i efterföljande uppsats,1 varför jag
endast i korthet berör en huvudriktlinje, som alltid
gäller, när en bärande vätskefilm skall åstadkommas,
vare sig det gäller ett radiallager eller ett axiallager.
För att en bärande film skall kunna uppstå mellan
tvenne glidytor måste för det första mellan
glidytorna finnas ett medium med en viss viskositet,
vilket medium dessutom har förmågan att häfta vid
ytorna. Under förutsättning av att dessa två villkor
p-o
v ^
i Inflyter i nästa nummer av T. T. Mekanik.
Fig. 1. Bärförmågan blir noll, om glidytorna röra sig parallellt med
varandra. Fig. 2. En viss kilvinkel erfordras mellan de glidande ytorna,
för att bärförmåga skall ernås. Fig. 3. "Smörjspår" förstöra den
teoretiskt möjliga tryckuppsättningen i oljefilmen.
uppfyllts, erhålles en bärande film, först när
spelrummet mellan de glidande ytorna på ett eller annat
sätt är kilformigt, varvid dock den erforderliga kilen
är ytterst slank.
Tänka vi oss två horisontella plana ytor liggande
i olja, fig. l, varav den ena är stillastående och den
andra rör sig parallellt över den första, kan ingen
tryckstegring uppkomma i oljan mellan de glidande
ytorna om viskositeten dessutom tankes konstant
överallt. Om däremot den glidande ytans framkant öppnar
sig något i rörelseriktningen, enligt fig. 2, inträffar
en tryckstegring i filmen, och om inga deformationer
funnes, och alltsammans vore för övrigt absolut
exakt, skulle det teoretiskt erfordras en oändligt stor
kraft, för att filmtjockleken skulle nedgå till 0.
Ett kilformigt spelrum finnes i ett radiallager
vilket som helst, vilket framgår av fig. 3.
Emellertid är det icke blott nödvändigt att använda ett
kilformigt spelrum, utan man måste även sörja för att
kilen blir någorlunda riktig, vilket i ett vanligt
radiallager erhålles genom att välja ett glapp,
lämpligt avpassat i förhållande till last, hastighet och
viskositet. Detta är en sak, som i ytterst hög grad
försummas, och som dessutom är svår att genomföra. Man
skulle sålunda helst ha ett lager, där filmtjockleken,
dvs. bärförmågan, vore mera oberoende av glappet.
Axeln i fig. 3 hålles svävande i oljan tack vare
trycket i oljefilmen, som varierar i bärytan ungefär
som framgår av figuren för angiven rotations- och
belastningsriktning. Om lagret är i alla avseenden
riktigt dimensionerat, om belastningen är riktad
nedåt och om underhalvan saknar skadliga oljespår
- alltså en hel del "om" - kan ett tillfredsställande
glidlager erhållas. Om man däremot i den undre
halvan upptager smörjspår, förstöres genom läckage
den tryckuppsättning man eljest skulle kunna hava
haft, och detta innebär en avsevärd förminskning i
filmtjockleken. Lagrets bärförmåga är sålunda härmed
nedsatt, ty det är oljefilmens tjocklek, som vid en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
